Det svenska landslaget kommer att samlas för ett läger i Södertälje 3-9 augusti, under ledning av den karismatiske Marco Crespi, förbundskaptenen som är en ytterst utlevande person vid sidlinjen. Han engagerar sig verkligen under matcherna, gestikulerar och för ett herrans liv. En italiensk journalist beskrev Crespi som ”Dr Jekyll och mister Hyde”, ett snille när det gäller allt som handlar om x och o inom basketen, men som transformeras till något helt annat när det är matchdags.

Crespi pratar bland annat högljutt och oupphörligt med spelarna bänken. Det lär han göra på engelska och bara när han sett något bra ute på planen, även om han i allmänhet ser arg ut. Men när han är irriterad över något väsnas han på italienska för sig själv så att varken domare eller andra begriper något. Förmodligen svär han.

Det är långt mellan gångerna för landslaget, så att Crespi kan samla spelarna i augusti är viktigt. Bara två tävlingsmatcher, i EM-kvalet, står på programmet det kommande halvåret, Israel hemma 15 november och Montenegro borta 4 februari. Det blev effekten av att Sverige hamnade i en trelagsgrupp. Men samtidigt blev Sveriges grupp ganska behaglig, med en slagpåse i form av Israel.

EM 2021 är därför i högsta grad inom räckhåll. Bara en svensk kollaps skulle kunna förhindra avancemanget till slutspelet. Skulle Sverige mot all förmodan misslyckas med att vinna gruppen, kan man kvalificera sig som en av de fem bästa grupptvåorna (bland de nio grupperna).

Nyckelmatchen blir förstås Montenegro borta. Tyvärr fick ju Sverige bara med sig 13 pluspoäng mot ett klent spelande Montenegro i Malmömatchen. Det är inte alls skrivet i sten att inte Montenegro kan vinna med 14 eller mer på sin hemmaplan, men en rejäl utskåpning av Israel i november torde säkra en slutspelsplats.

Det var annat förr, och verkligen inte för så länge sedan. När jag hade min första blogg, för drygt tio år sedan, skrev jag om både herr- och dambasket. Under silly season la jag ut allt som meddelades i form av nya spelare. När man lyckades få reda på dem alltså. För det skall gudarna veta, att man verkligen fick jaga och leta för att hitta informationen. Det var andra tider. Klubbarnas kommunikation var på de flesta håll ytterst knapphändig.

Men det var sannerligen inte mycket som kom om nya spelare på media och bloggar, möjligen i lokalpressen. Jag minns att jag fick ett mail från klubbdirektören i Södertälje, som alltid skickade ut pressmeddelanden när en spelare hade signats. Han skrev ”jag vet inte om det är någon mening med att skicka ut pressreleaserna, för det är ju bara du som skriver om de nya spelarna”.

Nuförtiden är det annat, och det är ju på bra många sätt bra. Till den milda grad att även bänknötarna får braskande rubriker.. Klubbarna gör ett ”case” av varenda spelare som kontrakterats. Det senaste är att ha en ”nedräkning” tills spelaren skall presenteras.

Det dröjer inte många minuter efter att en spelare offentliggjorts, innan lokalpress och bloggare har nyheten ute. Och ibland inte ens det, för det roligaste är förstås att lyckas lista ut vem spelaren ifråga är, innan klubbens offentliggörande kommer.

Riksmedia är dock fortfarande ointresserat, såvida det inte handlar om klubbyte för någon av våra största internationella stjärnor. SBL är de inte intresserade av. För riksmedia är korgbollen en lilleputtsport som spelas i gymnastikhallar med ribbstolar, och där spelarna knappast får röra varandra.

Vi har inför den kommande säsonger många intressanta övergångar i ligan, liksom hemkomster från utlandet, men kikar man på lagen och de tillgängliga spelarna så kan man konstatera att det allra mesta redan är genomfört. I alla fall om man ser till de tyngre namnen på hemmaplan. Det kan fortfarande komma att ske en del klubbyten, och någon lös tråd finns ännu, men knappast av det mer ögonbrynshöjande slaget.

Det skulle i så fall vara att någon lyckas knyta till sig någon av de klubblösa Stefanie Yderström, Danielle Elvbo eller Martina Stålvant, för finskan Pelander, som fick lämna A3 lär ha skrivit på för sin förra klubb, Norrköping. Signalerna från A3 är att man inte räknar med Yderström eller Elvbo. Fågan är om Yderström ens kommer att spela, och Elvbo kommer att följa med sin basketspelande sambo vart han än hamnar. Stålvant har sagt att hon bestämmer sig om spel senare i sommar. Men med trängseln på Alviks bakplan i och med värvningen av Ellen Åström kan man undra om Stålvant är motiverad att återkomma.

Av återvändarna uppges Crystel Bittar spela i Sverige i höst. Frågan är var. Ryktena säger Eos eller Uppsala. En annan möjlig hemvändare sägs vara lillasyster Gültekin, Rauschan. Hon kommer från Lund men har inte spelat i Sverige på länge. Efter college på USF har hon gjort flera år i den turkiska andraligan.

Och vem vet, kanske får vi se ytterligare någon hemvändare från utlandet i höst. Det beror naturligtvis väldigt mycket på hur situationen utvecklas i omvärlden. Ett tiotal svenskor har redan säkrat kontrakt i europeiska klubbar till hösten. Landslagsspelarna Kalis Loyd, Natalie Fontaine, Farhiya Abdi, Paulina Hersler, Binta Drammeh och Danielle Hamilton Carter hör inte till dem. Inte heller Abigail Glomazic, men gissningsvis får de alla ett kontrakt någonstans.

Men de andra då? T ex Maria Gültekin, Günesh Karaoglan eller Veronika Mirkovic. Är de möjliga återvändare? De skulle i alla fall kvalificera som goda förstärkningar i svenska ligalag.

I höst får vi som bekant ett nytt lag i SBL Dam. Helsingborg BBK var klart för Final Four i basketettan när allt spel avbröts, men fick i kraft av sin placering den ligaplats som man siktat in sig på under några år. Det är en intressant nykomling som kommer att ta sina första stapplande steg på den högsta nivån.

För någon dans på rosor blir nog inte den första säsongen, men Helsingborg kan bygga sitt ligaengagemang på sikt i den trygga vetskapen om att inget lag kommer att åka ur ligan nästa vår. Och Helsingborg går sin egen väg, utan att ta några brösttoner och kommer till spel med ett lag som nästan uteslutande blir svenskt och huvudsakligen består av de spelare man haft i BED, 7-8 till antalet är det tänkt, av vilka fem redan är kontrakterade. Och ytterligare två förväntas man gå ut med inom kort.

Nykomlingar i laget blir de ligaerfarna Patricia Elias (Norrköping), Vendela Genell (Eos), samt Tova Boquist, som hämtats från Malbas. Ytterligare 1-2 svenskor skall alltså in i truppen, samt en insidespelare. Coach Ville Tuominen berättade att man sökt efter en center i Sverige och grannländerna, men inte hittat rätt. Därför blir det högst troligt en amerikanska.

Det är friskt vågat projekt av Helsingborg, som egentligen gör det som många säger att fler borde göra, men ytterst få gör; att spela med nästan uteslutande svenskt material.

Helsingborg hade maximalt flyt att den välrenommerade Ville Tuominen fanns på plats när coachen som lett laget under flera år, Wictor Wideheim, klev av i våras. Många satte morgonkaffet i vrångstrupen när Tuominen tog sig an damliganykomlingen. Att allt gick i lås berodde på att Tuominen redan för ett år sedan bosatt sig i Helsingborgstrakten med sin danska fru. Han kunde visserligen inte låta bli att ta sig an det finska herrligalaget Salon Vilpas förra säsongen, men nu har han lovat att Helsingborg skall vara hemma.

Rapporterna som kommer från Helsingborg är att Tuominen motsvarar sitt rykte. Träningarna, som han drog igång i april, upplevs av spelarna som mycket kvalitativa. ”Vi snackar inte så mycket på träningarna, vi springer istället”, sa Tuominen till mig tidigare i våras, på ett möjligen typiskt finsk vis. Och saken ter sig ganska självklar. Laget behöver få upp farten till något som motsvarar liganivå och måste dessutom klara av ett så tempostarkt spel som möjligt eftersom laget inte är så stort.

Det gäller att inte vila på lagrarna och det gör inte Tuominen och hans lag. Lagträningarna pågick fram till midsommar och kör efter en månads vila igång igen 27 juli. Men det är inte stiltje i hallen under viloperioden. Varje vardag kör man ett ”open gym”/teknikpass och Tuominen är där varje dag och leder övningarna om inte något kommer i vägen.

Är det något speciellt med den svenska basketvärlden i ett speciellt avseende? På ett år har tre svenska coacher häktats för barnpornografibrott och ytterligare en friats i rätten. Och att vi under tidigare år haft andra fall vet vi också.

Jag har inga statistiska uppgifter om förekomsten av övergrepp mot barn/barnpornografibrott inom idrottsrörelsen, men att det frekvent förekommer är ett känt faktum. Potentiella förövare söker sig av naturliga skäl till miljöer där barn och ungdomar vistas.

Intuitivt känns det ändå som om basketen med de här fallen på kort tid är överrepresenterat. Och det mest obehagliga är att det sannolikt finns fler av dem därute, aktiva i svenska basketklubbar som barn- och ungdomstränare.

IOK har fått lite bryderi. I svallvågorna av inte minst BLM-rörelsen har flera idrottsorganisationer sagt att de kommer att acceptera att idrottare ger uttryck för sina åsikter och tar ställning genom olika former av protestaktioner.

Den olympiska rörelsen står dock fast vid sitt förbud mot ”protestaktioner”, eftersom man ”inte skall dra uppmärksamhet från andra aktiva och deras prestationer”. Men i grund och botten handlar det om att man till varje pris vill hålla politiken borta från idrotten, vilket inte är annat än en omodern och förlegad tanke. Politik är lika mycket sammanflätad med idrotten som vilken annan samhällsföreteelse som helst.

Men IOK, som är under stark press i den här frågan, har börjat vackla. Ordföranden, Thomas Bach, sa nyligen att ” De aktivas kommitté ska ha en dialog med aktiva runt om i världen om att hitta sätt som gör att de aktiva kan uttrycka sitt stöd för de olympiska principerna på ett värdigt sätt”.

Och rimligtvis kommer IOK med nya direktiv. Det måste de, för det kommer att bli olika former av protestaktioner under kommande spel, och för att IOK knappast kan förbjuda någon att uttrycka fördömanden mot t ex rasism och diskriminering, saker som ingår i den olympiska rörelsens kärnvärden och som egentligen inte är politiska frågor. Det vore extremt motsägelsefullt. Bättre då att på något sätt reglera hur, var och när idrottarna kan ”protestera” utan att dra uppmärksamhet från andra aktiva och deras prestationer.