Efter ett antal veckors uppehåll är det dags att författa några rader igen, och vi börjar med ett par reflektioner på det nyligen genomförda OS-kvalet.

Det var fantastiskt att det svenska damlandslaget fick chansen att spela OS-kval, som bara ett av 16 länder i världen. Att Sverige lyckades ta plats i den lilla kretsen, trots att det inte gick vägen den här gången, måste ha gett många råg i ryggen. Det var ett tecken på att det har hänt mycket och att det finns all anledning att vara fortsatt optimistisk. Det är många som var delaktiga i den här framgången, inte bara spelarna, och om något så borde den ha gett motivation att fortsätta jobba framåt.

På många håll var förväntningarna oproportionerligt höga. Som vanligt kan man säga. Att Sverige inte lyckades kvalificera sig kom inte som någon överraskning för de som förstår sig på internationell dambasket. Som sig bör var ju motståndet på en nivå som det svenska landslaget inte befinner sig på eller är van att möta. Det svenska poängsnittet, 52, talar sitt tydliga språk i det avseendet.

Att flera av svenskorna, som spelar klubbasket på en förhållandevis hög nivå, inte kom någon vart mot Belgien, Japan och Kanada, kan delvis förklaras av ”Ljungbergsyndromet”. Fredrik Ljungberg var en framgångsrik och skicklig fotbollsspelare, som firade stora framgångar med Arsenal under ett av lagets storhetstider. När han kom för att spela med landslaget var förväntningarna enormt höga på den svenska stjärnan, men så gott som varje gång blev det platt fall. Ljungberg kunde helt enkelt inte prestera i landslaget på samma sätt som i Arsenal.

Om vi tar ett par av svenskorna, Amanda Zahui och Binta Drammeh, så är ju den förra etablerad i WNBA och har spelat i flera europeiska storklubbar. Drammeh har den här säsongen briljerat med starka matcher för sitt TTT Riga i Euroleague, och har i sitt klubblag en roll där man t o m sätter upp spel för henne. Förväntningarna på de båda var oerhört uppskruvade, alltför höga enligt min mening. Man kan t o m säga på ett orättvist sätt. Och alla kunde se att de hade stora svårigheter att hävda sig i OS-kvalmatcherna.

Varför? Ja, en förklaring är att de som Fredrik Ljungberg inte är spelare som ensamma kan bära ett landslag, särskilt inte i matcher på högsta internationella nivå. Det går inte att kräva av dem. De kan prestera på absolut toppnivå i sina klubblag, även mot toppmotstånd, men inte i landslaget, därför att de i sina klubblag har medspelare som är på en annan nivå och som ”gör dem bra”, än de har i det svenska landslaget.

Så krasst tror jag att man måste se på den saken. Därmed inte sagt att det svenska landslaget omöjligen kan komma att prestera på den högsta nivån. Visst är det möjligt, även om vi inte är där ännu. Andra har gjort det före oss. Ett bra exempel är Belgien som på några år har gått från europeisk medelmåtta till  världsnation.

Det viktigaste är att spinna vidare på det som hände i Oostende, att ta var på erfarenheten och till varje pris stabilisera sig på hög Europanivå för att få tillgång till den typ av motstånd som laget mötte i OS-kvalet. Det är bara det som kan få landslaget att lyfta sig till nästa nivå, d v s att hela tiden tävla med de bästa.

Om vi skall problematisera en smula, så är ett av de största bekymren för det svenska landslaget bristen på kreativitet som räcker till på den högsta nivån. Vissa spelare kan sticka ut individuellt i vissa matcher. Kalis Loyd gjorde det t ex i OS-kvalet. Men det stora bekymret är att vi är ett skriande behov av  guards som kan skapa för laget. Den bästa Sverige har i spelfördelarrollen är Elin Eldebrink, som just nu spelar bättre än hon någonsin gjort, men i ärlighetens namn är inte ens hon den där stora kreatören.

Den här saken har inte hjälps ett dugg av det faktum att de svenska ligaklubbarna under en följd av år har rekryterat utländska spelare till point guard rollerna. De svenska guardsen har fått spela andrafioler. När de inte ens fått pröva på rollen i SBL Dam så går det knappast att kräva att de klarar av den i internationell konkurrens. Några klubbar har börjat tänka i andra banor och det är bra, men det är ännu lång väg att vandra.

Spanien är ett bra exempel på det här. Deras långvariga storhetstid har, Alba Torrens i all ära, sammanfallit med att de haft en enastående grupp av kreativa point guards: Palau, Dominguez, Cruz, Xargay. Ack, om vi hade haft en eller ett par av den kalibern.

Lite sur eftersmak gav det när media efter den sista kvalmatchen inte kom åt att göra de intervjuer de ville med de svenska spelarna. Man kan förstå besvikelsen hos spelarna, men i rollerna som landslagsstjärnor på den högsta internationella nivån får man bita i det sura äpplet och ställa upp för medierna även om det gått åt pipsvängen. Det ingår i uppdraget.

Kanske var åter de orealistiska förväntningarna som spökade. Realistiskt sett hade det ju varit en enorm bonus om Sverige hade lyckats ta sig till OS. Och även om man som idrottare kliver ut på planen för att vinna varje gång det är match, så är det många gånger bättre att starta som underdog istället för att klä på sig en ryggsäck av förväntningar.

Jag har pratat med många personer efter OS-kvalet om den här saken och alla säger samma sak: i upphetsningen över att Sverige skulle spela OS-kval har det generellt varit för mycket snack för att vara hälsosamt. En person sa att när han kom till jobbet på måndagen efter kvalet så möttes han av de kanske inte så basketkunniga arbetskamraterna, som undrade: ”vad var det som hände, vi skulle ju vinna matcherna och gå till OS?”. Bilden de hade fått i kommentarer och media hade helt enkelt gett de signalerna.

En annan klok person sa ”laget kan väl ha vilket mål de vill, men behålla det i omklädningsrummet, och inte skruva upp förväntningarna så enormt utåt”.

Nåväl, nu är kvalet historia. Låt oss trots allt se det hela som en stor framgång. Många har lärt sig mycket, som förhoppningsvis kommer till nytta nästa gång det gäller. Och då handlar det rimligtvis om VM, som spelas september-oktober 2022. Var turneringen äger rum får vi veta om en månad.

Tidplanen är att förkvalet till VM skall spelas i november 2021, och själva kvalturneringarna i mars 2022.

Senast VM spelades var det 16 lag som deltog. Nästa gång blir det som i OS, bara 12. Sex europeiska länder fick plats förra gången, inklusive arrangören Spanien. Hur många det blir 2022 återstår att se, men för att vara där och hugga på kvalet måste man nog komma topp 6 i EM 2021. Det är där siktet borde vara för det svenska landslaget.