Nu när båda Amanda Zahui och Regan Magarity missar EM-slutspelet är det fråga om det inte är god natt för svenska förhoppningar om en framskjuten placering i mästerskapet. Ser man till EM 2019 försvinner med de båda spelarna 27 poäng per match, och inte minst 23 returer. Det blir förstås svårt att täppa till de hålen. Crespi lär få använda hela sin trollerilåda med det material han har kvar.

Med Zahui och Magarity borta kan dörren öppnas för Amanda Kantzy och/eller Allis Nyström. Ingen av dem har varit med i de här sammanhangen tidigare, men det måste in längd i laget nu. Nyström, som tidigare bara gjort några enstaka seniorlandskamper, förefaller vara det bästa valet, med tanke på hennes krigar- och returtagningsinstinkter.

Förhandsfavorit att vinna EM är Frankrike. Med tanke på att Frankrike har fyra raka silver är det nog dags nu. Utmanarna är givetvis i första hand Spanien, Belgien och Serbien. Och det är nog den kvartetten som kommer att ta platserna i semifinalerna.

Det franska laget är oerhört starkt, och väldigt stort, med fem i truppen som är över 190. Coach Garnier saknar inte någon av landets bästa spelare. Alla, med Gruda, Epoupa, Miyem och Johannes i spetsen, är med i truppen och Frankrike har dessutom en naturaliserad amerikanska, Gabby Williams.

De franska aktierna har stärkts av att Spanien, som vunnit tre av de fyra senaste mästerskapen, är åderlåtet. Guardstjärnorna Anna Cruz och Marta Xargay, som vi vant oss vid oss att se i det spanska landslaget, står numera utanför detsamma. Och dessutom har Laura Nicholls meddelat att hon slutar helt och hållet, och kommer inte heller hon att vara med i EM.

Xargay befinner sig för övrigt i USA, där hon försökt ta en plats i Phoenix Mercury, efter att inte ha spelat alls den gångna säsongen i Europa. Det gick inte alls bra, för häromdagen blev Xargay petad från Phoenix. Men hon har annat att tänka på, för nyligen meddelade hon och Breanna Stewart att de numera är förlovade. Ännu ett basketbröllop stundar m a o.

De flesta europeiska ligorna är nu avslutade. När Piestanske Cajky (med Danielle Hamilton-Carter) föll med 2-3 i den slovakiska finalen, när Frida Eldebrinks Girona stöp i semifinalen mot Valencia och när Polkowice (med Amanda Kantzy) förlorade den polska finalen mot Arka Gdynia, är det bara Binta Drammehs som blivit nationsmästare. Det blev hon när TTT Riga i överlägsen stil vann i Lettland.

Chansen finns dock fortfarande för Elin Eldebrink, för i Frankrike är man just nu inne i semifinalerna, där spelet börjar på torsdag. Bourges, som i sin semi möter BLMA, fick en enkel resa i kvarten. Svensklaget Tarbes tvingades ge wo i två raka matcher, efter långvariga covidproblem i laget. Bara fyra spelare i Tarbes ansågs spelklara enligt det franska förbundets covidprotokoll, så det blev en snöplig sorti för Louice Halvarsson och Regan Magarity.

En annan svenska som föll på målsnöret var Moa Lundqvist, som med sitt Nottingham föll i semifinalen mot London Lions i Storbritannien. Lundqvist hade en riktigt bra avslutning av säsongen. I kvartsfinalen mot Manchester hade svenskan 16 poäng och 15 returer, och i semin 12+14.

De bästa brittiska lagen är inte av hög europeisk klass, och skulle få ordentlig smörj av de bästa i Sverige, men Lundqvist skulle vara en tillgång för många svenska ligalag. Hon har ju haft stora skadebekymmer under åren, men om hon fortsätter spela och återvänder till Sverige, vilket det ryktas om, skall det bli intressant att se var hon hamnar.

Det brittiska slutspelet blev för övrigt helt upp- och nedvänt. De senaste årens dominanter, Leicester och Sevenoaks, blev eliminerade i kvarten respektive semifinalen av överraskningen Newcastle, som bara kom sjua i grundserien. I finalen, som spelas på söndag, kommer Newcastle att ställas mot London Lions.

Newcastle har mot slutet av säsongen tagit ett ovanligt grepp. Klubben har tagit in basketjournalisten Paul Nilsen, som skriver om dambasket åt FIBA, i sin stab. Om det är Nilsens bidrag som har gjort Newcastels askungesaga möjlig skall vi låta var osagt, men kanske borde andra testa något liknande, d v s ta in någon med ”andra ögon” för att ge nya impulser till coachstaben.

Vad gäller utlandssvenskorna är det klart att Frida Eldebrink blir kvar i Girona och Halvarsson i Tarbes, medan Magarity flyttar till ett annat franskt lag, Landes. Och så fick vi ju höra att Klara Lundquist skall spela för Arka Gdynia i höst. Där får hon för övrigt sällskap av amerikanskan Megan Gustafson, som 2019 blev årets collegespelare, men inte blev vald förrän i den andra rundan, av Dallas, i draften.

Gustafson blev överraskande cuttad redan på Dallas träningsläger, men fick senare under säsongen komma tillbaka till laget. Där spelade hon sedan också 2020 och kommer att göra även i år. Den gångna säsongen i Europa spelade Gustason i ett annat polskt lag, Gorzow, där hon snittade 20 poäng och nio returer.

På fredagbörjar spelet i WNBA och dagen innan skall alla spelartrupperna vara nedbantade till tolv spelare, för fler får man inte ha. Förhandsfavorit är Las Vegas, som har en spelartrupp som inte går av för hackor, med namn som Liz Cambage, A´Ja Wilson, Angel McCoughtry, Dearica Hamby, Kelsey Plum, Kayla McBride och Chelsea Gray.

Precis innan säsongsstarten tappade ett av WNBA-lagen, Atlanta, sin head coach, Nicki Collen. Hon flyttar från WNBA till college, där hon skall fylla tomrummet i Baylor efter Kim Maulkey. Det kan förefalla vara ett nedköp för Collen, men pengamässigt gör hon garanterat en bra affär. Lönen på Baylor blir nog topp fem bland headcoacherna inom damernas collegebasket, vilket är nivåer som WNBA inte kan matcha.

Som ”interim head coach” har Atlanta utsett Mike Peterson, tidigare assisterande. Peterson är en annorlunda prick. Han har varit head coach på flera bra college, men hade inga ambitioner att bli det i Atlanta. Men nu när det hände ställer han upp. Peterson sig själv som en ”Forrest Gump typ”: ”Jag liksom bara vandrar genom livet och enastående saker runt mig hela tiden”.

Vid sidan av att matcherna i WNBA vanligtvis går på natten, vår tid, är det jobbigaste att de aldrig startar på utsatt tid. Den som satt uppe och tittade på collegefinalen fick t e x uppleva att den började 20 minuter för sent. Så är det med alla amerikanska matcher, på såväl herr- som damsidan.

Anledningen är sannolikt att annonsörerna och sponsorerna skall få möjlighet att basunera ut sina budskap när de ändå har tittarna i ”sitt grepp”. Nej, tacka vet jag europeiska matcher. Här startar spelet så gott som alltid på den utsatta tiden.