Så tog det då stopp för Norrköping, men det var inte långt ifrån att laget lyckades plocka ned Alvik i Åkeshovshallen. Trots att Norrköping föll så fortsätter de att imponera. Några turnovers färre och lite bättre straffkast var det som skiljde dem från segern.

Norrköping spelade utan Chanelle Molina och Alvik utan Janel McCarville, men det var serieledaren som påverkades mest av stjärnornas frånvaro. Det var faktiskt rent märkligt hur väl Dolphins kunde hålla spelet uppe utan Molina. De var precis lika bra som vanligt i försvaret och returtagningen, och kontrollerade som alltid tempot i matchen.

Men det var Alvik som i slutändan drog det längsta strået, trots totalt ynka sex poäng av trion Elin Ljunggren, Abigail Asoro och Ellen Åström. Sammantaget gjorde bara tolv av de 24 spelarna poäng, sex i vardera laget, för matchningen av startspelarna var stenhård. Det var som en förövning inför det kommande slutspelet.

I och med Norrköpings förlust räcker det för Högsbo att vinna mot Helsingborg och Mark för att ta fjärdeplatsen i grundserien. Och det kommer de förstås att göra. Högsbo kommer alltså att ha hemmaplansfördel i kvarten mot Norrköping. När jag nyligen pratade med Kevin Taylor Lundgren så menade han dock att det kvittade för hans lag om de skulle få börja hemma eller inte.

Och visst har han en poäng, för den första matchen i ett slutspel kan vara lite speciell. Det är ju inte alltid så enkelt för ett lag att börja på hemmaplan, med pressen på sig att vinna. Det kan vara ”behagligare” att slå ur underläge, för alla förväntar sig givetvis en hemmaseger. För pressen ligger definitivt på hemmalaget, med vetskapen om att man vid en förlust måste åka till till en bortamatch och riskera att tappa hela matchserien.

Trepoängsskyttet och dess utveckling har onekligen inneburit e n revolution för basketen. Men som bekant har skjutandet av treor formligen exploderat, till den milda grad att det t e x inom NBA höjs röster för att något måste göras.

Den mängd treor som skjuts i den modern basketen har gett spelet en monoton rytm, det blir repetetivt och i längden tråkigt att titta på. Det finns de som menar att själva spelets idé håller på att förstöras. Numera handlar inte spelet alltid om att hitta olika sätt att vinna, utan är nedkokat till att det lag som skjuter bäst på treorna vinner matcherna.

Och precis alla spelare skjuter treor, så fort de får en ”look”. I en NBA-match nyligen, mellan Milwaukee och Minnesota, avlossade lagen sammanlagt 96 treor! Och det var ingen tillfällighet. I hela 45 matcher den här säsongen har det skjutits över 90. I förlängningen kanske man inte behöver spela alls, utan bara organisera tävlingar i trepoängsskytte.

Den stora moroten är ju att en trea ger 50 % bättre utdelning än en tvåa, vilket driver på den här utvecklingen och hur lagen spelar och tränar. Förr var det en dödssynd att ta en ”dribbeltrea”, d v s dribbla upp bollen och direkt skjuta en trea. Numera är det legio, och något som NBA-lagen konsekvent tränar på, med såväl stora som små spelare.

Och försvara sig mot treorna är inte heller enkelt. Lagen spelar med så enorm spacing, d v s bredd och djup, att försvararna omöjligt kan hinna ut till skyttarnas positioner långt ute på planen när försvaret kommer det minsta ur balans.

I en ESPN-artikel jag fick syn på, frågade man sig om mängden treor nu har nått en kritisk massa och att man måste göra något åt saken innan det är för sent. Det har redan lanserats flera förslag. Ett av dem, som uppges komma från ”NBA-kretsar”, handlar om att sätta en gräns för antalet skott som ger tre poäng i en match. Idén är att lagen under de 42 första minuterna (i en NBA-match) bara skall få tillgodogöra sig 20 trepoängare var. Inget skulle hindra dem att skjuta fler skott bakom linjen, men inte fler än 20 skulle få räknas som trepoängare.

Under de sista sex minuterna skulle man sedan ”släppa på” treorna igen. Att sätta trepoängare i slutet är ju ett vanligt sätt för lag att hämta in underlägen och skapa spänning, ett moment som man inte vill undanhålla åskådarna och fansen.

För saken är ju den att ingen egentligen vill att trepoängsskyttet helt skall försvinna och spelet återgå till den tid då matcherna var ett evigt stångande mellan två biffiga spelare under korgen, och som på sitt var på väg att göra spelet outhärdlgt. Med den här modellen skulle man istället tvinga lagen att noga välja vilka trepoängare som skall tas under de inledande 42 minuterna. Och man skulle under huvuddelen av matchen, behöva leta andra alternativ för att skapa poäng, vilket förmodligen skulle ge mer dynamik.

I collegebasketen är nu de flesta conference-slutspelen avklarade. 31 slutspelsvinnare kvalificerar sig automatiskt till det nationella slutspelet. I normalfallet är det 32 conferencevinnare, men just den här säsongen har en conference, Ivy league, ställt in allt spel.

Men ännu återstår några spännande dagar. Skall vi få med två ”svenska” lag i March Madness? Svaret på det kommer inte förrän i helgen. I America East conference är Fanny Wadling och hennes Maine klart för final efter en enkel vinst i semi mot en annan ”svenskskola”, Albany. Finalen mot Stony Brook spelas på fredag.

SF Austin, med Stephanie Visscher, kliver in i sitt slutspel på fredag. Som förstarankat i Southland conference står de över till semifinalen och förväntas spela final på söndag.

Och på måndag följer sedan ”selection Monday”. Då skall det spikas vilka 33 lag, utöver de 31 automatiskt kvalificerade, som får en plats i det nationella slutspelet. Samtidigt kommer det att bli klart hur slutspelsträdet för det nationella slutspelet, ”bracketen”, kommer att se ut och vi håller förstås tummarna för att både Visscher och Wadling återfinns i det 64 lag starka startfältet. I den senaste ”bracket prediction” som gjorts, tippas Maine stöta på UCLA, rankat som # 9 i landet, Och SFA förväntas också få starkt motstånd, av # 19 Rutgers.

Nästa vecka återupptas spelet i Euroleague, med första matchen i kvartsfinalen på onsdag och returmötet på fredag. Det enda som är säkert är det kommer att bli semifinalspel mellan lag från fyra olika länder. Det har slumpat sig så att vi i kvartsfinalen får en rysk uppgörelse (MMC-Kursk), en turkisk (Galatasaray- Fenerbahce) och en spansk (Girona-Avenida). I den fjärde kvarten möts Lyon från Frankrike och Sopron från Ungern.

Frida Eldebrink blir alltså den enda svenska representanten när Euroleague skall avgöras. Girona är onekligen säsongens överraskning i turneringen, och får anses ha goda chanser att nå semifinalen. Genrepet gick i alla fall bra. Girona och Avenida drabbade i förra veckan samman i semifinalen i den spanska cupen, ”Copa de la Reina”. Det slutade med seger för Girona efter förlängning, 91-78, då Eldebrink svarade för 20 poäng. Girona vann sedan finalen mot Valencia.

Snart är det dags för de årliga utmärkelserna i SBL Dam. När jag nyligen gjorde en enkät bland alla ligacoacherna fick vi lite föraningar om var utmärkelserna kommer att hamna. Men det kan ändras, eftersom inte bara coacherna deltar i omröstningen. Även lagens kaptener och representanter för medierna brukar få vara med och lägga sina röster.

Men redan på lördag skall Fransisco Pinto och jag dela summera ligasäsongen genom att dela ut några utmärkelser. Det kommer vi att göra under sändningen av Wetterbygden Sparks-Södertälje, en match som vi kommenterar. Vi skall dock inte föregå ligans utmärkelser. Istället tänkte vi utse:

• Ligans all star lag, en förstafemma och en andrafemma
• Ligasäsongens bästa defensiva femma
• Den ligaspelare som förbättrat sig mest den här säsongen
• Ligans bästa sjätte spelare

Om ni hänger med under sändningen på lördag så får ni veta vilka spelare som Frasse och jag valt ut. Matchen är tidigarelagd och kommer att starta 15.00