Det var nästan smärtsamt att se hur lite Luleå fick uträttat i den andra SM-finalen. Försvaret svajade som en majbjörk i full storm, faktiskt för andra matchen i rad. Att ett lag som anser sig ha försvaret som främsta vapen släpper in 193 poäng på två matcher är förstås en enorm skuffelse.

I den första matchen var det uppenbart att Luleå hade valt ut de spelare i Alvik som skulle få ta avsluten, men tyvärr hände det att just de spelarna satte sina skott. I tisdags verkade det som om man ville stoppa allt trepoängsskytte, utan urskillning, vilket visade sig vara en självmordstaktik. Klara Lundquist fick attackera precis som hon vill och hela Alvik, med McCarville i spetsen, hade julafton i det färgade området, där de fick göra 44 poäng (mot Luleås 16).

Även Alvik bjöd hellre på attacker än att tillåta treor, enligt konceptet ”gå du bara förbi din spelare så väntar våra stora spelare på dig under korgen”. Det har man ju lag till och ch det gick hem. Luleå gjorde som sagt bara 16 poäng i tresekundersområdet och blev blockat sex gånger.

Tänk när man trodde att Luleå skulle utmana Alvik i finalserien med några vassa defensiva drag, så blev det helt tvärtom. Alvik var smartare och överlägset i båda ändarna av planen, precis som de varit från den 25:e minuten i den första matchen.

Jag har fortfarande svårt att förstå att Luleå kan tillåta Alvik att helt och hållet styra tempot i matcherna, att låta dem promenera upp med bollen i maklig fart och låta matchen avgöras av 5 mot 5 spel på kvartsplan. Det klarar inte Luleå mot Alvik. Det var bara i slutet av tisdagsmatchen, när man låg hopplöst under, som Luleå klev upp i banan och försökte sätta press på sina motståndare. Lite överraskningseffekt kunde man skönja av det draget, men på det hela taget var pressen inte bra. Det var helt uppenbart att Luleå inte tränat på, eller förberett sig på att pressa.

Så gott som allt talar nu för att Alvik vinner på fredag och tar hem finalen i tre raka. Det är en enorm uppförsbacke om Luleå skall kunna resa sig och göra match av finalserien, än mindre vinna den. Alvik har vind i seglen, ett enormt mentalt övertag och de har hemmaplan. Större under än en Luleåseger på fredag har visserligen inträffat, och för alla intresserade vore det förstås en höjdare om det blev match på söndag i Luleå, men det är svårt att se de tecknen i skyn.

Ytterligare en sak som talar för Alvik är den fråga som varit på tapeten under en tid, den om bredden i lagen. Efter de två första finalerna råder det knappast något tvivel om vilket lag som har den bästa bredden. Alvik fick i tisdags 41 poäng från bänken, Luleå elva. Eller finns det möjligen någon som fortfarande har fog för att säga att Luleå har fler spelare än Alvik som håller på den här nivån?

Att Luleå föll i tisdags, och gjorde det med besked, är en sak, för det kan hända den bäste, i synnerhet mot ett lag som man egentligen inte har någon bra match-up på, men det jag tycker var mest nedslående var att Luleå verkade demoraliserat och såg ut att sakna det ledarskap på planen som krävs inte minst i motgångens stund. Intrycket var att det saknades gnista och såg pliktskyldigt ut. Inte ens Robin Sandberg verkade vara på hugget.

När allt kommer omkring kanske det hade varit bättre som Sandberg fått som han ville, att ha kvar Deborah Costa som general på bakplanen, på samma sätt som Anna Stern spelar i Alvik. Stern är ingen stor scorer men kastar understundom i en trea, är smart, spelar för laget, skapar stabilitet och dräller inte med bollen. Vi kommer aldrig att få veta om Luleå hade lyckats bättre med Costa, men ett är säkert: någon i Luleå måste ta tag i taktpinnen och driva laget framför sig om det skall kunna uträttas stordåd på fredag.

Annars kan man notera att intresset kring dambasket i allmänhet och damfinalerna i synnerhet verkar vara större än på länge. På bloggar, poddar och sociala medier är det t e x mer aktivitet än kanske någonsin runt finalerna. Och att matcherna sänds på reguljär TV bidrar också. De enda som inte verkar bry sig är rikspressen.

Det är ganska följdriktigt att uppmärksamheten ökar efter en period av internationella framgångar på damsidan. Landslaget har deltagit i fyra av de fem senaste Europamästerskapen, i ett OS-kval, flera svenskor spelar på hög nivå i sina klubblag utomlands, både i Europa och WNBA. Det är sådana saker, och när sådana förebilder skapas, som är betyder mer än något annat för intresset. I jämförelse betyder det föga hur många besök som än görs på lågstadieskolor för att rekrytera spelare.

Till och med en välkänd bloggare och poddare, som uteslutande ägnat sitt intresse åt SBL Herr och NBA, tycks ha fått upp ögonen för dambasket och SBL Dam. För ett tag sedan tyckte han att det var intressedödande att tv-sända matcher från SBL Dam om inte de absoluta topplagen var inblandade. Nu har han vänt, anser t o m att det är helt rätt att damernas liga utökas till 14 lag och har lovat att följa SBL Dam på ett noggrannare sätt nästa säsong. Sådant är kul!

Nästa säsong kommer tre klubbar, Södertälje, Norrköping och Borås, ha lag i både SBL Dam och Herr. Högst sannolikt kommer ropen att skalla på mer jämlika satsningar på herr- respektive damlagen. På sikt skall man nog räkna med en jämnare fördelning av resurserna, men det är bara att inse att den dag man lägger lika mycket på herr- som damlagen är långt borta.

Skälet till det är givetvis att marknaden, främst den internationella, ser ut som den gör. En svensk klubb som vill befinna sig i toppen av SBL med båda sina lag har i dagsläget inget annat val än att lägga mer pengar på herrlaget, helt enkelt för att herrspelare kostar mer. Och det är inget som vi i en blinkning ensidigt kan ändra på i Sverige.

Men mycket annat kan förstås göras för att börja utjämna skillnaderna. Det kan skapas liknande villkor och förutsättningar när det gäller möjligheter att spela professionellt, när det gäller träningsmöjligheter och andra resurser, hur spelarna reser och bor etc.

Det är på tiden att systemet med utmärkelserna i ligorna förändras. Att använda kategorierna årets guard, forward och center är t ex föråldrat och skapar bara en massa förvirring. Många spelare kan helt enkelt inte placeras in i de kategorierna. Ellen Nyström fick t ex utmärkelsen som årets forward, vilket verkligen kan diskuteras. Hon kan lika gärna klassas som guard, men oavsett vilket, så blir det ändå fel.

Det mest förvirrande av allt är ”årets lyft”. Det kan tydligen vara en klubb, ett lag, en ledare eller en spelare. Ingen vet vilket och allt blir bara en enda röra. I år fick Norrköping Dolphins utmärkelsen, ett beslut som också kan diskuteras. Att man har en egen arena, en ny klubbdirektör och anses ha ”ett jäkla driv i handling och kommunikation” är knappast några kriterier för lyft. Och ser man enbart till det sportsliga och kikar på ligalagen, så är det utan tvekan Uppsala som svarat för det klart största lyftet.

Nej, gör om hela smeten och gör mer rätt. Renodla och förenkla utmärkelserna, som man gör i många andra länder. Här ett par exempel:

I Frankrike utser man årets coach, årets unga spelare och årets MVP, samt en All Star femma.

I WNBA utser man årets klubbledare, årets coach, en MVP, prisar en sportslig spelare, utser den bästa ”sjätte spelaren”, den bästa försvararen, den som utvecklats mest, och väljer ett defensivt lag och två all star lag.