Det kan gå hett till i den idrottspolitiska världen, inte minst när det handlar om ekonomi och resurser. Det var stundtals ganska livat på Riksidrottsmötet, som genomfördes i helgen, när det debatterades om hur RF-stödet skulle fördelas mellan de olika idrottsförbunden. Systemet har varit sådant att bidragen har betalats ut i förhållande till förbundens storlek. Det största förbundet, fotbollen, har t e x 46 % av landets alla aktiva idrottsutövare och 36 % av av alla deltagartillfällen och har därmed fått mest av det totala stödet till idrotten.

Svenska Fotbollsförbundet anger själv att de bara får 14 % av det totala stödet, och de menar därmed att RF:s stödsystem redan idag innehåller ett stort mått av solidaritet. Men till RIM hade det kommit in ett förslag om att bidraget skulle maximeras till 10 % av totalen. Det skulle minska fotbollens stöd med en tredjedel, men gynna de mindre förbunden, som skulle få förhållandevis mer pengar. Det blev förstås en livlig debatt i frågan, där inte minst fotbollen satte sig till motvärn. Ganska självklart eftersom de hade mest att förlora.

De mindre förbunden röstade dock igenom förslaget. Bland dem fanns dock inte basketen. Mötesbeslutet har fått Svenska Fotbollsförbundet på krigsstigen. Det förväntas att de kommer att vända på alla stenar för att förhindra att beslutet verkställs. Bland annat har fotbollen redan hotat med att lämna RF. Fortsättning lär följa.

Häromdagen mottog vi beskedet att journalisten och bloggaren Hans Andersson gått ur tiden, efter en tids svår sjukdom. Med Östersundsprofilen försvinner en riktig förkämpe för basketen. Lika bestört som man blir över att en medmänniska måste lämna jordelivet alldeles för tidigt, lika tråkigt är det att basketvärlden tappar en av sina få bloggare. Det är svårt att se hur tomrummet efter honom skall fyllas.

Jag kan inte säga att jag läste hans alster varje dag. Andersson var ju oerhört orienterad mot basketen i Östersund, som han granskade och följde in i minsta detalj. Vår kontakt var bara sporadisk. Han hörde av sig ibland för att uttrycka gillande över något jag skrivit. Mest tyckte han om de satiriska nyårskrönikor jag brukar skriva. Och det var typiskt Hasse. Han gillade att bita ifrån och tvekade själv inte att ta till storsläggan. Det gjorde att han inte sällan hamnade på kollisionskurs med inte minst coacherna. Det är många som fått känna på hans vassa penna. Men lika säkert är att den ömsesidiga respekten alltid har funnits där.

Han har ägnat spaltkilometer, år efter år, åt basketen i Jämtland och blivit en av dess främsta banerförare och supportrar. Man kunde riktigt känna smärtan efter en förlust för Jämtland likaväl som euforin över en seger. Men nu har bloggen tystnat. Och släckts har också lampan vid hans arbetsplats på tidningen, den som många säger alltid var tänd. När som helst på dygnet när någon åkte förbi redaktionen satt han där och filade på någon ny text.

Den rikhaltiga svenska representationen i Frankrike blir inte mindre kommande säsong. Såväl Elin Eldebrink som Louice Halvarsson, Regan Magarity som Kalis Loyd kommer att spela vidare i Frankrike. Och nu är det klart att även Elin Gustavsson blir kvar. Hon stannar i Hainaut, där hon för övrigt blir lagkamrat med Janee Thompson, som vi känner igen från såväl Mark som A3. Och ny coach i Hainaut blir den meriterade Philip Mestdagh, Belgiens förbundskapten.

Vi kan notera att Maria Gültekin, fostrad i Eos, har blivit mästare i den turkiska andraligan, TKBL. Gültekin har spelat många år i Turkiet, i såväl TKBL som den högsta ligan, och nu blev det en fullträff för Antalya 07, som efter en andraplats i grundserien gick som en ångvält genom slutspelet.

I finalen vann Antalya med 3-0 i matcher över Emlak Konu. Gültekin spelade hela finalserien runt 25 minuter per match och gjorde 8-9 poäng per match.

Efter två inledande förluster i WNBA har Los Angeles Sparks tagit två vinster. Intressant nog har segrarna sammanfallit med att Amanda Zahui gjort debut i sin nya klubb och båda kom mot Chicago Sky på bortaplan. I sin första match fick en synbart rostig Zahui spela drygt 16 minuter. Hon satte åtta poäng efter 2/3 på treorna, när LA vann med 79-61.

I den andra matchen var svenskan mer på hugger och det blev mer av allt. Hon var inne på planen i 35 minuter och noterades för 17 poäng och åtta returer, när LA tvingades till förlängning men vann med 82-79. Natten till onsdag är det dags igen. Då möter Sparks Dallas på bortaplan, en match som Zahuis lag har stor chans att ta. Dallas har startar säsongen svagt, med bara 1-4 i matcher. Då får vi se hur det går för svenskan, vars form verkar vara i stigande. Kul för henne, men tråkigt för landslaget, som verkligen hade behövt sin största spelare i EM.

WNBA går lite på kryckor just nu eftersom så många av de bästa spelarna inte är med av olika anledningar. Flera är fortfarande kvar i Europa p g a EM, många är skadade och ytterligare några har varit med sina 3×3 landslag och spelat OS-kval. Och det märks på spelet, som inte alltid håller den nivå man vant sig vid.

Listan över de frånvarande spelarna är lång och inkluderar starka namn som Angel McCoughtry, Allie Quigley, Candace Parker, Ella Delle Donne, Alyssa Clark, Diana Taurasi, Emma Messeman, Julie Allemand, Satou Sabally, Chelsea Gray, Stephanie Dolson och Kelsy Plum. Att så många stjärnspelare saknas sätter förstås sina spår. Och någon riktig reda i lagens trupper blir det nog inte förrän spelarna är tillbaka efter OS-uppehållet, d v s i mitten av augusti.

För det svenska EM-laget kommer ett par riktiga test i veckan, då de två sista träningsmatcherna spelas. Sverige åker till Frankrike där man på fredag möter Turkiet och på lördag Frankrike. Vesterberg och Hersler var inte med i Prag, så antagligen får de chansen att visa upp sig den här gången.

Saknades förra veckan gjorde också Nathalie Fontaine, Klara Lundquist och Binta Drammeh. Fontaine vilades eftersom hon spelade finalerna i Grekland fram till förra måndagen, medan Lundquist haft lite skadekänningar och Drammeh ännu inte riktigt kurant efter de skadebekymmer hon hade under slutet av säsongen. Förhoppningsvis kan alla tre vara på planen under matcherna i Frankrike, för de kommer att behövas i EM.

En ledare för speedwayklubben Lejonen, som hör hemma i Gislaved, berättade i en intervju att deras sponsorer ställer krav på att tyngden i laget skall ligga på inhemska åkare, helst med lokal förankring. Skall det finnas någon import i laget så skall denne verkligen tillföra något rent sportsligt.

Man kan undra när basketklubbarnas sponsorer börjar framställa liknande önskemål. Det skulle nog bita och vore inte en dag för sent. Fyra utländska spelare kommer klubbarna i ligorna att få ha kommande säsong och att vi får se fyra amerikaner i något lag är nog högst troligt, med tanke på att kassakistorna är välfyllda på många håll.

Att se ett lag med fyra amerikaner vinna SM-guld är ingen höjdare. Basketmässigt kan det förstås vara bra, men det bidrar ytterst föga till svenska basket och dess utveckling, för är det något svensk basket behöver just nu så är det utveckling. Och då pratar vi inte bara om att det behövs fler som spelar och stannar i sporten. Det är helt nödvändigt att de svenska spelarnas andel av speltiden på elitnivå ökar.