Jag har fått en hel del respons på krönikan häromdagen, den som bland annat handlade om uppflyttning till SBL Dam och vilka klubbar som strävar efter att ta steget upp. Här ytterligare en kommentar i frågan:

Man kan tycka att det inte finns spelare i tillräcklig mängd ens för de ligalag som finns just nu, än mindre för fler, att nivån på Basketettan är så svag att inga lag därifrån har något i ligan att göra, etcetera. Men icke desto mindre, det är oerhört viktigt att det finns klubbar som vill något, som har ambitioner, som vill upp, som anstränger sig för att bygga upp en bra verksamhet och seriösa program. Det kommer alla att tjäna på i slutändan och det borde rimligen förbättra nivån i långa loppet.

Ett exempel är just Helsingborg, som jag skrev om i krönikan och som just nu leder södra basketettan och som vill ta steget upp. Det var som coachen, Victor Wideheim, beskrev det för mig:

”Vi kanske inte är det mest tekniska laget eller det lag som ser mest talangfullt ut på papperet. Många spelare i vår trupp har inte lyckats komma med i region- eller landslag. De flesta nyförvärven, liksom stommen i laget, kommer från spel i division 2. Jag tror att kombon av att tjejerna är hungriga samt det här ”utanförskapet” gör att de vill synas, och är villiga vara med i en satsning och se hur långt den tar oss.”

Jag tycker inte att det kunde ha sagts mycket bättre. Klubben gör en satsning med ett gäng spelare som inte är landets största talanger och inte är högvilt för ligaklubbarna, men som i alla fall visar att de vill något. Och var hade de här spelarna varit idag om de inte varit med i Helsingborgs satsning? Kanske hade flera av dem inte ens varit kvar inom basketen. Intressant nog kan det bli så att några av dem till slut kommer att spela i ligan.

Vi får se hur det kommer att gå för Helsingborg i ligasträvandena. Oavsett vad som händer så kan man aldrig klandra de som försöker. De är istället värda all beundran.

För närvarande lär det inte finnas någon spelarförening/fackförening inom den svenska basketen, varken på dam- eller herrsidan. För några år sedan vet jag att det togs ett initiativ inom herrbasketen och någon form av intresseförening som skulle representera spelarna, startades. En av de mest drivande krafterna var Bojan Cvilak. Det var när han återkom till den svenska ligan (08 Stockholm) efter flera år utomlands. Cvilak, som spelade professionellt under 13 år, i Sverige, Spanien och Frankrike, har numera en annan karriär. Han är ”Political Officer, EU Integration”, på den svenska ambassaden i Belgrad. Men det är en annan historia.

Möjligen finns det för stunden inte behov av en organisation som tillvaratar spelarnas intressen i Sverige, eftersom initiativet på herrsidan dog ut. I USA, där den professionella basketen har en annan struktur, är det däremot annat. WNBAPA heter spelarnas organisation på damsidan, alltså i WNBA. Organisationen, som är en regelrätt fackförening, har drygt 20 år på nacken och var det första spelarfacket inom amerikansk idrott när den bildades 1998.

WNBAPA är en maktfaktor och givetvis den part som företräder spelarna i förhandlingarna med WNBA och ägarna om det avtal, CBA (Collective Bargaining Agreement), som reglerar villkoren i WNBA. Och det är kända och tunga spelarnamn som ingår i ledningen för WNBAPA. ”President” är Nneka Ogwumike. Hon har fyra ”vice presidents”: storasyster Chiney, Sue Bird, Elena Delle Done och Layshia Clarendon. ”Secretary” är Elisabeth Williams.

I år kom man överens om ett nytt kollektivavtal, alltså CBA, som sträcker sig över åtta år. Det var på många sätt ett banbrytande avtal, inte bara vad gäller spelarersättningar, utan även andra villkor.

Den totala löneökningen beräknas bli drygt 53 %, vilket är sensationellt högt, men fortfarande ”småpotatis” mot vad amerikanskorna kan tjäna på spel i Europa och Asien. Och fortfarande är det ljusår ifrån vad NBA-spelarna tjänar. LeBron James håvar t ex årligen in tre gånger så mycket som alla spelarna i WNBA tillsammans!

Klubbarnas ”salary cup” ökades hur som helst med 30 % och uppgår nu till 1,2 miljoner $ per lag. Spelarnas snittlön kommer att landa på runt 130 000 per säsong, med maxlöner på en halv miljon, vilket är en tredubbling mot tidigare.

Men avtalet innehåller som sagt mycket annat. Här några exempel: det blir förbättrade resevillkor så att alla nu skall få åka premiumklass på flyg och bo i enkelrum på resor. Det blir full ersättning vid barnafödande och föräldraledighet. Spelare med barn skall garanteras bostad med minst två sovrum och få ersättning för barnpassning. Och slutligen: ”veteranspelare” kan få kompensation med upp till 60 000 vid t ex adoption och fertilitetsbehandling.

Vi är inne i mars månad. För våra inhemska ligor innebär det att grundserierna avslutas och slutspelen sparkar igång. Och för de som är intresserade av collegebasket går säsongen likaledes in i sitt crescendo den här månaden, med först conference-slutspelen, sedan själva NCAA-turneringen med dess höjdpunkt, Final Four, då de nationella mästarna koras. Fast då är vi redan inne i april.

Den 16 mars offentliggörs bracketen, d v s slutspelsträdet, på damsidan innehållande de 64 lag som gör upp om NCAA-titeln. Hälften av lagen utgörs av vinnarna i de 32 conference-slutspelen, som då skall vara avslutade. De resterande 32 lagen väljs ut av en kommitté, som alltså har en grannlaga uppgift.

Det nationella slutspelet, NCAA-turneringen, startar 20 mars och avslutas med Final Four 3-5 april. Och frågan är om vi får se några svenskor i turneringen den här säsongen? Ja, någon blir det nog. Fem skolor med svenska spelare har, baserat på hur det har gått i grundserierna, nog chansen att ta hem sitt conference-slutspel och den vägen komma in i turneringen.

Bäst chanser har nog Stefanie Visscher (SF Austin) och Lydia Friberg (Fresno State). Fribergs lag leder Mountain West klart, medan SFA är i delad ledning. SFA föll dock i tisdags lite överraskande mot Abilene Christian med 62-88, då Visscher inte hade sin bästa kväll och bara lyckades peta i fyra poäng.

Signe Paulsson Glantz (BYU) och Melat Sissay (Liberty), båda ligger tvåa i sin respektive conference. Svårast att vinna conference-slutspelet av de här blir det nog för Paulsson Glantz lag, vars conference (West Coast) toppas av Gonzaga, som är tionderankat i landet.

Av de här spelarna är det bara Visscher som har en tung roll i sitt lag. De andra spelar bara ströminuter, medan Visscher redan under sitt andra år, är sin skolas starkaste kort och utan tvekan den mest framträdande svenskan på college. Hon snittar 32 minuter, 13,5 poäng och 6,4 returer.

Även Maine, med Fanny Wadling, ligger tvåa i sin conference, men skulle de ta sig in i NCAA-slutspelet, så blir det utan svenskan, som inte spelat på hela året p g a skada.

Bäst till att få en inbjudan av kommittén till turneringen har nog Iowa State, där Adrina Camber finns. Iowa State spelar i starka Big 12 och är rankat på plats 55. Det kan räcka för en inbjudan.

Men att något svensklag skulle gå särskilt långt i NCAA-slutspelet skall vi inte räkna med. Det får vänta till ett annat år.