Två spännande matcher bjöds det på i veckan. På lördagen stod Wetterbygden upp oväntat bra mot gästande Högsbo, ledde t o m med en poäng i halvtid och var nära att jaga ikapp på slutet när Högsbo fick lite av stora darren. I flera avseenden var matchen ett steg framåt för Sparks, som äntligen fick se ordentlig produktion från Ashanti Coleman, som kom upp i 19 poäng. Fina tio steals fick hon också ihop tillsammans med sin amerikanska kollega, Keri Jewell-Giles, som än en gång ledde laget med 26 poäng och sju assister.

Coach Patel såg sig tydligen tvungen att spela Maura Fitzpatrick nästan hela matchen, sannolikt av defensiva skäl, trots att hon bara kom till ett ynka avslut. Vad gäller avsluten blev det tyvärr en väldig obalans, när hälften av dem kom från de två amerikanskorna. Det drabbar laget och inte minst en spelare som Evelyn Ovner, som alltid levererar när hon får bollen. Ovner gjorde som vanligt jobbet i returtagningen, med nio på de strax under 16 minuter hon var på planen, men hennes poängproduktion har tyvärr sjunkit som en sten, i match efter match, efter en bra inledning på säsongen. Det blir viktigt för Sparks framöver att få bollen mer i hennes händer i fortsättningen.

Glädjande var att Tilda Sjökvist, född -03, gjorde sin bästa ligamatch hittills. Tolv poäng och tre assister på 16 minuter bådar gott. Den jämnåriga Emma Johansson, som landslagsdebuterade i EM-kvalet, fick en minut mer på planen. Emma fick inte riktigt till det i sina avslut, men bara genom att finnas på planen är hon en faktor. En siffra som bevisar det är att hon gick plus med 19 poäng under sin tid på planen mot Högsbo, överlägset mest i Sparks. Jag tror vi kommer att få se ökande minuter för Emma Johansson i fortsättningen.

Och vad skall vi då säga om Högsbos insats? Treorna var lite bättre den här gången (38 %), men det verkar inte riktigt lossna för laget, även om man gör sin plikt och vinner matcherna mot lagen längre ned i tabellen. Högsbo har definitivt mycket mer att ge än det de visat upp hittills under säsongen. Kanske har det att göra med att coach Fredrikson ändrat anfallsspelet jämfört med förra säsongen och att laget inte riktigt hittat fram ännu.

Nofuente hade en jättematch mot Wetterbygden, med bland annat 6/6 på treorna, Noaksson var stabil som vanligt och Ida Moberg utropstecknet i laget, men det behövs mer på annat håll för att Högsbo skall komma upp en nivå. Hyder fortsätter rada upp double-doubles, men gör det på ett sätt som verkar pliktskyldigt. Och samspelet med Perry tycks av någon anledning inte klicka. Perry fortsätter för övrigt att se tung och osynkad ut.

De båda amerikanskorna skulle behöva leverera mer till laget och förhoppningsvis kommer de att göra det vad det lider. Och samma sak gäller för laget som helhet. Man skall dock ha i åtanke att Högsbo fortfarande saknar två kort som har givna platser i rotationen: Elin Fredriksson och Elin Johansson. Där finns ett rejält sparkapital. Johansson är sakta men säkert på väg tillbaka och klarar nu av att träna ett par gånger i veckan med laget. Hon kan säkerligen vara med om avslutningen av säsongen. Med yngre systern Fredrikson är det mer osäkert. Återkomsten kan ske tidigast i februari, men det kan också hända att hon avstår hela spelåret.

A3-Norrköping blev en ännu större rysare. En jämn match såg ut att vara avgjord med mindre än en minut kvar och Norrköpingsledning med sex poäng, men efter två ödesdigra turnovers från bortalaget lyckades A3 under matchens sista halva minut ta matchen till förlängning, och sedan vinna den.

Jag trodde innan matchen att Norrköping skulle koncentrera sitt försvar på Stach och Thompson, men det verkar inte ha varit taktiken. Alternativt misslyckades man med sitt upplägg. De båda importerna svarade i alla fall för 28 respektive 30 poäng. Det var över huvud taget importernas match. Bara fyra inhemska poäng kom från A3, alla av Edholm, och i Norrköping svarade den utländska trion för 25+22+21 poäng. Ingen av svenskorna i Dolphins kom upp i tvåsiffrigt.

Även om det var en ganska kul match, så visade den att inget av lagen, som de ser ut idag, kommer att ha med SM-titeln att göra. Norrköping gör bra insatser i varje match och får ut mycket av sitt material. Att de just nu är ligans bästa lag i returtagning visar att de vet vad de håller på med, men laget är lite för bräckligt för att kunna gå hela vägen. A3 å sin sida har en del hål att fylla. Om Thompson och Stach får härja fritt och Mazionyte/Degbeon gör sitt jobb, så kan A3 nog slå vem som helst i en enstaka match, men laget är alldeles för tunt, för att använda ett begrepp som blivit aktuellt i dagarna.

Om Mark-Uppsala kan sägas att den gick enligt plan. Man lider en smula med Mark, som hade stora förhoppningar inför säsongen, men nu ståtar med sju raka förluster och ingen ljusning i sikte. Mark släpper in över 90 poäng i snitt och måste försöka göra något åt sitt överoptimistiska försvar och stoppa blodflödet. Då kan de få lite skjuts framåt, för som det  är nu tvingas de långa stunder stångas i ett fruktlöst 5-5 spel, som de har svårt att hantera. Det slutar ofta med dåliga beslut i avsluten och desperationstreor. Mot Uppsala blev det förfärande 2/24 bakom linjen.

En sak som förvånat mig i Mark är att en spelare som Elebring inte används mer. Hon kommer aldrig att bli en stor scorer, men är stark och, en bra returtagare och nyttig. Inte ens mot tuffa och stora Uppsala fick Elebring mer än sina 18 minuter, men blev den enda i Mark som gick plus under sina minuter på planen.

Veckans snackis har utan tvekan varit Robin Sandbergs uttalande till NSD, där han menade att Alvik har en bra spets men ett tunt lag. Sandberg verkade vara en smula irriterad över att ”alla” pratar om hur brett Alvik är, men ”ingen” nämner hans lag, som han tycker är klart bredare.

Som jag ser det har Sandberg både rätt och fel. Han har rätt i att det är ett stort kvalitetsgap i Alvik, mellan den bättre och sämre halvan av laget. Å andra sidan är det ofta så det ser ut i lagen. Jag tror inte det finns någon coach som skulle vilja ha ett lag där alla är lika duktiga. Och även om det skulle finnas någon, så är det inte med sådana lag som titlarna hämtas hem. Mästerskapen vinns av lag som har en ordentlig spets med 6-7 spelare som är de som är på planen i de avgörande matcherna, samt några komplement. För allt handlar väl om att vinna de ”stora” matcherna? Och så ser Alviks lag onekligen ut. Om det räcker för att vinna guldet är däremot en annan femma.

Många gillar den typen av uttalanden som Sandberg levererade, andra inte. Framför allt gnuggar medierna förstås händerna när det kommer något så tillspetsat.

Robin Sandberg är normalt inte den som sprider kontroversiella uttalanden, speciellt inte om andra lag. I allmänhet är det tvärtom. Coacher har vanligtvis en förmåga att offentligt vara överdrivet respektfulla och beskriva alla matcher som svåra, även de mot lag som alla vet är kanonmat. Men att de egentligen tycker annorlunda kan ni lita på. När man pratar ”off the record” har de inga problem att beskriva vissa spelare (och coacher), och för delen även lag, som odugliga.

Och på ett sätt är det därför befriande att det finns de som folk som inte är rädda att öppet uttrycka sina åsikter, och egentligen säga vad de tycker, vare sig de har rätt eller fel.

Jag vet inte om Sandberg var ute för att provocera, men objektivt sätt var hans uttalande inte så kontroversiellt. Han tycker att Alvik har ett tunt lag. Än sen då? Att hans lag sedan föll mot det ”tunna” Alvik gjorde ändå att belackarna på sociala medier fick sitt lystmäte och likt sårade oskulder kastade sig över Sandberg som om han hade avgett en krigsförklaring. Alla är förstås i sin fulla rätt att säga emot Sandberg, men när det kommer påhopp i person och inte i sak, t e x att kalla honom för clown, så är det rejält under bältet.

Sandberg är minst av allt en clown när det kommer till basket. Trots sina unga år är han riktigt bra på spelet. Sandberg har redan hunnit föra Högsbo till en sensationell SM-final och förra säsongen vann han grundserien med Luleå och tilldelades guldet. Det är saker som ingen spelare i Alvik ännu klarat av i den svenska ligan.

Vad gäller matchen i måndags så var det dåliga nyheter för Sandberg att hans defensivt orienterade lag släppte in hela 97 mot Alvik. Luleå hängde med bra i returtagningen, men Alvik har längdövertag på varje position och Luleå kunde helt enkelt inte hantera alla hot i motståndarlaget. Uppsidan för Luleå var att man ändå gjorde 83 poäng, trots ett antal hårresande missar under korgarna. Och en bra start fick ju laget, som varade ända tills Janel McCarville bytte in. För så är det ju med Alvik, att det är hon som är kittet och den som spelet är centrerat kring. Utan en frisk och spelduglig McCarville kan Alvik inte ha några gulddrömmar.

Vad jag förstår av Sandbergs kommentarer i samband med matchen, så sitter Luleå nöjt och tänker inte göra några förstärkningar av sitt lag. Det låter väldigt märkligt, i alla fall om man vill vara med i kampen om guldet. Oavsett hur brett lag Sandberg anser sig ha, så lär det inte räcka. I synnerhet som han saknar en offensiv ”killer”. Därför tror jag fortfarande att man kommer att tänka om i Luleå.