Idag skall vi hylla det svenska landslaget efter dess imponerande insats i lördagens EM-kvalmatch, men också blicka framåt en smula. Vad betyder vinsten mot Israel i en vidare mening och vad betyder den för landslagets vidare förehavanden?

Det var nog inte många som hade trott på en så överlägsen seger som Sverige tog mot Israel, för 90-51 är större siffror än vid lagens möte i Israel för ett år sedan. Snarare var det på förhand oroligt på olika håll, eftersom Sverige saknade hela sin ordinarie front court, där de fyra frånvarande hör till de 6-7 som brukar få mest speltid i landskamperna. Att Sverige skulle spela med sex debutanter föranledde också lite fjärilar i magen.

Israel, som ännu inte kommit igång med ligaspelet på hemmaplan, men haft gott om tid att förbereda sig tillsammans, gjorde dessutom en riktigt bra insats mot Montenegro i torsdags. Det var bara en smula israelisk orutin och brist på tuffhet och att Jovanovic tog tag i händelserna, som räddade Montenegro, vars insats som helhet inte alls övertygade.

Det kliades också en del hår över hur Sverige skulle kunna klara av att hantera Israels stora insidespelare, den naturaliserade amerikanskan Alexandra Cohen, som gjorde en stabil insats mot Montenegro.

Men alla farhågor kom ordentligt på skam och dimmorna skingrades på mer än ett sätt. Lite får man ursäkta de israeliska spelarna, som bara två dygn innan spelade sin första match för säsongen. En smula trötthet fanns nog där, men det svenska laget genomförde matchen med kirurgisk precision i en perfekt laginsats, där ingen kunde ha utfört sitt jobb på bättre sätt. Det var lagarbete i dess prydno. Att defensiven skulle bli en nyckel stod klart på förhand och den klickade utan problem. Sverige hade en bra match-up på de israeliska spelarna och kunde tillåta sig att byta på precis allt.

Att de svenska poängen framåt skulle komma på omväxlande attacker och skytte utifrån var den givna planen, vilket lyckades helt och hållet. Det svenska laget sköt fenomenala 55 % på treorna, fick med sig mycket i attackspelet och kom till straffkastlinjen 18 gånger (mot Israels 8) i matchen. Sverige lyckades också sopa rent i returtagningen, med 43 mot 26 för motståndarna.

Det har sagts och skrivits tillräckligt om de individuella prestationerna i matchen, för de vara många. Jag skall nöja mig med att notera att veteranerna höll ställningarna, de spelare som annars får lite mindre minuter fick ett lyft och debutanterna spelade som om de hade varit med i evigheter.  Men en sak måste påpekas: den exceptionella match som Nathalie Fontaine gjorde. Inte minst var hon kittet i det svenska försvaret. Crespi gav också henne mest speltid av alla och att hon är given i det svenska EM-laget torde stå klart.

Om man skall filosofera en smula, så är en observation som måste göras, att matchen, för första gången på väldigt, väldigt länge när det gäller landslaget, vanns på ett sätt som är typiskt svenskt, på ett sätt som passar det nordiska kynnet. Det är en svensk modell, om man så vill, som gett stora framgångar i andra lagidrotter, som fotboll och handboll, och kännetecknas av disciplin, beslutsamhet, lagarbete och ett defensivt fokus. Det är så svenska landslag måste spela. Hur länge har vi väntat på det? Matchen mot Israel, och på det sätt som den genomfördes, blev verkligen tankeväckande.

På gott och ont har det svenska landslagets image på senare år kännetecknats av stora utspel, känslomässigt utagerande och en väldigt högljudd ton. Det må vara att det är det som gäller i den stora världen, och det som fungerar i mediala sammanhang, men är inget som sitter som handsken i svenskt landslagsidrott. Och matchen mot Israel visade tydligt just det. Spelarna som var med satte verkligen ett märke.

Eldebrinkarna är alltid seriösa och disciplinerade, och på kroppsspråket hos spelare som Klara Lundquist, Matilda Ekh och Natalie Fontaine med flera, när de satte sina skott eller gjorde något annat bra, var t e x utan stora åthävor. De gör sina saker som de självklaraste saker i världen, för lagets bästa. Det är rena motsatsen till ”mycket snack och liten verkstad”. T o m en spelare som Binta Drammeh tycks trivas bättre i en miljö som präglas av seriositet och disciplin. Och det är inte så konstigt.

Lite speciellt är dock att det var en hetlevrad italienare, Marco Crespi, med en mentalitet helt annorlunda än den nordiska, som fick svenskorna att spela på ett sätt som passar svenskor bäst, ett sätt som för snarare för tankarna till iskalla coacher som Bengan Johansson och Lars Lagerbäck, än till Italien. Antingen har Crespi en intuitiv känsla för vad som är rätt, eller så är han smart nog att lyssna på goda rådgivare, kanske vapendragaren Mats Levin rentav?

Frågan är vart landslaget tar vägen efter det här, och vad Crespi och övriga ledarstaben tar med sig av matchen mot Israel. Närmast väntar den sista EM-kvalmatchen, mot Montenegro, på bortaplan i februari, om inte pandemin eller annat sätter hinder i vägen. Och senare följer sommarens EM-slutspel.

Nästa gång lär de fyra saknade vara tillbaka i laget. De behövs förstås när motståndet blir större, starkare och bättre än det Israel kunde erbjuda. Det blir ett annat typ av spel och det behövs anpassningar. Och fick man önska något så skulle det vara att det inte enbart bli spelarna som var med mot Israel som skall anpassa sig till de fyra. Tvärtom gäller det att ta tillvara på de goda intentionerna från lördagens match och att alla spelare borde anamma den ”svenska” lagmodell som landslaget är på spåren.

Det svenska landslaget har lyckats bra de senaste åren, men vi har inte de bästa spelarna i världen, inte ens de bästa i Europa. Skall laget nå ännu längre och vinna ännu fler matcher, måste det till något annat. Och jag är helt säker på att det är precis det som de här raderna handlat om. Alla måste reservationslöst ställa upp, sluta snacka en massa om att ta ned månen och göra det som gynnar laget och helheten, ingenting annat. Ingen är större än laget och ingen kan ge sig ut för att vara det. Så fort det dyker upp divalater hotas kärnan i det som är viktigt, det som kan skapa framgången, att slås sönder,

Sammantaget blev det ett annorlunda kvalfönster, med spel i sex bubblor runt om i Europa. Det var inte bara de fyra svenskorna som var borta av olika anledningar. Bland annat saknade vi stora stjärnor som Emma Meesseman (Belgien), Ana Dabovic (Serbien), Giorgia Sottana (Italien), Nika Baric (Slovenien), Johanna Leedham (Storbritannien)) och Satou Sabally (Tyskland). Intressant nog vann deras respektive länder trots deras frånvaro samtliga matcher under kvalfönstret.

Saknades under veckan gjorde också Albanien och Belarus. För båda länderna blir det naturligtvis konsekvenser, sannolikt böter och wo-förluster. För Albanien, slagpåsen i grupp E, kommer det inte att kosta mer än så. Belarus har mer att spela för. De vann sin första match i kvalet, förra året, och har två återstående matcher i februari. Vinst i båda, vilket inte alls är osannolikt, så har Belarus avancemanget till slutspelet som i en liten ask, såvida det inte konsekvensen av frånvaron den här gången blir uteslutning

Den bästa matchen i mitt tycke var drabbningen mellan Turkiet och Serbien, en stentuff, hård och spännande match som Serbien lyckades vinna efter två förlängningar. Turkiet, som föll mot Serbien med bara tre poäng i lagens första kvalmatch, såg chansen att rentav ta hem gruppsegern. Och nära kom de onekligen. Turkiet spelade oerhört aggressivt från start och lämnade inte Serbien någon ro. Det gick inte den här gången heller, men chansen är god att vi får se Turkiet i slutspelet. Klart är i alla fall att Turkiet ar fått fram en bra generation av landslagsspelare efter några halvdana år.

Officiellt har FIBA meddelat att bara Belgien har säkrat en plats i nästa års slutspel. Men vi vet ju också att Sverige helt säkert är där. Utan att ta i kan vi även slå fast att Serbien och Slovenien, som båda har 4-0 i matcher, kan vara säkra på avancemang.

De nordiska länderna gladde under kvalfönstret. Vid sidan av Sverige lyckades både Danmark och Finland ta sina första vinster i kvalet, genom att besegra Rumänien respektive Portugal. Det finska laget spelade för övrigt utan sin stjärna Awak Kuier. Och danskarna skulle behövt en spelare som Lena Svanholm. Maria Jespersen gjorde dock det mesta rätt i segermatchen mot Rumänien, genom att sätta 35 poäng, vilket var den högsta poängnoteringen för någon spelare under kvalfönstret.

Det var verkligen kul att de svenska grannarna kunde åka hem med en vinst i bagaget. Det råder ingen tvekan om att den nordiska dambasketen är på frammarsch. Varken Finland eller Danmark kommer att nå nästa års EM, men nu har båda tagit kliv och ser att det går. Nästa gång blir det förhoppnngsvis än bättre. Vad gäller Island, så hade de två tuffa matcher, mot Bulgarien och Slovenien, och föll i båda. Mot Bulgarien hade Sara Hinriksdottir, till vardags i Leicester Riders, hos Jesper Sundberg, en riktig bra match med 31 poäng.