Att coacha män respektive kvinnor

11 oktober, 2019

Los Angeles Sparks, det WNBA-lag som Farhiya Abdi tillhörde 2013-15, slutade trea i årets grundserie. Det gav dem en ”bye” till andra rundan i slutspelet, där fjolårsmästaren Seattle besegrades. I semifinalen blev dock Connecticut övermäktigt och gav LA respass med 3-0 i matcher.

Head coachen i Los Angeles Sparks heter Derek Fisher. Han utnämndes i december 2018, då han efterträdde den meriterade Brian Agler, som har en lång karriär som damcoach bakom sig.

Den som kan sin NBA vet att Fisher har en enastående karriär i den ligan. Den spände över 18 år, i fyra olika lag, och gav honom fem ringar, d v s mästartitlar i NBA. Spelarkarriären varade till 2014, då han direkt rekryterades som coach till New York Knicks, ett uppdrag han fick lämna två säsonger senare. Fisher flyttade då till Los Angeles, där han jobbade som NBA-analytiker i olika medier. Men drömmen att fortsätta coacha fanns där hela tiden, så när erbjudandet från Sparks kom, nappade han direkt.

Syftet med de här raderna är inte att diskutera om Derek Fishers första säsong inom dambasketen var ett misslyckande eller inte, för därom råder delade meningar. Tredjeplatsen i grundserien, bara en match bakom tvåan Connecticut, var ju inte fy skam, men att åka ut med 0-3 mot Suns i semifinalen var förstås ingen höjdare, när man i LA har stjärnor som systrarna Ogwumike, Candace Parker, Riquna Williams, Chelsea Gray, ryskan Maria Vadeeva med flera. Men det är inte så mycket att säga om, för Connecticut har ett riktigt bra och välcoachat lag, som förväntades nå finalen.

Nej, frågan som rests i det här sammanhanget handlar om manligt kontra kvinnligt, specifikt coaching av manlig respektive kvinnlig basket. Att Derek Fisher hamnat i skottgluggen för den diskussionen kan han knappast klandras för. Det bara råkade bli så.

När Fisher fick jobbet i LA hade han noll erfarenhet av dambasket. Det har höjts röster som menar att det är helt fel att han fick en gräddfil in i WNBA, när han inte ens gjort en enda säsong som assisterande i ligan och faktiskt tog ett jobb som andra coacher, som vigt sitt liv åt den kvinnliga sidan av spelet, därmed gick miste om.

Underförstått i resonemanget hos de som kritiserade Fishers utnämning finns antagandet att det är stora skillnader mellan herr- och dambasket. Även om planen, linjerna, korghöjden och reglerna är desamma, så finns det onekligen saker som skiljer, och det är inte bara bollstorleken. Herrarna som spelar basket är större, starkare och snabbare. Och en viktig del av spelet, det som många fascineras av inom herrbasketen, spelet ovanför korgarna, existerar nästan inte på damsidan. I gengäld innehåller dambasketen element som tilltalar många, t ex ett mer lagorienterat spel, ett som av nödvändighet är mer beroende av taktik, bland annat för att männens fysiska förutsättningar gör att det enklare för dem att agera individuellt, d v s skapa lägen på egen hand.

Dessutom, att leda en grupp kvinnliga idrottare kan vara något helt annat än att göra det med män. De angreppssätt som fungerar när man har med män att göra fungerar inte alltid med kvinnor.

Att vara coach på dam- respektive herrsidan innebär rimligen att det krävs olika färdigheter och erfarenheter för den som vill bli framgångsrik. Det allra mesta är likadant, men man måste träna på lite olika sätt och på olika saker, utan att för den skull det ena är bättre eller ”finare” än det andra. Det betyder inte att man garanterat misslyckas om man över en natt växlar från herr- till damcoaching eller tvärtom. Inte alls. Det betyder bara att det antingen krävs rejäla insikter i- eller erfarenheter av det gebit som man ger sig in i.

Det finns många coacher som har ”bytt sida”, både här hemma och internationellt, och nästan utan undantag handlar det om man tagit klivet från herr- till dambasket. Ett aktuellt exempel är den nyutnämnde förbundskaptenen för det svenska damlandslaget, italienaren Marco Crespi. När han för ett par år sedan blev italiensk förbundskapten, hade han aldrig coachat damer. Det har onekligen gått bra för Crespi, men även han har upptäckt att det kan handla om annat när man ger sig in i dambasketen. När Crespi skulle hålla sin första träning med Italien och klev in i hallen såg han till sin förvåning att spelarna satt längs väggarna och väntade på honom. En förvånad Crespi frågade sin assisterande coach vad det betydde. ”Strejkar de för att jag har blivit deras coach?” Den assisterande coachen svarade roat: ”Nej, det är bara så tjejer är. De gör inte som killar, som skulle de ha varit ute på planen med bollar i händerna”.

Jag skulle vilja påstå att det anses vara problemfritt att en coach byter från herr- till dambasket, som i fallen med Derek Fisher, Marco Crespi och många andra. Däremot är det extremt sällsynt att en etablerad damcoach utses att leda ett herrlag. De som diskuterar de här sakerna i USA anser det helt otänkbart att en coach i WNBA, som specialiserat sig på dambasket, skulle få ett jobb som head coach i NBA.

Och likadant är det hos oss. I Sverige finns ett antal exempel på coacher som ”bytt sida” på elitnivå, t ex Henrik Johansson och Tommie Hansson, som först coachade herrlag och sedan damer i de svenska ligorna. Och så har vi ju Stefan Bergman, som ett tag coachade båda Solnas ligalag, och om jag minns rätt startade han på damsidan. Bergman är därmed ett av få exempel på coacher som gått från dam till herr. Och han gjorde det dessutom med framgång.

Jag tror att praktiskt taget varje head coach i SBL Herr skulle kunna få motsvarande uppdrag i SBL Dam, men knappast tvärtom, i alla fall inte utan en avsevärd ”lärotid” som t ex assisterande. Och i synnerhet inte om coachen ifråga skulle råka vara en kvinna.

Varför är det så? Det får de som ansvarar för de här besluten svara på, men det ligger nära till hands att tro att det handlar om förlegade uppfattningar om att det är svårare och mer krävande att vara herrcoach. Man anser att den som klarar av coacha ett herrlag utan problem kan göra samma sak med ett damlag, för dambasketen är ju ”en enklare variant av basket”.

Min åsikt är att det är rent nonsens. Det krävs lite olika metoder för att coacha damer respektive herrar, men inte oöverstigliga sådan. Inte åt något håll. Det är rimligt att kräva respekt för att det är en omställning åt vilket håll man än byter. Men att det skulle vara hur lätt som helst att byta åt det ena hållet och i stort sett omöjligt åt det andra, kan inte vara riktigt.

Problemet är inte att sådana som Derek Fisher får ett uppdrag som head coach i WNBA. Problemet är att en som Brian Agler knappast skulle vara aktuell för ett motsvarande uppdrag i NBA. Den dagen det händer kommer vi att tända ett ljus. Men dit har vi nog en lång väg att vandra.

// Tapio Joulamo

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.