En endorfinfri ligavecka och lite annat
30 januari, 2021
Det blev en rejält odramatisk ligavecka, den sista innan det två veckor långa uppehållet. Mark höll Södertälje stången i 20 minuter och Högsbo lyckades hänga med Alvik i 25. Sedan gick tåget. Men man måste säga att Högsbo gjorde det bra så länge laget orkade, och med tanke på skadeläget.
I fredagens match, Mark-Luleå, gjorde Maggie Lucas sin tredje match och visade vilken gudabenådad skytt hon är. Lucas snittar redan drygt 22 poäng och har bara en spelare före sig i ligans statistik över de bästa trepoängsskyttarna. Bara lagkamraten Chioma Nnamaka är bättre. De två är för övrigt de enda som har en procent på över 50.
Sandberg har all anledning att vara nöjd med sitt nyförvärvs poängproduktion, men frågan är hur han tänker när det gäller hennes spel i övrigt. Än så länge har inte Lucas visat särskilt mycket andra kvaliteter än just i skyttet. Något ”skapande” spel ser man än så länge inte skymten av. Någon playmaker verkar hon definitivt inte vara. Hon agerar inte heller för att ha bollen och för att skapa lägen för de andra. Tvärtom söker hon enbart fria lägen, där hon kan få en passning från någon annan och sedan skjuta.
Det är kanske inte rättvist att kritisera en spelare som levererar över 20 poäng per match, en sådan som varje coach vill ha i sitt lag. Och det kan vara så att man i Luleå anser sig få precis det man väntat sig av Maggie Lucas. Och det är klart, med ligans två bästa trepoängsskyttar i laget, så kommer man i varje anfall att ställa motståndarförsvaren på vid gavel och öppna upp för de andra. Men själv hade jag förväntat mig en lite annan spelartyp, med en större repertoar än det vi hittills sett. Men vi får se vad som händer framöver, när det kommer svårare och tuffare matcher. Kanske får vi då se en annan Maggie Lucas.
Inte ens Eos-Uppsala lyckades mobilisera endorfinerna. Den förväntade kampen utvecklades till en utskåpning, där nivån på intensiteten mellan lagen var stor. Eosspelarna kom till matchen som hungriga vargar efter fyra raka förluster och fick äntligen till det.
De stora siffrorna, 75-48, kan tillskrivas två faktorer. Den ena var att Uppsala blivit rejält försvagat av sitt andra påtvingade uppehåll p g a covid. Alla spelarna är inte ens på benen ännu och övriga har tappat mycket av den form som uppvisades i början av säsongen. Det är inte utan att man känner ett visst medlidande med dem.
Den andra faktorn var att Dubravka Dacic var tillbaka i Eos efter att ha missat de fyra senaste matcherna. Hon spelade drygt 18 minuter, men hann på den tiden sätta stopp för de flesta av Uppsalaspelarna som vågade söka sig nära korgen. Dacic hann också med 14 poäng och tolv returer och dominerade helt och hållet matchen med sin blotta närvaro.
Nog är Janel McCarville betydelsefull för Alvik, men frågan är om inte Dubravka Dacic betyder mest för sitt lag i hela ligan. Att motståndarna oavbrutet tvingas skjuta över Dacic gör en enorm skillnad jämfört när hon inte är med. Defensivt är Eos ett helt annat lag med henne på planen. Men det gäller även offensiven. Middleton kunde t e x gång på gång använda Dacics höga screen och retfullt enkelt sätta sina pull-upp skott. Uppsalas defensiv var för all del inte mycket att hänga i julgranen, i synnerhet inte pick and roll försvaret, som var hopplöst svagt.
Uppsala har nu chansen att återhämta sig under de närmaste två veckorna och kan förhoppningsvis komma ut som ett bättre lag på andra sidan. Dagens förlust innebar att laget nu är på åttonde plats, tre vinster bakom Eos och Södertälje, som är närmast före dem i tabellen, även om Uppsala har lite färre matcher spelade. Att göra bara 48 poäng mot ett lag på nedre halvan, efter 42 tidigare i veckan mot Luleå, är dock illavarslande, även om Uppsala åter lyckades undvika att slå säsongsrekord i poäng under en match. Den noteringen innehas till vidare av Wetterbygden, som bara mäktade med 39 mot Luleå i december.
Varken Binta Drammeh eller Amanda Zahui kommer att vara med i det svenska landslag som nästa vecka möter Montenegro i EM-kvalet. Drammeh har inte spelat TTT Rigas ligamatcher efter Euroleaguefönstret och sägs ha lite problem med sina knän. Det lär krävas någon form av behandling, och klubben är förstås inte så pigg på att släppa iväg henne till landslagsspel, utan vill använda uppehållet till att försöka åtgärda saken. Och det kanske är lika bra att det sker nu, med tanke på sommarens EM-slutspel.
Zahui å sin sida är i USA och reparerar sin skadade hälsena. Senan är inte av, vilket gör att hon sannolikt kan spela sommarens EM. Efter att ha spelat fem år i New York Liberty är Amanda Zahui numera UFA, Unrestricted Free Agent i WNBA, d v s hon har rätt att skriva kontrakt med vilken klubb hon vill.
Sannolikt vill hon försöka spela det här året i WNBA, och frågan är förstås var hon hamnar. Hon nämns inte så ofta i förhandsspekulationerna om var årets UFA placeras. Det är ett år då många högklassiga spelare är UFA, bland dem flera av de bästa centrarna. Jag såg dock en notering om att hon kanske är aktuell för Minnesota, men det återstår att se. Det kan ju faktiskt bli New York igen.
Bland alla som är Unrestricted Free Agents finns spelare som Candace Parker, Candace Dupree, Chelsea Gray, Diana Taurasi, Sue Bird, Emma Meesseman, Tina Charles, Alysha Clark och Kayla McBride. Allmänt anses årets lista av UFA-spelare vara den starkaste någonsin i WNBA.
Klubbarna får inte skriva kontrakt med spelarna före 1 februari, men klart är redan att Kayla McBride går från Las Vegas till Minnesota och Chelsea Gray från Los Angeles till Las Vegas. Alysha Clark väntas ansluta till Washington, vilket är ett rejält tapp för mästarlaget Seattle. Klart är också att Candace Parker går från Los Angeles till Chicago.
Det är allmänt bekant att Parker inte har dragit jämt med coachen i LA, Derek Fisher, som under sin spelarkarriär vann NBA fem gånger med Los Angeles. Parker har öppet kritiserat Fisher och Sparks spel, vilket man får säga varit befogat. Det har ju varit ett mysterium hur LA, med sin stjärntunga trupp, inte lyckats åstadkomma mer.
När Fisher vid sidan av coachjobbet också utsågs till GM för Sparks, blev det för mycket för Parker, som nu kommer att ge Chicago extra spets. Laget nämns redan i förhandstipsen och kan uppvisa en riktigt vass förstafemma, där Parker får sällskap av Courtney Vandersloot, Allie Quigley och de båda landslagsspelarna Diamond DeShields och Stefanie Dolson.
Det amerikanska landslaget passar för övrigt på att under det europeiska kvalfönstret ha en minicamp, för att börja förberedelserna inför sommarens OS. Den äger rum 4-7 februari, dit Dawn Staley kallat 19 spelare.
Från collegefronten kan vi berätta att det tuffas på inför det kommande nationella slutspelet. I år är det 31 conferencemästare som kvalificerar sig automatiskt, beroende på att Ivy League har ställt in säsongen. Det finns alltså plats för ytterligare 33 lag, som kommer att utses 15 mars, ”Selection Monday”. Då presenteras också årets ”bracket”, d v s slutspelsträdet. Man räknar med att de ”fem stora konferenserna”, SEC, Big Ten, ACC, Pac 12 och Big 12, kommer att få 28 av ”friplatserna” till slutspelet.
Etta i den ranking som varje vecka görs av Associated Press, är just nu är Louisville, som har vunnit alla sina 15 matcher den här säsongen och toppar ACC med 8-0. I NCAA:s stora ranking över alla lagen, Net Rankings, är SF Austin, där Stephanie Visscher spelar, nu uppe på plats 24 (av totalt 343 lag). Det var länge sedan vi hade en skola med en tongivande svensk spelare så högt i rankingen
SF Austin har den här säsongen vunnit 15 av sina 17 matcher och är obesegrat i Southland conference. Visscher har som sagt en nyckelroll i laget, spelar mest av alla och snittar 12,1 poäng.
Maine är inte rankat bättre än 88, men är på nytt det bästa laget i America East, som man leder med 9-1 i matcher. Glädjande är att Fanny Wadling nu är i full gång efter sina långvariga skadebekymmer. Än så länge spelar Wadling 20 minuter per match.
I NCAA:s ”bracket prediction”, d v s hur det 64 lag starka slutspelsträdet väntas se ut, finns bara två lag med svenska intressen, och de är just SFA och Maine.
Albany spelar också i America East, men håller ännu inte samma nivå som favoriten Maine. Men kanske nästa säsong, i alla fall om de båda svenskorna i laget fortsätter att utvecklas. Ellen Hahne, som gör sitt första år på Albany, efter två säsonger på Wake Forest, hör till svenskorna som har tagit de största kliven den här säsongen och producerat riktigt bra. Hon är sitt lags bästa returtagare (7,5 per match) och snittar 10,5 poäng, näst bäst efter Helen Haegerstrand (11,0).
Medan vi håller på med college är det värt att uppmärksamma två andra nordiska spelare, som gör succé på den högsta nivån. Den första är finskan Lotta-Maj Lahtinen, en 22-årig guard som gör sitt näst sista år på college. Lahtinen spelar på Georgia Tech, en skola många svenskar är bekanta med. Både Danielle Hamilton-Carter och Frida Fogdemark spelade t e x där.
Georgia Tech är rankat på plats 21 i landet på NET-rankingen och går så bra i ACC att det med säkerhet blir en friplats in i NCAA-turneringen. Finskan gör en riktigt bra säsong, leder sitt lag i poäng (16,1 per match), är tvåa i returtagning (6,3) och snittar 3,6 assister per match.
Den andra är danskan Frida Formann, en 20-årig guard, som har basket i generna. Båda bröderna spelar i den danska ligan, pappa Michael var coach på hög nivå och mamma Karin spelade i det danska landslaget på 80-talet. Och där har även Frida landat. Hon var med i landslaget i det pågående EM-kvalet, men den här gången blir det förstås ingenting eftersom hon inte kommer loss till kvalfönstret.
Frida Formann är freshman, d v s gör sitt första år på college, och starten har varit förträfflig. Hon spelar i Colorado i starka Pac 12. Nyligen gjorde Formann matchavgörande skillnad när Colorado överraskande besegrade Stanford, då rankat som etta i landet. Men danskan har varit bra hela säsongen. Hon snittar 10,7 poäng under sitt första år, vilket är riktigt bra med tanke på det tuffa motståndet i Colorados conference.
Att spela på college har blivit ett allt populärare alternativ för svenskor. Att få ett fyraårigt ”scholarship” betyder så mycket annat än bara basketen, så för många är sporten inte nödvändigtvis det primära. Åsikterna om i vilken grad det är bra för spelarnas basketmässiga utveckling att spela på college, går isär. Det finns antagligen inget enkelt svar på det. För vissa passar college bra, för andra inte. Det har nog väldigt mycket att göra med vilken skola man hamnar på, vem som är coach, vilken konkurrens man har i sin conference och i hög grad vilken roll man får i laget.
Att träningarna och sättet att spela är annorlunda är alldeles klart, vilket gör att vissa får det svårt. Många har vittnat om det på college är avsevärt mer strukturerat och detaljerat. Spelet är ofta väldigt styrt och scoutingen av spelare och lag ibland på en detaljnivå som gör spelarna snurriga i huvudet. Och ofta är spelarnas roller i lagets spel extremt utmejslade. De får klart för sig att de skall göra bara vissa saker i vissa situationer, och inte mer än så.
Att de svenska spelarna får en bättre utveckling om de spelar på college jämfört med att stanna hemma, går alltså inte att säga rakt av. Det beror helt enkelt på. För vissa blir det bättre, för andra inte.
// Tapio Joulamo
Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.