Tyvärr blev det ingen match mellan Visby och Wetterbygden i lördags. Det var annars en tillställning man hade sett fram emot, eftersom varje möte mellan lagen som förväntas hamna kring det nedre strecket är viktigt. Att det blev 0-20 var förstås trist för Visby, som missade chansen att få spela mot en tabellkonkurrent. Det blir inte helt lätt att ta igen i det andra mötet, i Huskvarna.

Visby hade ju annars lite vind i seglen efter förra helgens klara vinst i Mark, som var deras första match mot ett lag på nedre halvan av tabellen. Det presterades några riktigt fina siffror i Markmatchen, låt vara att det var svängdörrar i Markförsvaret, och inte så lite heller. Jayde Christopher hade t e x en triple double med 17 poäng, 10 returer och 14 assister. Fina siffror i vad jag bestämt har för mig är säsongens första triple double.

Jen Ashton, som varit borta de senaste matcherna, hade också en bra match, dundrade i sex treor för totalt 21 poäng. Och så hade ju Jessica Kelliher lekstuga under korgarna och öste i 45 poäng, vilket lär vara klubbrekord i ligan.

Ligarekord är dock Kellihers 45 poäng inte, men den bästa siffran på fyra år. Det här decenniet har den överträffats minst tre gånger och tangerats en gång. Ashley Key satte 45 poäng säsongen 09/10, då hon spelade för Mark. Och Elisabeth Egnell noterades 07/08 för 46, då hon spelade för Solna.

Men det finns också ett par noteringar om 50 eller mer. Just 50 gjorde Kristin Turk, som 11/12 spelade för Mark. Mest av alla noterade Taneisha Harrison, som i en match för Telge slutade på 52 poäng. Det var säsongen 15/16.

Med tanke på hur situationen utvecklade sig, med flera spelare sjuka, om ej ännu positivt testade för corona, så var Visbys beslut att inte spela, det enda rätta. Och lika rätt var att Wetterbygden tilldelades segern i matchen. Sparks fanns redan på ön när de fick beskedet bara tre timmar innan matchen skulle börja. Det är givetvis inte rimligt att flytta matchen i ett så sent skede.

Vart det hela nu tar vägen för Visby återstår att se. I efterhand har minst en av spelarna visat sig vara covid-positiv. Visby har stoppat all idrottsverksamhet i föreningen och på onsdag, 11/11, kommer styrelsen att ta ställning till hur man skall agera den närmaste tiden. Tur i oturen är att det nu är ett två veckors landslagsuppehåll och att Visbys nästa match enligt spelschemat är först 28 november, då man spelar på bortaplan mot Helsingborg.

Den enda matchen som spelades i helgen var Södertälje-Helsingborg. Det var inte den tjusigaste föreställning man sett och slutade men en förväntad hemmaseger. Men det satt förvånansvärt långt inne. Helsingborg var i hasorna till början av den tredje quartern, varefter Södertälje kunde rinna iväg till 81-50.

Matchens behållning var unga Edessa Noyan i Södertälje, född -04, en nykomling som jag flaggade för innan säsongen började. Noyan satte 18 poäng, vilket var mest av alla på planen. Hon tog också 13 returer, även det mest av alla, t o m fler än Louka. Och allt det på bara 18,5 minuters speltid. Det är sällan vi ser en så ung spelare presentera sig så på ett så remarkabelt sätt. Det kan närmast jämföras med Klara Lundquists debutsäsong i ligan, för Alvik, säsongen 14/15, som 15-åring. Inte utan fog är det på sin plats att utnämna Noyan till en av de allra största talangerna inom svensk basket.

Södertälje är rejält ihåligt efter att Amanda Kantzy skadade sig. Laget tvingas gå runt hårt på 6-7 spelare, även mot lag som Helsingborg. Det är naturligtvis behövligt att en rookie som Edessa Noyan kliver fram och lämnar fina bidrag till laget. Det är svårt att se annat än att Södertälje i bästa fall kan vara med och kriga om åttondeplatsen i tabellen.

Helsingborg gick med öppna ögon in i säsongen med oerfaret lag, i brist på många kilon och centimetrar. Mest av allt skulle dock HBBK behöva en duglig point guard för att få stabilitet och kreativitet på bakplanen. Det finns ingen naturlig pg i laget och det förvånar faktiskt en smula att klubben gett sig in i leken utan det.

Storlek finns det bara i form av Vasiliki Louka, som gör skäl för lönen. Man märker att Louka väldigt gärna vill ha mycket boll, även på bakplanen och sätta igång anfallen, för att hjälpa sina lagkamrater. En ytterligare stor kropp för att avlasta Louka är nog något som Ville Tuominen har högt upp på önskelistan.

Det som hände i Visby visar hur skör situationen inom idrotten är just nu. Än så länge får de ”professionella ligorna”, d v s SBL Herr och SBL Dam, spela. Många matcher har dock skjutits fram av coronaskäl, och som sagt, i ett fall har det slutat med wo. Men som saker och ting utvecklar sig finns det anledning att fråga sig hur länge basketen håller ut. Fler än en som jag har pratat med tror att det är en tidsfråga innan allt spel på alla nivåer, ställs in, precis som i våras.

Alla borde, efter ett drygt halvår med pendemisituationen, med alla restriktioner, rekommendationer och alla risker som finns, vara väldigt medvetna om allvaret. Därför förvånas man oerhört av att idrotten, i det här fallet basketen, inte sköter sina matcharrangemang på ett mer säkert sätt.

Det finns t ex ett tydligt protokoll över hur matcherna skall genomföras för att minimera smittorisken. Åt själv matchsituationen, med alla kontakter som sker, är inte mycket att göra. Men för att det skall kunna ske, och basketspelandet kunna fortsätta, är det än viktigare att allt annat hanteras med största noggrannhet. Och att det inte sker kan man enkelt konstatera.

Protokollet innehåller en rad rekommendationer och förskrifter, t ex det här:

• Hälsa och peppa varandra Coronasäkert
• Tacka motståndare, domare och funktionärer för matchen på ett Coronasäkert vis
• Möblera vid avbytarplats så att trängsel undviks. Vid behov använd kortsida eller första raden på läktaren

Med Coronasäkert avses i protokollet att ”hälsningar såsom high-fives, handslag eller kramar inte ska tillämpas.”

Och vad är det vi ser när vi tittar på matcherna? Vi ser att spelare och ledare fortsätter göra sin high-fives som inget hänt, det evinnerliga handklappande som även i normalfallet gått över alla gränser. Vi ser spelar klappa om och krama varandra, vi ser ledare som tar motståndare i hand, vi ser att den vanliga trängseln på avbytarbänkarna, där spelarna sitter som packade sillar, består.

Jag förstår inte att det skall vara så j-a svårt att hålla sig till några enkla regler, att tillfälligt bryta sina invanda mönster, och att vidta några enkla åtgärder i hallarna för att minimera riskerna för smittspridning. Spelarna, arrangörerna och inte minst ledarna måste skärpa sig och ta itu med de här förhållandevis enkla sakerna. Om man inte gör det, och just nu tyder inget på något annat, så måste var och inse att man sakta och säkert är på väg att se till att inga som helst matcher längre kommer att kunna spelas.

Bara i någon enstaka hall har man t ex sett att man sätter avbytarstolarna på en dryg meters avstånd från varandra och i två rader. Varför ser vi inte det i alla hallar där det spelas ligabasket, när det är så enkelt att se till, bara flytta några stolar? Det är en slapphet som gränsar till idioti. Under WNBA-säsongen skötte man detta exemplariskt, men där är man ju, till skillnad mot Sverige, i sanning professionella.

Landslaget, i alla fall huvuddelen av det, har nu gett sig in i bubblan på Kreta inför EM-kvalmatchen på lördag. Sverige kommer att spela sin match mot Israel under omständigheter som ingen hade förväntat sig, och som inte är gynnsamma.

Det skulle ju har varit en hemmamatch, som man nu måste spela på en neutral plan. Och med reservation för hur det ser ut i motståndarlaget, så ställer Sverige ett annorlunda lag på benen, jämfört med det vi vant oss vid.

Redan från början saknades tre namn som varit bofasta i landslaget de senaste åren: Farhiya Abdi, Danielle Hamilton Carter och Ellen Nyström. I synnerhet kommer Hamilton Carter att saknas. Hon har spelat sin bästa basket förra säsongen, och i inledningen av den här, i Piestanske Cajky, i den slovakiska ligan.

Och inte nog med det. Landslagsledningen tvingades kalla in de två reserver, Sofia Hägg och Emma Johansson, eftersom det är fara å färde för några av Sveriges absolut starkaste kort: Amanda Zahui, Regan Magarity, Louice Halvarsson och Kalis Loyd. Eventuellt kommer Zahui och Halvarsson att kunna ansluta till laget, men vad gäller Loyd och Magarity är det klart att Sverige får klara sig utan båda under det här kvalfönstret.

Det som från början såg ut som en match på hemmaplan, där man genom en storseger mot Israel med största säkerhet skulle säkra en plats i EM-slutspel, har förvandlats till en ganska darrig situation. Sverige kommer inte att ställa upp med sitt bästa lag och om ingen av de fyra nämnda kan vara på planen får Sverige spela utan hela sin front court och utan sina främsta returtagare.

Nu handlar nu bara om att överleva, d v s på något sätt försöka vinna matchen så att man kan gå in i matchen under det sista kvalfönstret, borta mot Montenegro, med 13 pluspoäng när det skall spelas om gruppsegern.