På måndag, 8 mars, genomförs lottningen till sommarens EM-slutspel. De 16 lagen skall lottas in i fyra grupper och som väntat hamnade Sverige i seedningsgrupp 2, tillsammans med Ryssland, Slovenien och Italien. De lagen ”slipper” Sverige alltså, men kommer att lottas ihop med ett lag från var och en av de tre övriga seedningsgrupperna. De ser ut så här:

Grupp 1: Frankrike-Spanien-Serbien-Belgien
Grupp 3: Montenegro-Belarus-Tjeckien-Turkiet
Grupp 4: Grekland-Slovakien-Bosnien-Kroatien

Så vad skulle man önska sig om allt gick Sveriges väg? Serbien, Montenegro och Grekland vore inte fy skam. Och ”mardrömslottningen”? Det finns många. Bara att välja.

WNBA-säsongen närmar sig och som bekant har Sveriges enda representant i ligan, Amanda Zahui, flyttat från New York till Los Angeles. LA:s trupp består i dagsläget av 15 spelare, och skall förr eller senare bantas till tolv. Zahui sitter i alla fall säkert, eftersom hon har ett kontrakt över säsongen. Men det gör t e x inte den 37-åriga veteranen Seimone Augustus, som kom till LA förra året, efter 13 raka säsonger i Minnesota. Där vann hon bl a fyra ligatitlar. Augustus har i år ett ”training camp contract”, vilket gör att hon kan petas när som helst efter att lagträningarna kommit igång. Samma villkor gäller för Te’a Cooper och Bria Holmes.

Los Angeles har haft några tunga tapp inför det här spelåret, främst storstjärnan Candace Parker, men också Chelsea Gray och Riquna Williams. Tre av fem spelare som snittade dubbelsiffrigt i poäng är borta, men de två andra, Britney Sykes och Nneka Ogwumike, är kvar.

Att LA tappat några stjärnspelare har gjort att det skapats utrymme i lönebudgeten. Och det har klubben utnyttjat. Förutom Zahui har LA tagit in starka namn som Kristi Toliver, Nia Coffey, Erica Wheelr och Bria Holmes, och fått Kristine Anigwe på en trade från Las Vegas. Och så är lillasyster Ogwumike, Chiney, tillbaka i laget. Det ser alltså riktigt bra ut för Los Angeles, men man kan konstatera att det inte blir helt lätt för Zahui att ta en given plats i lagets front court.

LA har vid sidan av Zahui, fem spelare i 190-klassen och över. Förutom de båda Ogwumike systrarna är det Anigwe, den tyska landslagsspelaren Marie Gülich och den ryska diton Maria Vadeeva. Vad gäller Vadeeva kommer hon att ansluta till laget först under den andra halvan, d v s efter EM. Såvitt jag förstår kommer Zahui att spela från början, så det är läge att visa framfötterna innan ryskan kommer. Det blir hur som helst intressant att se hur många minuter Zahui kommer att lyckas få ihop i LA.

Flera klubbar i SBL Dam har intressant nog valt att i ett tidigt skede förlänga kontrakten med sina coacher. Först ut var Eos, som kom överens med Jan Hricko om ytterligare två säsonger. Alvik följde upp med att kontraktera Fotios Ioannidis på 1+1 år, och Wetterbygden valde att slå till med ett treårigt avtal med Krumesh Patel.

Det är, får man säga, en bra trend. Om coacherna gör rätt saker, och det får man anta att de flesta på den här nivån gör, så är det helt rätt drag att skapa kontinuitet och långsiktighet i arbetet, för den bästa utvecklingen sker på sikt, inte genom att byta ut coachen varje år.

Men det är inte bara i de tre nämnda klubbarna man jobbar på längre sikt med coacherna. Kevin Taylor Lundgren har snart klarat av två säsonger med Norrköping och har ytterligare ett år kvar på sitt kontrakt. Jan Enjebo kom till A3 mitt under säsongen 2017/18 och det skulle förvåna om inte han fortsätter i höst. Det är nog upp till honom själv.

Vad gäller Södertälje har jag uppgifter om att Viktor Bengtsson återkommer som head coach nästa säsong. Han hade ju jobbet under fyra raka säsonger innan han tog ett års uppehåll för att vara föräldraledig. I Uppsala är Mady Mahdy inne på sin andra säsong och mycket talar väl för att också han fortsätter. Robin Sandberg har nu gjort två säsonger i Luleå och vill fortsätta, och vi utgår från att klubben har samma ambition. Och att Ville Tuominen kör vidare med Helsingborg är ett faktum.

Om det blir på det här viset, och dessutom Xavier Hernandez Bofill blir ny coach i Visby, på ett sannolikt långt kontrakt, så är coachsituationen inför nästa säsong nästan helt klar. Återstår gör Högsbo (Jonas Fredrikson) och Mark (Antonio D’Albero). Hur de och klubbarna tänker vet vi inte i dagsläget

Och det här är som sagt bra. Det ger en trygghet till såväl klubbarna, som spelarna och coacherna själva.

I de stora lagidrotterna är det pengarna som bestämmer. Resurserna finns i de ”stora” och framgångsrika klubbarna, som i sina respektive ligor, oavsett vilken idrott det handlar om, lägger beslag på alla de mest lovande spelarna från de andra, mer resurssvaga lagen. Det är helt enkelt så det fungerar.

I den svenska dambasketen finns också det här mönstret, även om pengarna inte är så stora att de motiverar samma spelarrörelser som i andra idrotter. I många fall är det annat än lönen som gör att spelare rör på sig, men onekligen finns ett A-lag av penningstarka klubbar, som kan locka med de största penningpåsarna. Så fort en mindre klubb fått fram någon talang eller lyckats med en riktigt bra importvärvning, är de stora där och hugger. Ibland fungerar det, ibland inte.

Flera klubbar har t e x den här säsongen uppvaktat Helsingborgs grekiska insidespelare, Vasiliki Louka. Hon har burit laget på sina axlar och snittat 17 poäng och tio returer. Och avsevärt mer kunde det ha blivit, om hon hade haft en vass point guard bredvid sig i laget.

Louka är ju grekisk landslagsspelare, som hoppas få vara med i sommarens EM-lag. Det är inte så konstigt att många vill ha henne. Helsingborg gjorde ett riktigt kap i henne, men har nog inga som helst möjligheter att behålla Louka. Hon kommer i höst att ha ett värde på marknaden som är många gånger högre än vad Helsingborg betalar henne. Och sannolikt är det så att ingen annan svensk klubb heller behöver besvära sig.

Men Helsingborg har ju snart spelat klart, så klubbarna som skall till slutspel har givetvis varit ivriga att få hennes namnteckning för resten av säsongen. Den senaste klubben som försökte, i förra veckan, den sista då övergångar tilläts, var Alvik, enligt uppgifter jag fått, ivrigt påhejade av Loukas agent. Agenten ville förstås att hans klient skulle få fler tävlingsmatcher i kroppen än vad Helsingborg kunde erbjuda, så att chanserna för Louka att komma med i EM-laget skulle öka. Det skulle i sin tur öka hennes marknadsvärde och i slutändan också gynna agenten.

I Alvik såg man förstås möjligheten att lasta av Janel McCarville, som dras med sina skadebekymmer och behöver mer vila från matchandet än de andra. McCarville har t e x inte spelat sedan slutet av januari, och även om man i Alvik räknar med amerikanskan resten av säsongen, så hade Louka varit en välkommen förstärkning.

Man kan förstå att man i Alvik tände på alla cylindrar inför utsikterna att få grekiskan till sig, och uppvaktade Louka och Helsingborg intensivt under förra veckan, på alla nivåer, upp till Helsingborgs ordförande. Uppgifterna om vad Louka själv ville går isär, från att hon inte var intresserad till att hon absolut ville ansluta till Alvik. Men i Helsingborg satte man sig på tvären och vägrade släppa sin stjärna, uppenbart irriterade över den hårda bearbetningen från ligakonkurrenten. Så hela karusellen slutade med att Louka tillsvidare blir kvar i Helsingborg och kommer att fullfölja den svenska ligasäsongen där. En övergång till en annan svensk klubb är inte längre möjlig.

Collegesäsongens går nu in i sin slutfas. Innan det nationella slutspelet, som startar 18/3 och avslutas med Final Four 2-4 april, skall det genomföras slutspel i varje conference. Mästarna i varje conference, 31 till antalet, får en automatisk plats i slutspelet. De övriga 33 platserna går till de som rankas högst bland övriga lag. ”Selection Monday” dagen då alla de 64 lagen placeras in i bracketen, slustpelsträdet, är 15 mars.

Så hur ser det ut för de svenska lagen i conference-slutspelen? Först skall vi notera att det blir ett rejält ”svenskmöte” i America East. Grundserievinnarna Maine (med Fanny Wadling) kommer i semifinalen, som spelas på söndag, att möta Albany (Helene Haegerstrand och Ellen Hahne). Maine går in direkt i semi, medan Albany kvalificerade sig genom att i kvarten slå ut New Hampshire med 49-43 efter 12 poäng av Haegerstrand och 11 av Hahne. Tipset är förstås att det tar stopp för Albany i semin och att Maine sedan också vinner finalen och kvalificerar sig för det nationella slutspelet.

Penn State (Tova Sabel), som spelar i starka Big Ten, kom på elfte plats i grundserien, men kommer att få vara med i conference slutspelet, dit traditionsenligt 14 lag går. Slutspelet avgörs 8-13 mars, men några förhoppningar om att Penn State skall gå långt, kan vi inte ha. Inte i år i alla fall. Fem av konkurrentlagen är rankade topp 25 i landet, men Penn State kan ändå vara nöjda med säsongen. Laget har tagit flera kliv, spelat jämnt med många av de bästa och tagit några fina skalper, bl a Minnesota och 22-rankade Ohio State.

SF Austin (Stephanie Visscher) är obesegrade i sin conference, Southland, och är förstås stora favoriter att vinna slutspelet. SFA går in i turneringen fredagen 12/3, i semifinalen, och förväntas sedan spela final på söndagen.

Det bästa vi med svenskögon kan hoppas på är att få två lag med i det nationella slutspelet: Maine och SFA. I den ”bracket prediction” som gjorts, d v s hur man uppskattar att slutspelsträdet kommer att se ut, stöter Maine på UCLA, nionderankat i landet, i den första omgången. Det blir förstås en grannlaga uppgift för Fanny Wadling och hennes lag.

Vinnaren mellan UCLA och Maine förutspås intressant nog att i den andra rundan möta vinnaren mellan Georgia Tech och SFA. Georgia Tech är en skola där flera svenskor spelat, men ingen just nu. En av de bästa i laget är däremot en finska, Lotta-Maj Lehtinen. Den finska guarden har gjort stor succé under sitt juniorår, snittat 14,6 poäng och valts till ”Most Improved Player” i sin conference, ACC.

Matchen mellan SFA och Georgia Tech blir verkligen en drabbning att se fram emot. Båda lagen har haft finfina säsonger. SFA rankas för närvarande på plats 18 i landet i NET-rankingen. Georgia Tech är på plats 31, men nämns av många som en möjlig uppstickare i slutspelet, och ett av lagen bakom de 25 bästa som har möjlighet att överraska. Och överraskningar blir det som bekant varje år i ”March Madness”.