Julkrönika: det belgiska undret
22 december, 2020
Vid den här tiden på året brukar jag skriva en julkrönika, som dryper av pikar och elakheter, blandat med en smula beröm och förhoppningsvis lite humor. Och även i år hade jag förberett en sådan. Den skulle bestå av citat från var och en av de tolv ligacoacherna och kallas ”Ligacoachernas julklagan”. Citaten skulle innehålla saker som coacherna (möjligen) kunde ha sagt om de fritt hade fått tala ur hjärtat och beklaga sig över sin situation.
Men jag tror faktiskt att jag avstår i år, mest för det just nu inte känns helt rätt hälla salt i någons sår. Alla klubbar och alla coacher har haft det besvärligt detta pandemipräglade år, och behöver knappast läsa en ironisk krönikörs påhittade dumheter.
Men ett par ”coachcitat” kan jag inte undanhålla läsarna, bara för att ge ett smakprov. Så här kunde (möjligen) ett par av coacherna ha sagt. Och de får representera de andra. Ingen nämnd, ingen glömd.
Coach 1
”Hur kan någon tro att det bara är att ta hand om ett lag och sen tro att allt bara löser sig? Det begriper ju vem som helst att det inte går. Om jag bara hade haft spelare som inte tänkte så mycket, och istället bara gjorde som man sa. Men det går ju inte, för dom har gått på universitetet nästan allihop. Tacka vet jag ligorna i de forna öststaterna, där håller dom truten och lyder order.”
Det önskar jag mig i julklapp: Någon spelare som har flås som en häst, som har starka ben, stora händer och liten hjärna.
Coach 2
”Hur hamnade jag egentligen här, i denna gudsförgätna håla, kan någon förklara det? Jag är van att dominera med mitt lag i andra ligor, men nu får jag leva med en spelartrupp som sätter 30 % på öppna lay-ups. I bästa fall. Om de har en bra dag. Ge mig styrka, någon!”
Det önskar jag mig i julklapp: Hit med Kelliher, då blir det i alla fall lite poäng gjorda.
Innan vi går till lite julvila skall vi dela ut några utmärkelser för spelet så här långt i SBL Dam:
Alvik är naturligtvis höstens lag. Tio raka segrar i årets grundserie talar sitt tydliga språk, och då skall man minnas att coach Ioannidis inte haft fulltaligt lag särskilt många gånger. Alvik är laget att slå för den som vill ha en chans att vinna mästerskapet.
Eos får, i viss konkurrens med Uppsala, priset som höstens överraskning. Det är inga massiva och dyra nyrekryteringar som gjort att Eos så här långt är 6-3 i matcher. Runt centralfigurerna Dacic och Middleton svärmar en hjord av energiska och välskolade svenskor, många egna produkter, som spelar en kul basket. Och välcoachat är laget också.
Mark får titulera sig höstens besvikelse. Vi trodde alla mer om inte minst de tre amerikanskorna, men bara en match av tio är så här långt vunnen. Och vart klubbens lagbygge tar vägen efter de senaste turerna, verkar högst osäkert. Vi får önska klubben, som i år fyller 50, ett snabbt tillfrisknande.
Janel McCarville måste bli årets utländska spelare. Det finns konkurrenter, men än så länge härskar veteranen med den stora spelförståelsen på tronen. Även om hon har skadebekymmer och därmed får speluppehåll kan hon kliva in när det behövs och dominera, som mot Norrköping i måndags. Men det vill till att McCarville håller sig på benen om det skall bli ett SM-guld för Alvik framåt vårkanten
Klara Lundquist är utan jämförelse höstens svenska spelare. Lundquist är på väg att göra sin bästa säsong någonsin, vilket inte säger så lite. Inte ens när motståndarna lägger upp hela sin försvarsstrategi på att ta bort Lundquist ur matchen, viker hon ned sig. Lundquist är inte bara den bästa svenskan den här hösten. Hon har varit bäst i ligan.
Och vem skall vi utse till höstens collegespelare? Det är flera om budet. Tova Sabel spelar bra under sitt första år på Penn State, och Stephanie Visscher likaså i SFA. Och så har Fanny Wadling gjort sina första minuter i Maine efter ett långt skadeuppehåll. Men säsongen i USA är bara i sin linda och mycket återstår ännu för många att bevisa, så varför inte lyfta fram de båda lagkamraterna på Albany, Helene Haegerstrand och Ellen Hahne. Albany är visserligen bara 2-2 i matcher så här långt, men båda vinsterna har kommit mot klart bättre rankade lag, inte minst den mot Seton Hall, som är på plats 63 i den nationella rankingen.
Kanske får vi se svenskorna förändra Albany på samma sätt som duon Ellen Nyström och Elin Gustavsson en gång gjorde i Colorado State. Haegerstrand och Hahne bär sitt lag. De snittar mest i Albany, 15,8 respektive 13,5 poäng, och Hahne är dessutom lagets bästa returtagare. Fortsättning lär följa.
Kalis Loyd får priset som höstens utlandsproffs. Hon har gjort det riktigt bra i sin spanska klubb, Clarinos, som hon häromdagen ledde till en plats i säsongens Eurocup. Men nu lämnar Loyd klubben och det skall bli riktigt intressant att se var hon hamnar. Det är rimligen en riktigt bra europeisk klubb som lagt vantarna på den allsidiga svenskan, som egentligen bara saknar ett bra skott utifrån. Med också det vapnet i arsenalen skulle Loyd ha varit en spelare på världsnivå.
Det har väl inte undgått någon att Belgiens landslag numera är rankat sexa i världen. Det är en remarkabel resa som laget gjort de senaste åren, t o m något av ett under. Historiskt har Belgien sju gånger tagit sig till EM-slutspelet, senast 2007. Men sedan hände inget på tio år.
2017 var Belgien med i slutspelet igen och erövrade sin första EM-medalj. Det blev ett brons och därmed också en plats i VM 2018. Ny succé med en fjärdeplats, som följdes upp med en femteplats i EM 2019. Därefter följde framgången i kvalet till OS i Tokyo nästa år. Belgien vann sin grupp på hemmaplan och blir därmed ett av tolv deltagande lag i OS.
Det torde heller inte förvåna någon att basketintresset har ökat, och ökar kraftigt i Belgien, som har en befolkningsmängd i paritet med Sverige. Det är baskethausse i Belgien, vilken på nytt bevisar att den främsta motorn för att skapa intresse är framgångsrika landslag. De belgiska basketklubbarna kommer framöver att översvämmas av tjejer som vill börja spela basket, allmänhetens nyfikenhet och intresse skjuter i höjden, det blir mer tv och media, och sponsorer flockas i stora skaror.
Genomslaget i Belgien har blivit så stort att belgisk dambasket gjorde rent hus på den nationella idrottsgalan förra veckan. Emma Meesseman valdes till Belgiens bästa damidrottare. Julie Allemand kom tvåa i omröstningen och landslagscoachen Philip Mestdagh utsågs till årets idrottsledare. En logisk följd av de individuella utmärkelserna blev att damlandslaget, The Belgian Cats, valdes till årets idrottslag i Belgien.
Det är anmärkningsvärt att basketen på det sättet sopar rent bland utmärkelserna i ett starkt idrottsland som Belgien, med idrottare på världsnivå i flera andra grenar. Och betydelsen är förstås monumental. Det är bara att föreställa sig om något motsvarande skulle hända på den svenska ”Idrottsgalan” i januari.
Numera spelar de allra flesta belgiska landslagsspelarna, i andra, mer välbetalda europeiska ligor, och såväl Meesseman som Allemand är dessutom stora stjärnor i WNBA. Belgien är dock inget undantag. På sätt förhåller det sig i så gott som alla länder i Europa, i alla fall de mer framgångsrika. Men det har naturligtvis inte alltid varit så för de belgiska damspelarna. I själva verket lades grunden till dagens framgångar under en tid när spelarna fanns hemma i Belgien.
Jag kan inte alla komponenterna i den belgiska framgångsstrategin, men jag vet att en viktig faktor i utvecklingen var laget ”Lotto Young Cats”, en sak jag skrivit om flera gånger tidigare. Vad Belgien gjorde i början av det här årtiondet var att skapa en form av utvecklingslag, med vilket man tilläts delta i Eurocup. Ännu inte landslagsmogna spelare samlades ihop från olika klubbar, och fick träna tillsammans och härda sig mot internationellt motstånd.
Många av de som nu är bäst just nu har en gång tillhört Young Cats, spelare som Meesseman, Allemand, Vanloo, Delaere och även Sverigebekantingen Sofie Hendrickx. Young Cats spelade flera år i Eurocup och fick stryk så det stod härliga till, men det skapades en erfarenhet och en vana att spela mot de bästa, något som det belgiska landslaget idag gynnas av i allra högsta grad.
På samma sätt borde fler av de yngre svenska spelarna få möjligheten att pröva på internationellt motstånd på seniornivå. Men hur skall det kunna gå till, när inga svenska lag, A3 undantaget, deltar i internationellt spel? Även Luleå har deltagit några gånger, men i båda fallen har det, som vanligt, varit importspelarna som lagt beslag på det mesta av speltiden.
Svenska lag har tyvärr inte budgetarna för att konkurrera på internationell nivå, så man kan lika gärna utnyttja ett internationellt deltagande i ett utvecklingssyfte. Om man får pisk, för det får man, när man spelar huvudsakligen svenskt, spelar ingen roll.
Södertälje är väl det enda lag som spelat i Europa med övervägande svenskt material på senare tid. Dels med generationen Zahui, Drammeh, med flera, och så ytterligare en gång, för ett par år sedan, då också flera svenska spelare fick rejält med speltid. Men det är också allt. Är det något man skulle önska så är det att fler svenska spelare skulle få känna på den internationella klubblagshetluften. Det skulle den svenska landslagsbasketen gynnas av.
Och därmed är det dags för krönikören att önska alla läsare en riktigt GOD JUL. Det är ju så att även vi ateister, som inte tror på några påhittade gudar och betraktar all religion som trams, också firar jul. I det sekulariserade Sverige styrs ju de allra flesta helger, med tillhörande vilodagar, av den religiösa kalendern. I likhet med 99 % av befolkningen består dock nutidens julfirande för oss av allt annat än religion. Så det är bara att hugga in i sillen, snapsen skinkan och allt som hör julen till och hoppas att alla får några sköna och avkopplande dagar.
Nyårshälsningen väntar vi med ännu ett tag, för det kan mycket väl hända att det blir några rader även i mellandagarna.
// Tapio Joulamo
Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.