Den här helgen skulle de första matcherna i kvartsfinalerna ha spelats. Av det blev ju intet. Istället för slutspel blev det ett hålrum och möjligheter för klubbledare och coacher att börja förbereda nästa säsong. För det kommer ett liv efter det här och jag vet att det på olika håll har satts igång ett intensivt arbete för att formera trupperna inför nästa spelår.

Frågan är hur mycket den här vårens händelser kommer att påverka ligan och klubbarnas möjligheter. I en tidigare krönika har jag försökt beskriva en del av coronaepidemins effekter och hur den ekonomiskt drabbar de svenska klubbarna. Men det finns förstås en internationell bild att ta hänsyn till.

Ingen kan väl ännu överblicka konsekvenserna helt och hållet, men att det globalt blir stora ekonomiska effekter är helt klart. Och det har redan börjat. Man ser domedagsprofetior vart man än vänder sig. Konsumtionen minskar, företag och hela branscher är i kris och hotas i många fall av nedläggning. Statsmakterna tvingas gå in med enorma stödpaket för att mildra effekterna, och det i sin tur kommer att ge stora följdverkningar.

Den rimliga slutsatsen är att företagens möjligheter och intresse att fortsätta sponsra idrotten kommer att avta, både nationellt och internationellt. Idrotten, inte minst den professionella, är oerhört beroende av företagsstöd. Och att damidrotten är den som kommer att få stryka på foten i första hand är något man kan utgå ifrån.

Det blir nog effekter längs hela linjen, men troligen kommer de större europeisk ligorna, där lagen har avsevärt större budgetar än de svenska, att drabbas hårdare. Man skall nog räkna med att det blir en tuffare marknad för spelarna, och därmed svårare för utlandssvenskorna att få bra utrikeskontrakt.

Redan förra säsongen var det svårt för flera spelare att få bra och välbetalda jobb utomlands. Frida Eldebrink och Abdi fick t ex inte napp förrän långt in på säsongen. Och Fontaine kom ju inte iväg alls.

Skulle den ekonomiska härdsmältan kunna betyda att fler av utlandssvenskorna kommer att ”tvingas” stanna hemma om de vill fortsätta spela, och därmed acceptera en sänkt lön? Ja, det är inte helt uteslutet. Men då gäller det att de svenska klubbarna har råd, för rimligen måste även de svenska ligalagen stuva om i budgetarna på grund av coronaeffekter. Men i några fall har man nog råd. Vad gäller gräddan av utlandssvenskorna, de främsta landslagsspelarna, finns dock inga utsikter att lyckas.

Av de nästan 30 svenskor som spelar ute i Europa är det 5-6 som med stor säkerhet kommer att hitta sin försörjning utomlands. Det är spelare som är etablerade på den europeiska nivån och har löner som svenska klubbar inte kan matcha.

Men skillnaden mellan de bäst betalda svenskorna i SBL och de sämst betalda utlandsspelarna är redan idag marginell, i några fall obefintlig. De bäst betalda ligaspelarna uppges komma upp i en årslön på drygt 300 000 kronor brutto, med en lön som betalas ut under tolv månader. Utlandssvenskorna är däremot i allmänhet anställda under åtta månader och har nettolöner. De med de lägsta lönerna lär dra in 200 000 på en säsong. Uppskattningsvis ligger snittet på 400 000, medan de 5-6 nämnda toppspelarna drar in avsevärt mer.

Kanske är det alltså dags för någon/några av klubbarna att försöka locka hem någon utlandsspelare, istället för att lägga pengarna på importer? Det vore något. Problemet i sammanhanget är att lönebikostnaderna för en svensk spelare är avsevärt högre. Det kostar totalt sett mindre att anställa en medioker import under en del av året än en svensk spelare av hög klass, som man dessutom kanske måste avlöna på helårsbasis. Men smakar det så kostar det.

I herrligan är det redan klart att två av de tio coacherna lämnar sina lag. På damsidan talar mycket för att det kommer att bli en låg omsättning på coachfronten. De flesta av dem fick ju inte chansen att göra jobbet klart i år. Att Jan Enjebo (A3) och Robin Sandberg (Luleå), fortsätter, är redan klart. Och att de här också stannar är heta tips:
Kevin Taylor-Lundgren (Norrköping)
Fotios Ioannidis (Alvik)
Mady Mahdy (Uppsala)
Viktor Bengtsson (Telge)
Fransisco Pinto (Wetterbygden)

De hade alla bra säsonger, så länge allt varade, och vill nog ta nya tag nästa säsong. Och jag tror att klubbarna tänker i samma banor. Mahdy lyckades visserligen inte särskilt bra resultatmässigt, men tycks ha hittat sin plats i organisation. Och i Uppsala är man intresserade av att se lösning med sin coach på längre sikt.

Framgångsrika säsonger hade också Jonas Fredriksson (Högsbo) och Pascal Leras (Mark). Här är det nog ingen tvekan om att det är upp till dem själva om de vill fortsätta. Och det tror jag att båda vill och kommer att göra.

Återstår alltså Eos och Visby. I Eos blev allt lite konstigt. Xavier Hernandez Bofill, som var tänkt att vara assisterande, fick tidigt rycka in och ta huvudansvaret under Mikael Nordqvists sjukdom. Sen kom ju Nordqvist tillbaka, och på slutet blev det någon form av teamwork mellan de båda. Att någon av dem får huvudansvaret i höst är nog inget vågat tips.

Sportchefen Anders Pettersson tog taktpinnen, en period understödd av Thomas Nordgren, när Eivind Möstl fick gå från Visby. Det var givetvis en nödlösning i den rådande situationen och inget som Pettersson vill se som varaktigt. Och inte Nordgren heller. Är det någonstans vi med säkerhet kommer att få se en ny head coach, så är det i Visby.

Den rumphuggna collegebasketens mest framträdande svenska spelare blev Luleåtjejen Stephanie Visscher. NCAA avbröt allt spel innan conferenceslutspelen var avslutade, i flera fall inte ens påbörjade. Så blev det också för SF Austin, skolan som Visscher spelar för. SF Austin kom tvåa i sin conference, Southland, bakom Texas A&M, men fick alltså inte chansen att vinna slutspelet och därmed ta sig in i NCAA-turneringen.

För Visscher blev dock året en riktig succé. Efter säsongens slut blev hon uttagen i Southlands förstalag. Southland är visserligen inte den starkaste conferencen i NCAA, men man kan ändå inte låta bli att imponeras eftersom Visscher än så länge bara är andraårsspelare (sophomore).

SF Austin är rankat runt plats 80 inom collegebasketen men torde nästa säsong kunna förbättra den positionen eftersom alla de fem ledande spelarna i laget har minst ett år kvar, däribland alltså Visscher, som under den gångna säsongen var lagets starkaste kort. Hon spelade mest (32 minuter), snittade mest poäng (13,3), tog näst flest returer (6.3) och hade flest assister (3,3).

Till sist en notering om trenden att svenska elitidrottsföreningar på olika sätt försöker samla in pengar för att täcka upp för inkomstbortfall orsakade av att lukrativa turneringar inte kan genomföras eller för att matcherna är inställda och budgeterade publikintäkter uteblir.

Den krassa verkligheten är att den överväldigande majoriteten av pengarna, från ungdomsturneringarna, publiken och sponsorerna, går rakt in i elitlagens kassa. Och där används de till att betala spelarlöner, varav en väsentlig del läggs på importspelare.

Om jag skulle skänka pengar, med ett direkt bidrag eller genom att köpa en biljett till en fiktiv match, skulle det vara i den fasta förvissningen att pengarna vore öronmärkta för ett bra ändamål, t ex för ungdomsverksamheten. Men sådana försäkringar kan man inte få. Jag kommer därför inte att skänka en enda krona om det enbart syftar till att rädda en halvdan importspelare till klubben nästa säsong. Det är hårda tider för oss alla just nu. Det gäller att rätta mun efter magsäcken.