Krönika: saker att träna på
16 mars, 2020
Nu när det blev ett oväntat långt uppehåll i basketen kanske de svenska damspelarna skulle använda tiden till att träna ordentligt inför kommande säsong, förslagsvis på att förbättra sina svagheter. För sådana finns det gott om. Här några saker som vi skulle vilja se att spelarna blev bättre på.
Att svenska spelare har svårt att göra mål när man möter internationellt motstånd är ju t ex ett faktum som många har gråtit blod över. När man blir ställd mot ett försvarsspel som är svårare än man är van vid, finns inte verktygslådan för att lösa problemet och det blir svårt att förpassa bollen i korgen. Det har vi ju t ex sett vad gäller landslag på alla nivåer.
Och likadant är det i ligan. Bara två svenskor; Elin Ljunggren och Nathalie Fontaine, satte över 50% på sina tvåpoängsskott den här säsongen. Och bara ytterligare två andra, Paula Juhlin och Lovisa Hjern, låg på över 40%. Alla andra hamnade under 40! En avancerad gissning är att skottprocenten totalt landade på runt 33, d v s en tredjedel av skotten går i.
Det kan finnas flera anledningar till det, men att spelarna, allt annat lika, är sämre skyttar, d v s individuellt är sämre, är nog inte den främsta förklaringen. Många av våra bästa spelare kan ju t ex prestera riktigt bra i stora europeiska klubbar, men framstår icke desto mindre som mediokra i landslaget när de möter svårt motstånd. Det beror ju mer än något annat på att omgivningen, medspelarna, i de bra klubblagen, är på en annan nivå. När du har duktiga spelare omkring dig, spelare som kan ”spela spelet” och lösa upp försvarets knutar, så blir det poäng gjorda. Och tvärtom.
En erfaren tränare uttryckte det svenska bekymret så här: ”Vi spelar generellt inget bra laganfall, utan är helt utlämnade till individuella attacker eller treor. Vi kan inte göra varandra bättre. Vad vi saknar är bra passningar och rörelse i anfall. Det handlar om smart och effektiv rörelse, bra passningsteknik och snabbt beslutsfattande. Tyvärr skapar vi det helt motsatta. Och allt börjar i ungdomsåren. Miki Herkel sa en gång på en clinic: Spelarna är bra tills coacherna får hand om dem…”.
Uttalandet är en salva mot våra ungdomstränare, men jag tror att det ligger mycket i det. På många håll tränas det nog för mycket på fel saker och för lite på de rätta. Och det gäller nog inte bara ungdomstränarna. Däremot måste man ha klart för sig att det finns begränsningar. Basketens talangbank är inte outtömlig. Man får ofta hålla tillgodo med det man har och kan inte åstadkomma allt man vill med de spelare man förfogar över, men icke desto mindre: mycket mer kan göras.
Beslutsfattandet på planen är i mångt och mycket ett resultat av de tekniska färdigheterna som krävs för att spela ett bra lagspel. Damligamatcherna är fulla av tokiga beslut, det ena värre än det andra; i skottval, när och hur man skall passa och till vem, när man skall attackera, om man skall fullfölja eller dumpa bollen. Efter en typisk sådan ligamatch hade jag kontakt med en av coacherna. Hans lag förlorade och jag sa till honom: ”Du måste vara förtvivlad över att dina spelare tar så mycket dåliga beslut”. Han svarade: ”Ja, så är det, men jag kan inte kritisera mina spelare för mycket. Som coach måste jag stå bakom dem och stötta dem så mycket jag kan”.
Och så är det nog. Han har de spelare han har och måste leva med det. Och han känner nog att han varken har tid eller möjlighet att jobba med de här sakerna så mycket som han skulle vilja. Saker av mer taktisk karaktär tar det mesta av tiden i anspråk för en ligacoach.
Vad gäller passningar kan man konstatera att spelet har förändrats mycket i den delen. Istället som förr, då man lärde ut ett visst antal passningstekniker som alltid skulle användas, så handlar det numera om att man använder den typ av passning som är lämpligast i den givna situationen. Passningsrepertoaren i dagens basket är helt annorlunda än förr. Duktiga spelare passar bollen på en mängd olika sätt. Titta t ex på Luleås guard Natisha Hiedeman, som har en enorm variation i sitt passningsspel. Hon använder den passning som passar bäst.
Det finns många som bättre än jag har kunskaperna om hur allt det här skall gå till; hur spelarna skall röra sig i förhållande till de fyra andra på planen för att skapa de optimala betingelserna; om spacing, när man skall göra en cut, sätta en screen, gå back door och allt det andra, hur man bäst använder olika typer av passningar och vilka beslut som är bäst i olika situationer för att skapa det bästa läget för laget. Men samtidigt ligger nog svårigheten i att sätta ihop allt till en enhet och att träna på rätt för att uppnå ett effektivt lagspel som skapar bra lägen för laget. Så att man får bort mycket av desperationstreorna och de huvudlösa attackerna. Det är just det som vi inte riktigt klarar av. För annars skulle det inte se ut som det gör.
En sak som man generellt skulle vilja se mer av är finter, som rätt utförda ger det där lilla övertaget mot en försvarsspelare. En vanlig syn i damligan är att en spelare med försvar på sig, passar, skjuter eller startar en attack utan att försöka ” lura” sin försvarare, t ex genom att finta. Det finns ju en uppsjö olika finter att använda sig av. Och de som är bra på det skaffar sig en stor fördel.
Den som har sett Janel McCarvilles passningsfinter vet vad jag talar om. Amerikanskan är en av få i ligan som kan finta upp sin motståndare på läktaren. Och vet man inte vad man skall göra så kan man ju hyra in Alexander Lindqvist och be honom ge en lektion i skottfinter. Så länge man minns har han ju använt sin skottfint och lika länge har hans motståndare, oavsett nivå, gått på dem.
I försvarsarbetet finns det också saker att förbättra. En sak som jag ofta reagerat på är hur dåliga close outs som många av spelarna gör. En close out är ju den situation som uppstår då en fri anfallsspelare får bollen ute i banan, och försvarsspelaren snabbt måste ut och få en bra position för att hindra anfallaren att komma till skott, passa eller attackera.
Close out situationerna inträffar frekvent. Någonstans såg jag att ett lag under en säsong, tusentals gånger hamnar i lägen där det behövs close outs. Det är alltså väldigt viktiga saker. Klarar man inte det här så får man allt som oftast bjuda motståndarna på ohotade skott.
Väldigt ofta ser man spelare halvhjärtat och med stela ben ta sig ut till anfallsspelaren. Och problemet börjar vanligtvis redan när man startar rörelsen. Precis som en 100-meterslöpare kan man inte starta en sprint, för här handlar det om att snabbt ta sig fram, stående med raka ben. Man måste starta lågt, med böjda knän och snabbt ta sig fram till anfallsspelaren, och där inta en korrekt försvarsposition. En riktig close out är en intensiv rörelse, inte ett pliktskyldigt stolpande fram till anfallsspelaren med stela ben. Om rörelsen är för långsam får anfallsspelaren all tid i världen att skjuta eller hitta en bra passning. Om försvarsspelaren kommer ut i en dålig position, alltför upprätt och med stela ben, blir man ett lätt byter för en attack.
Det finns många enkla poäng att vinna på bra close outs. Och lika många att förlora på dåliga.
// Tapio Joulamo
Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.