Onsdagens båda kvartsfinaler blev precis så ojämna som man hade förväntat sig. Båda matchserierna lär ta slut på lördag om inget exceptionellt inträffar. Med tanke på den stora nivåskillnaden mellan de bästa lagen och de kring strecket kanske det är dags att pröva ett annat upplägg?

En variant är att ettan och tvåan står över till semifinal, och trean och fyran till omgången innan. Lagen 5-8 möts i första omgången, och vinnarna i de båda matchserierna möter sedan lag 3-4 i en serie om semifinalplatserna. Så gör man t ex i WNBA, där har man spetsat till det ytterligare genom att den första och andra omgången avgörs i bara en match.

Torsdagen bjöd på mer drama. Södertälje gjorde en heroisk match i Umeå och föll till slut med bara en poäng, medan Norrköping lyckades knipa bortaplansvinst mot Högsbo. Man kan säga att nivån som i torsdagens matcher lämnade mycket övrigt att önska. Som det såg ut är det inget av lagen som kan ha några förhoppningar om att nå en final.

I A3 såg det t ex rostigt ut på många håll, men lagets nyckelspelare, d v s importerna, kunde till slut se till att det seger. Bara åtta poäng av svenskor blev det i A3. Men den matchen var i alla lite frejdig, eftersom Södertälje verkligen bjöd upp till dans. Högsbo-Norrköping blev däremot ett ställningskrig, där coacherna försökte övertrumfa varandra rent taktiskt. Det blev en lågpoängsmatch i sakta mak, med mycket zonförsvar, främst från Högsbo. Jag tror att man i Norrköping var ganska nöjda med den matchstilen.

De båda förlorande lagens coacher, Joakim Lantto och Jonas Fredrikson, var rejält gramse på det grå laget. Det kan man ha förståelse för, men samtidigt är domarna faktorer i matcherna, på samma sätt som spelarna och coacherna. Man får ha i beräkningen att domarna kommer att göra en massa misstag. De kan inte se allt, trots att de i slutspelet är utökade till tre, och därför kommer de även i fortsättningen att avgöra matcher. Dessutom är de människor, av kött och blod, precis som övriga aktörer på planen. De blir påverkade av det som händer, på gott och ont, och är i högsta grad påverkbara, vilket många coacher gör sitt bästa för att utnyttja.

Det som retade upp bortalägret i Umeå mest av allt var en situation i slutet, då matchen stod och vägde, och A3 var på väg ikapp. Vid ställningen 75-77 hade A3 bollen. Den var i Janee Thompsons händer, då Emma Stach hjälpte till allt vad hon kunde. Stach satte in vad som närmast kan beskrivas som en crosschecking, dock utan klubba i handen, på Mikaela Gustafsson, som stöp i backen som en kapad fura. Thompson fick öppen väg till korgen och kunde lägga i en enkel tvåpoängare.

Stachs tilltag uppfyllde gott och väl kriterierna för en osportslig foul, men domarna antingen såg eller beivrade inte. Ur Södertäljesynpunkt kunde det ha gjort all skillnad i världen. Istället för en avblåsning, följd av två straffkast och sedan bibehållen boll, och möjlighet att utöka ledningen till sju poäng, så stod det istället 77 lika. Och till slut vann A3 med 83-82.

I Göteborg tog Norrköpings Lovisa Hjern matchen till förlängning med en trea till 64-64. Högsbo hade några sekunder på sig innan slutsignalen ljöd, och man nådde Ceejay Nofuente med en lång passning, vid sidlinjen, i straffkastlinjens förlängning. Nofuente sköt matchens sista skott därifrån. Hon missade, men slogs till golvet av Hjern, som levererade vad man närmast kan beskriva som en rejäl tackling.

När som helst under matchen hade det blivit en foul, men efter viss domarkonferens lämnade man påhoppet utan åtgärd. Nofuente fick inte möjligheten att avgöra matchen från straffkastlinjen och som bekant vann sedan Norrköping matchen efter förlängning med 78-77.

Det är inte den första, och förmodligen inte den sista gången man ser det scenariot utspelas. Jag har skrivit om det så många gånger att jag börjar ledsna på det. Under förespegling att ”domarna skall inte avgöra matchen” blåser man inte för uppenbara saker som händer i matchsluten, saker som annars skulle ha föranlett foul när som helst under matchens övriga minuter.

Att domarna ”fegar ur” på det här sättet inträffar på alla nivåer och tycks på något sätt vara standarden. Och vad vet jag, kanske finns det inget att göra åt saken. Men när det inträffar är det till stort förtret för det drabbade laget, och en lättnad för det andra. Och sammantaget kan vi med tillförsikt säga att domarna kommer även i fortsättningen att avgöra matcher, ibland i lika hög grad som spelarna, vare sig de blåser eller inte. Och vare sig vi vill eller inte.