Krönika: En fabel i juletid, del 1.
20 december, 2019
Julen är lite av fablernas tid, så vad passar bättre än att presentera en fabel från den svenska basketens värld i den här julkrönikan. Om någon skulle upptäcka likheter med verkliga personer, så skall det påpekas att det inte handlar om tillfälligheter utan är helt avsiktligt. Skulle någon av de som nämns i texten ta anstöt, så ber krönikören redan nu om ursäkt. Alla eventuella anmälningar om förtal kommer dock att bestridas. Det handlar trots allt om en fabel. Så håll tillgodo.
Det hände sig en dag, vid juletid, i ett avlägset land uppe i norr som kallas Sverige, att ett nationellt idrottsförbund skulle samlas för att ha sitt förbundsmöte. Idrotten ifråga heter basket, en speciell typ av lagidrott, där fem personer spelar tillsammans mot fem andra. Spelet går ut på att lagen jagar en orangefärgad boll för att komma i besittning av den med målet att förpassa densamma i en drygt tre meter högt placerad korg.
Som sig bör skulle företrädare från alla delar av det avlånga landet samlas för att välja sin ledare för de kommande två åren. Ledaren kallas i det här landet för ordförande. Just den här gången ansågs ordförandevalet vara viktigare än någonsin, för under långt tid hade det här förbundet slitits isär av olika särintressen. Man kunde närmast likna det vid klaner som bara verkade för sitt eget bästa, inte den gemensamma nyttan. Behovet av en kraft som kunde ena falangerna och få alla att dra åt samma håll var stor.
Inför mötet skulle en grupp av äldste, som kallas valberedning, ta fram ett förslag på vem som skulle väljas till ledare, och presentera det på mötet.
Just den här gången, när det var viktigare än någonsin att hitta rätt person för uppdraget, hade dock de äldste svårt att enas om ett enda namn. Den rådvilla gruppen lyckades till slut komma överens om ett annat tillvägagångssätt, som de i sin vishet tyckte var genialt. Det gick ut på att förbundsmötet skulle få välja mellan åtta kandidater. Och man bestämde att det skulle vara de åtta ledarna för partierna i det här landets parlament, som kallas för Riksdagen.
”Det här är ett perfekt sätt att få en respekterad och högt uppsatt ordförande, och att placera vår sport i maktens absoluta centrum. Nu när Sara Danius är borta har vi ju inte längre några försänkningar i Akademien, så vi bör satsa fullt ut på att infiltrera Riksdagen, där vi redan har ett par mullvadar i form av miljöpartisten Bolund och sossen Ekström. Med det här greppet kommer vi ännu längre. Vem som än väljs till ordförande blir vi den enda idrotten med en officiell representant i rikets högsta politiska församling, t o m på högsta ort”, motiverade valberedningen sitt agerande.
Sagt och gjort. Valberedningen tillfrågade samtliga partiledare och till dess stora överraskning och glädje accepterade alla åtta att kandidera, och lovade dessutom att närvara på förbundsmötet. Det bestämdes att var och en av dem skulle få hålla en föredragning inför representanterna på mötet och presentera sina förslag.
När så dagen för förbundsmötet infann sig var spänningen stor. Möteslokalen, belägen i ett lyxhotell i landets huvudstad, var fullpackad av representanter från när och fjärran. Sällan hade det varit en sådan uppslutning på ett förbundsmöte.
Innan själva mötet minglade representanterna, ivrigt tuggande på snittar som sköljdes ned med bubbel och spetsad glögg. Representanterna från damligaföreningen, Egnell och Arsjö, var t ex där och sågs samtala med några klubbledare. De berättade stolt för klubbledarna att man nu hade hittat en ny partner, med vilkens hjälp man skulle genomföra webbsändningarna från damligamatcherna. Man kan tycka att klubbledarna skulle ha blivit sprudlande glada, men av någon anledning slet de sina hår i förtvivlan och utbrast i kör: ”Nej, nej, snälla ni, inte nu igen. Vad som helst, bara inte det”.
I ett hörn stod representanterna McCann från Alvik och Andersson från Södertälje i samspråk. Det här skulle bli deras sista förbundsmöte, eftersom båda aviserat att de lämnar sina tjänster. Båda var lite rosiga på kinderna efter allt dryckjom och på ett lysande humör inför utsikterna att snart ”lämna den här soppan, som dagarna i ända går ut på att driva sociala projekt istället för att utveckla elitlagen”, som de uttryckte det.
I en annan del av lokalen fick flera av mötesdeltagarna onda aningar när de såg företrädare för Norrköping och representanten Wettersten från distriktet Westra i vad tycktes vara ivriga överläggningar. ”Kan det vara så att det är någon röstningskupp på gång idag? Dom där är ju riktiga specialister på sådant”, sa de förbipasserande till varandra.
Så bänkade sig mötesdeltagarna inför vad som såg ut att kunna bli en händelserik dag. Mötet leddes, som vanligt, av den allra högste ledaren för idrotten i det här landet. Han heter Björn Ericsson och tituleras ordförande i Riksidrottsförbundet. Ericsson smällde med kraft sin ordförandeklubba i bordet och manade med stark stämma representanterna till tystnad och uppmärksamhet. Och så tog han till orda:
”Under alla mina år i idrottens tjänst har jag aldrig varit med om något som ens liknar det som man brukar få uppleva i det här förbundet. Förra gången vi samlades var det ju under tumult- och kuppartade former. Och nu det här. Jag finner den här processen högst olämplig, men om det är mötets önskan att ordförandevalet skall gå till så här, så låt gå. Låt oss först höra vad var och en kandidaterna har att säga och därefter finns möjlighet att ställa frågor till dem”.
Och så kom de åtta, en efter en, upp på scenen, för att avge sina programförklaringar. Här följer de viktigaste punkterna i deras anföranden:
Jonas Sjöstedt (V)
Om jag får förtroendet kommer jag att påbörja ett förstatligande av alla arenor och hallar. Det är djupt orättfärdigt att det skall finnas extremt rika klubbar och andra som helt saknar resurser. Sådana orättvisor kan vi inte ha. Dessutom anser jag ”Internationalen” skall sjungas inför varje match.
Ett sorl av förvåning hördes i salen efter Sjöstedts tal, och mer än så. Representanterna Göransson från Eos, Lind från Norrköping och Peleg från Högsbo, protesterade t ex vilt och skrek att ”sådana kommunistfasoner vill vi inte veta av.” Ordförande Ericsson tvingades åter ta till klubban, manade till lugn och besinning, och presenterade nästa kandidat.
Stefan Löfven (S)
Vi måste rensa upp på basketens arbetsmarknad. Det skall inte gå att importera arbetskraft som sedan arbetar under slavlika förhållanden. Den svenska modellen måste värnas. Jag kommer att införa ett krav på att alla elitspelare obligatoriskt organiseras i en fackförening, som blir ett LO-förbund. Dessutom vill jag ha ett skyddsombud på varje klubb för att komma tillrätta med arbetsmiljöproblemen i klubbarna.
Det buades unisont i möteslokalen efter Löfvens anförande. I det allmänna oväsendet var det svårt att höra vad som ropades, men ett par kommentarer gick att urskilja, saker som ” det bästa du kan göra är att återgå till svetsen, för vi vill inte veta av dina fackföreningsfasoner” och ”skyddsombuden kan du stoppa upp där de hör hemma”.
Medan den stukade Löfven klev av scenen bankade ordföranden hårdare än någonsin med sin klubba, krävde att ”de högst ärade kandidaterna” skulle behandlas med respekt och påminde om att diskussioner skulle ske efter anförandena.
Annie Lööf (C)
För mig är det viktigt att hela landet lever. Jag värnar om landsbygden. Det är en ohållbar situation att Stockholmsdistriktet har mer än hälften av alla licensierade spelare. Jag kommer därför att ta bort alla avgifter, för hallhyror och annat, för klubbar i glesbygd. De här klubbarna kommer också att få tredubbla LOK-pengar och ett extra ekonomiskt stöd, så att de kan växa sig starka. Dessutom kommer jag att tillåta att ligaklubbarna tar in så många utländska spelare som de vill. Alla, även deras familjer, kommer att få permanent uppehållstillstånd. Eller svenskt medborgarskap om de föredrar det.
Även nu hördes starka protester i salen, främst från flera av Stockholmsrepresentanterna. En av dem, Sandström, verkade riktigt arg och ropade, ivrigt påhejad av övriga från huvudstaden: ”Vi har alla spelarna, men nästan inga hallar. Och nu vill du subventionera glesbygdsdistrikten, när det är vi som behöver allt stöd som går att få. Du borde skämmas, din hybridsosse”.
Ericsson hade allt sjå i världen att få tyst på den månghövdade skaran från Stockholm, som först efter ett antal klubbslag lugnade ned sig.
Nyamko Sabuni (L)
Som liberal är det viktigt för mig att få igenom liberala reformer, att komma ifrån överstatlighet och istället belöna privata initiativ. Därför kommer jag att verka för att 49 %-regeln tas bort, så att privata aktörer kan komma in på marknaden och äga hela klubbar. Då kan vi också ta bort allt vad RIG och NIU heter och bedriva allt sådant i privat regi.
Även det anförandet rörde upp känslorna, även om vissa log i mjugg inför utsikten att en gång för alla bli kvitt RIG:en. Representanterna från Luleå och Mark var dock inte nådiga i sin kritik, särskilt de senare. Representanterna Alm och Almqvist hojtade: ”Här har vi övertalat vår kommun att satsa många miljoner per år, så att vi skall kunna driva ett RIG på vår ort, rekrytera spelare från hela landet och sedan försörja vår ligaklubb med fina prospects. Och här kommer du och vill sopa undan allt det. Aldrig i livet!”
Vid det här laget började mötesordföranden svettas och våndas alltmer, men lyckades till slut få tyst på kritikerna och hälsa näste kandidat välkommen till talarstolen.
Och därmed slutar del 1 av denna fabel i juletid. Snart kommer den avslutande delen, då många frågor väntar på sina svar. Vilka förslag har de fyra resterna kandidaterna till representanterna på förbundsmötet? Hur kommer förslagen att tas emot? Och vem kommer till slut att väljas till ordförande? Missa inte den spännande upplösningen på detta drama.
// Tapio Joulamo
Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.