Basketens drottningar

30 mars, 2022

Det har väl inte undgått någon att det var en basketfilm som häromdagen vann en Oscar för bästa kortfilm 2021. Det var verkligen ett tecken i tiden att filmen, vid namn ”The queen of basketball” handlar om kvinnlig basket, mer specifikt om Lusia Harris, den första superstjärnan i den amerikanska dambasketen.

Filmen är finansierad av Shaquille O´Neal och Stephen Curry, som därmed går i Kobe Bryants fotspår som förkämpar för den kvinnliga basketen. På den manliga sidan var ju Bryant den främste banerföraren för ökade möjligheter och bättre villkor för kvinnliga spelare och lag, men andra av de stora manliga stjärnorna bidrar också på olika sätt, bland annat genom att investera i WNBA-lag.

I filmen uttrycker den jovialiska Lusia Harris, kallad Lucy, en tacksamhet mot sporten parallellt med en bitterhet, för när hennes collegekarriär var över, fanns inga möjligheter att spela vidare. WNBA var ännu 20 år bort, och att hon vann det nationella mästerskapet på college tre år i rad, blev den första kvinnan att göra poäng en olympisk turnering för kvinnor, blev draftad av NBA-laget Utah Jazz och senare valdes in i basketens ”Hall of fame”, var en klen tröst.

Lucy kunde inte, som hennes manliga förebilder, gå vidare i karriären, fortsätta med den sport hon älskade, tjäna de stora pengarna och trygga sin framtid. Trots att det gått mindre än 50 år känns det som en förgången tid att den bästa och mest talangfulla kvinnliga spelaren som kommit fram i stället fick ägna sitt liv åt familjen.

Det hade varit fantastiskt att se den 190 cm långa insidespelaren ta steget till nästa nivå. På filmerna som finns bevarade ser man hennes naturliga fallenhet för sporten, hennes kattlika mjukhet, bollkänsla och smidighet. Att hon var autodidakt och inte spelade basket organiserat förrän i college är häpnadsväckande. Lucy var en fenomenal scorer och returtagare, vars karriär abrupt avbröts för att kvinnlig basket vid den tiden (mitten av 70-talet) inte ansågs värd att satsa på. Lusia Harris gick bort i år, bara 66 år gammal. Den prisvinnande filmen, som är drygt 20 minuter lång, går att se kostnadsfritt på Youtube.

På Sportkanalan går att se en annan intressant basketdokumentär, den om NBA-stjärnan Reggie Miller, och hans klubbs, Indiana Pacers, kamp mot ärkerivalen New York Knicks. En väsentlig del i dokumentären handlar dock om Millers storasyster, Cheryl, en annan av den amerikanska basketens kvinnliga giganter. Cheryl Miller kom fram tio år efter Lusia Harris, men var i likhet med henne en ”generationsspelare”, en talang som bara dyker upp en gång under en generation.

Cheryl Millers öde liknar Lusia Harris i det att hon vann NCAA-mästerskapet två gånger, både OS- och VM-guld med USA och blev ”Hall of famer” men inte heller hon kunde ta steget till en lukrativ proffskarriär. Dels för att WNBA ännu inte fanns, men också för att knäskador stoppade fortsatt spel redan vid 22 års ålder. Miller anses vara den spelare som revolutionerade den kvinnliga basketen, mer än någon annan. Hon tog spelet till en ny nivå. Många menade att det var den första kvinnan som spelade ”som en man”. Mer sant är att hennes fysik, atletism och inställning till spelet och träning lyfte spelet på ett sätt man inte sett tidigare, ungefär som när Annika Sörenstam förändrade den kvinnliga golfen.

Reggie Miller beskriver i dokumentären den betydelse hans syster hade för hans karriär. Han fick under hela uppväxten kämpa mot sin syster, som mosade sin lillebror både fysiskt och spelmässigt på basketplanen. I de oändliga matcherna hemma på bakgården gav hon sin lillebror inte något gratis. Han fick spö hela tiden, men det fick alla andra hon spelade med också, såväl killar som tjejer. I en kul sekvens i filmen hämtas Reggie Miller av pappan och Cheryl efter en high school match. En mycket stolt Reggie berättade att han för första gången hade gjort 40 poäng i en match. ”Det var väl bra”, sa hans syster, som sedan berättade att hon själv hade gjort 105 i sin match den dagen.

Cheryl Miller var helt enkelt något utöver det vanliga, en fantastisk basketspelare vars karriär tog slut allt för tidigt. Hon och Lusia Harris har, utan att själv kunnat nå den framgång och berömmelse som deras senare basketsystrar gjorde, haft en enorm betydelse för den kvinnliga basketens utveckling, inte bara i USA. Det har visserligen tagits flera viktiga steg sedan deras tid, men ännu återstår mycket innan den manliga och kvinnliga basketen betraktas och behandlas på likställd nivå. Vid den första kvinnliga OS-turneringen, 1976, fick USA, som ställde upp med collegespelare, storstryk av det ryska landslaget. 45 år senare är den amerikanska dambasketen överlägset bäst i världen, men har ännu inte i närheten av de villkor och den status som herrbasketen har.

Här hemma har frågan om dambasketens villkor aktualiserats inte minst efter Borås besked om att man drar sitt lag ur SBL Dam eftersom klubben inte anser sig ha möjligheter att driva två ligalag. I valet mellan att satsa på båda lagen och att ge herrarna större resurser valde man det senare.

Det är fortsatt lång väg att vandra innan damspelarna, deras lag och ligor, kan betraktas som likställda med herrarna. Det måste, som flera svenska ligalag uppmärksammade, investeras mer i damerna och utan att det nödvändigtvis sker på herrarnas bekostnad. Men med begränsade resurser kan man ändå ibland hamna i den senare situationen, och då är det nog nödvändigt att det går ut över herrbasketen. Borås hade kunnat ta ett sådant beslut, vilket hade varit en tydlig markering, d v s att begränsa, eller i alla fall inte öka, herrlagets resurser för att behålla sitt lag i SBL Dam.

För att riktig förändring skall komma till stånd och för att dambasketens status skall öka, krävs en mental förändring inte minst i de egna leden. Jag vill påstå att även hos stora delar av basketens egna företrädare betraktas det kvinnliga spelet som en sämre och därmed mer ointressant variant av herrspelet. De som genuint uppskattar dambasket gör det däremot för att de betraktar den för vad den är, en njutbar och spännande idrott i sig, som mycket väl klarar av att stå på sina egna ben. Om den ges möjlighet till det, vill säga. Innan vi börjar prata om ett större publikt genomslag måste alla goda krafter inom basketen ta sitt ansvar för att vända utvecklingen. Att sådana som Bryant, O´Neal och Curry, liksom flera andra NBA-stjärnor, gör det, är en god start.

Lucy Harris och Cheryl Miller fick aldrig möjligheten att få den ära och berömmelse som de hade förtjänat. Men båda är basketens drottningar trots allt, för sina banbrytande insatser och tjänar som förebild för de många unga kvinnorna som har helt andra möjligheter och förutsättningar. Men som sagt, mycket återstår ännu. Och ser man till världen som helhet är det fortfarande misär på många håll när det gäller det mest grundläggande i fråga om jämställdhet mellan könen. I ett stort antal länder, främst i den muslimska världen, är kvinnor fortfarande andra klassens medborgare, utan de rättigheter som vi i västvärlden betraktar som självklara. Bland de värsta finns länder som Afghanistan, där kvinnor inte ens får resa utan en manlig följeslagare. Men förr eller senare faller alla bastioner, även om det inte kommer att ske under vår livstid.

// Tapio Joulamo

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.