Natten till lördag gick den årliga WNBA-draften av stapeln. Den blev, beroende på omständigheterna i världen, historisk. För första gången, för övrigt för första gången någonsin i en professionell idrott, genomfördes den virtuellt. Alla satt hemma och allt försiggick på nätet.

Draften blev också trendbrytande, om inte sensationell. För första gången på nästan 20 år valdes så många som fyra europeiska spelare i de två första rundorna. Tyska Satou Sabally (Dallas) var förutspådd att gå som tvåa, efter Sabrina Ionescu (New York), och så blev det också. Och som väntat valdes Lauren Cox från Baylor som nummer tre av Indiana.

Högst överraskande valdes lettiskan Kitija Laksa, som nummer elva i första rundan. Och sedan plockades ytterligare två tyskor, Luisa Geiselsöder (Dallas) och Leonie Fiebich (Los Angeles), som nia respektive tia i andra rundan. Geiselsöder hade tippats i den rundan, men Fiebich var en skräll.

Själv tycker jag att valet av Laksa så tidigt var det mest iögonenfallande, t o m svårt att förstå, men naturligtvis kul för lettiskan, som förra säsongen var lagkompis med Binta Drammeh i TTT Riga. Men till skillnad från många andra är Laksa känd i USA efter collegeåren i South Florida.

Att tre tyskor plockades i de två första rundorna, bland 24 spelare, är illustrativt för den tyska dambasketen, som är starkt på gång. Tyskland har haft stora framgångar på ungdomssidan och t ex vunnit flera EM på senare år. De har nu en generation seniorspelare som är redo att lyfta laget till den europeiska toppen: förutom de tre nämnda även WNBA-spelaren Marie Gülich, Sonja Greinacher och lillasyster Sabally, Nyara.

Två dagar innan WNBA-draften kom en präktig värvningsbomb. Det regerande mästarlaget, Washington Mystics, bytte till sig en av ligans mest färgstarka och främsta spelare, Tina Charles, från New York Liberty. Tina Charles är med sina 18,1 poäng i snitt under karriären tionde bäst i WNBA genom alla tider, och trea i returer, 9,5 per match, hon har länge varit bofast i det amerikanska landslaget och hör utan tvekan till den absoluta världstoppen.

Amanda Zahui blev därmed av med sin vassaste lagkamrat, men det behöver inte betyda något negativt för svenskan. Tvärtom, med Charles borta, uppstår ett tomrum som andra måste fylla, och varför inte just Zahui, som spelar på samma position som amerikanskan, men hittills fått spela andrafiolen.

Men oj vad förvärvet av Tina Charles kostade. Washington tvingades släppa sin guard Shatori Walker-Kimbrough, sitt förstaval i årets draft samt första-, andra- och tredjevalen i nästa års draft! Det sätter förstås Liberty i en fin sits att göra fina kap i draften och bygga ett starkt lag för framtiden. New York fick i årets draft välja som etta, nia, tolva, trettonde och femtonde. Fem av de först 15 spelarna hamnade alltså i New York, inklusive Ionescu, Megan Walker från UConn och Jazmine Jones från Louisville..

Den 32-åriga Charles är född på Jamaica, men uppvuxen i USA, spelade för UConn under sin collegetid och valdes som etta i WNBA-draften 2010. De senaste sex åren har hon spelat i New York, men även gjort några säsonger i Europa och Kina. Bland annat har Charles spelat i Fenerbahce, Galatasaray och Wisla i Polen. Hon har två OS-guld och tre gånger vunnit VM, men saknar ännu en WNBA-titel. Och det kan vara en anledning till flytten. Washington får nu en giftig frontcourt med Charles, Elena Delle Donne och Emma Meesseman.

Jag har nämnt att Tyskland är starkt på gång inom dambasketen. Kanske har vi ett nordiskt land som också om några år kan flytta fram sina positioner.

På senaste tiden har jag inte sett några uppgifter om hur utvecklingen ser ut i Sverige när det gäller antalet aktiva inom basketen. Från grannlandet Danmark kom det dock häromdagen gedigna siffror som visar hur det ser ut hos dem.

Basket är inte en av de största sporterna i Danmark, men har under det senaste årtiondet utökat sin bas av aktiva på ett remarkabelt sätt. År 2013 hade Danmark totalt 10 823 aktiva. Sex år senare hade siffran stigit till 15 326. Danmark har nu ungefär hälften av det antal spelare som finns i Sverige. Den danska ökningen åren 2013-2019 är hela 42%. Men även i Danmark har man problem att hålla spelarna i sporten, inte minst på damsidan. Det tapp som Danmark upplever kommer i åldrarna 19-24 år.

Dansk basket har inte haft någon framträdande position i ett europeiskt sammanhang. På herrsidan har danskarna fostrat några riktigt bra spelare och haft vissa framgångar i europeiskt klubblagsspel, främst Bakken Bears.  De danska herrarna är rankade 33 i Europa, bara ett par steg bakom Sverige.

På damsidan har Danmark fört en tynande tillvaro på den internationella scenen. Den största framgången i modern tid kom 2018 när Danmark vann EM för ”Small nations”. Och nu deltar Danmark, för första gången på evigheter, i EM-kvalet. Men det lyckades först efter att spelarna tagit initiativ till en penninginsamling.

Danmark har en ganska bra generation av damspelare just nu, med flera som spelar i europeiska klubbar, t ex Gritt Ryder, Emelie Hesseldal, Anna Seilund och den största stjärnan i Danmark, Maria Jespersen. Seilund har, liksom en annan dansk landslagsspelare, Ida Pretzmann, setts i den svenska ligan, i Eos. Danmark är rankat 30 i Europa (Sverige 12).

Kanske kan den danska basketen gå en fin framtid till mötes, nu när de breddat sin bas av spelare ordentligt. Tillväxten tillskrivs några breddprojekt som startades 2010-15 och som först gav en tillväxt på pojksidan. De senaste åren är det dock flickorna som svarat för den stora ökningen. Danskarna beskriver det som ”en explosion”. Sedan 2015 har antalet tjejer upp till 12 år ökat med hela 66%.

Den svenska diasporan till collegevärlden fortsätter. Den senaste som meddelat att hon flyttar är Alviks 19-åriga talang Tova Sabel. Hon har valt att gå till Penn State, som spelar i Big Ten conference. I samma conference hittar vi Matlida Ekh, som skall spela för Michigan State. Det stundar alltså några svenskmöten i Big Ten kommande säsong.

Den skola Sabel valt har en blygsam ranking, plats 217, av de 351 som finns i division I. Michigan States ranking är 102. Historiskt har Penn State och Michigan State var sitt framträdande i Final Four som bästa prestation, men det ligger 15-20 år tillbaka i tiden.

Förhoppningsvis blir det gott om speltid för de båda svenskorna, vilket det förmodligen inte hade blivit om de hade hamnat i någon av toppskolorna. Och bra motstånd får de i Big Ten, som bland annat innehåller två topp 10-rankade lag, Maryland och Northwestern. I Big Ten spelar för övrigt också ”svenskskolan” Minnesota, där både Kadidja Andersson och Amanda Zahui gått, och den skola Janel McCarville tillhörde.

Det finns anledning att tro att både Penn State och Michigan State har ambitionen och viljan att flytta fram positionerna. Michigan State har, under coachen Suzy Merchant, som varit på skolan sedan 2007, tagit sig till NCAA-slutspelet nio gånger under den perioden. Den här säsongen hade de nog inte gjort det. Skolan hade en halvknackig säsong med 16-14 i matcher. Fyra seniors lämnar laget, av vilka två hör till de mer framträdande spelarna. Men lagets ledande poänggörare, Nia Clouden, har två år kvar.

Penn State hade det ännu jobbigare. Det blev totalt 7-23, varv 1-17 i Big Ten. Det var dock första året för skolans nya coach, Carolyn Kieger, som tidigare varit framgångsrik under fem säsonger i Marquette, som gjorde stora framsteg under den perioden och de senaste tre säsongerna nådda NCAA-slutspelet.

Kieger håller på och bygger upp ett nytt program på Penn State och har ett väldigt ungt lag, som högst troligt lär utvecklas de kommande åren. Sju i årets trupp var första- eller andraårsspelare, men även lagets överlägset bästa spelare, Kamaria McDaniel, som snittade 19,8, blir kvar. Hon var junior och har alltså ett år kvar.