Det var knappast någon som hade trott att ställningen inför den fjärde finalmatchen i SBL Dam skulle var 2–1 till Dolphins. Möjligen fanns det förhoppningar och drömmar i Dolphins om att så skulle vara. För oss utomstående blev det däremot en extra krydda att den final som för första gången på förhand såg så given ut, utvecklades till en dramatisk historia.

Även i Luleålägret tycks man ha blivit lite tagna på sängen. Och det är egentligen inte så konstigt, med tanke på hur Luleå lagt upp säsongen. Laget har ju spelat en viss typ av försvarsspel, med press över hela banan, under hela spelåret. Luleå har gått för fullt, från den första minuten, till den sista, i varje match. Och ett sådant spelsätt har varit framgångsrikt, för merparten av lagen har inte personal som klarar av att står emot det trycket. Men i finalserien har det inte fungerat. Norrköping har i synnerhet i de två första matcherna, lyckats hantera pressen. Det är som om Luleåspelarna inte var vana vid det ställningskrig som matcherna i stället blev. Nu tyder ändå mycket på att Luleåspelarna börjar anpassa sig till läget och jag tror att finalen nu vänder. Mer om det längre ned.

Tittar man på siffrorna från de tre första matcherna är det ett par saker som sticker ut. En sak har varit att Norrköping, överraskande får vi säga, har fått avsevärt mer produktion från bänken. Det har visat sig att Luleås omvittnat ”breda lag” inte alls har kunnat matcha Norrköping i det avseendet. 17–6, 25–8 och 28–15, med Norrköpings siffror först, är de poäng som bänkspelarna producerat. Intressant nog steg Luleås siffra avsevärt i den tredje matchen, den som hemmalaget vann. Att notera är också att flera av Norrköpings bänkpoäng i den sista matchen kom i slutet, då matchen redan var avgjord och avbytarna fick chansen.

En annan siffra är den som står för gjorda poäng i det färgade området (Points In Paint). Den blev lika i den första matchen, vanns av Norrköping med 28–8 i den andra och av Luleå med 34–24 i den tredje. PIP registreras ju för all poäng i det färgade området. Det kan alltså vara rena insidepoäng, attacker, närskott eller returer. I den här siffran ligger mycket av det som gjort att Norrköping har lyckats vinna två matcher. Man har med framgång ”stängt” tresekundersområdet, men när det inte lyckades i den tredje matchen, så blev det förlust.

Att Norrköping så bra lyckats hålla stången i området under korgarna har lett till att man vunnit returtagningen i de matcher man vunnit och förlorat den i den tredje. Är det en siffra som mer än någon annan pekar på vem som vinner de här matcherna, så är det returtagningen. Det lag som har vunnit returtagningen har också vunnit matcherna. Med största säkerhet kan vi räkna med samma sak i onsdagens match i Norrköping. Det lag som kommer att kontrollera tresekundersområdet kommer att vinna inte bara matchen utan hela finalserien. Ett inte alltför avancerat tips är att onsdagens match lär avgöra allt. Norrköping tar ju hem spelet vid seger, men vinner Luleå den fjärde matchen så lär de inte släppa bucklan när de får chansen i LEA på fredag kväll.

Om vi skall tro något om onsdagens match, så måste vi ta hänsyn till faktorer som inte syns i protokollet eller statistikformuläret. Fördelen av hemmaplan är förstås en sådan, men en ännu viktigare är vanan vid den här typen av situationer, d v s finalvanan. I det senare avseendet får vi säga att Luleå har det bättre förspänt. Det är inte bara flera av de tunga svenska korten som varit i hetluften i täta finalserier. Även de båda amerikanskorna har upplevt, och vunnit, hårda finaler på vår kontinent, i den finska ligan, vid två olika tillfällen.

Dolphinsspelarna har däremot inte varit i det här läget förut. Åhlberg var visserligen med i Luleås SM-vinnande lag förra året, men spelade bara enstaka minuter. I övrigt finns vana från slutspelsmatcher, men inte så här tillspetsade lägen i finalserier. Amerikanskorna har förstås gjort en del slutspelsmatcher på college, men det går inte riktigt att jämföra med långa matchserier. Den som varit med mest är nog Kate Oliver, som ju flera säsonger spelade i den brittiska ligan. Och det märks, för hon har tänt till ordentligt i finalen.

Men sammantaget är Luleås finalrutin en helt annan än motståndarlaget besitter. Jag tror att det kommer att fälla avgörandet i onsdagens match och därmed bestämma var guldet kommer att hamna. Luleås rutinerade ryggrad kommer att ta striden och göra det som krävs. De kommer inte att bli tagna på sängen på onsdag kväll.

Det är dessutom mer regel än undantag att lag som är i sin första final inte vinner den. Vi har sett det så många gånger förut, d v s lag som tagit sig till finalen, förlorat den, men sedan burit med sig lärdomarna innan de tagit hem spelet året därpå.

Stalltipset blir därmed att scenariot från förra säsongen upprepar sig, att Luleå förlorar de två första matcherna för att sedan ta tre raka och ro hem guldet. Men osvuret är förstås bäst. Precis lika överraskande som finalen har utvecklats har ju hela den här säsongen varit, med resultat på resultat som ställt allt på ända. Det här spelåret har lärt oss att inget är givet eller säkert. Så skulle Norrköping lyckas ta hem det hela, efter nio år utan SM-seger, så är det bara att gratulera. Det skulle vara klubben, spelarna och Kevin Taylor Lundgren väl unt och högst välförtjänt.