Efter covidutbrott i såväl Luleå, som Alvik och Högsbo återstår bara tre matcher av det som var en fullspäckad vecka. På lördag spelas Visby-Norrköping och på söndag två matcher: Södertälje-A3 och Mark-Helsingborg.

Frågan är, med alla uppskjutna matcher, och vad som ytterligare kan tänkas tillkomma, hur säsongen skall kunna genomföras som det var tänkt. Kommer det gå att klämma in alla uppskjutna matcher, med tanke på att dessutom alla förbundsserier utom de båda ligorna, har pausats? Finns det utrymme och finns det speldagar och resurser (halltider, domare med mera) att klämma in alla ”ombokade” matcher? Eller måste säsongen/säsongerna stuvas om på något sätt?

Men tillsvidare pågår spelet i ligorna, och det skulle förvåna om inte Norrköping och A3 kan manövrera ut sina motståndare, även om båda lagen har bortaplan. Bottenmötet Mark-Helsingborg, där en förlustnolla kommer att spricka, kan däremot bli en oviss tillställning. Mark är, i kraft av hemmaplan, lite av favoriter, men Ville Tuominen tyckte att hans lag gjorde säsongens hittills bästa match i måndags, då Helsingborg dock föll på bortaplan mot Eos, men inte med mer än 13 poäng.

En sak som kan påverka matchutgången är att Helsingborg har en ny spelare på ingång. Landslagsspelaren Elin Gustavsson finns numera på Helsingborgs licenslista och det blir förmodligen en kapplöpning med tiden för att få henne spelklar redan till söndagens match.

Gustavsson, som under EM-kvalfönstret gjorde sina första minuter för damlandslaget, och gjorde det dessutom bra, började ju säsongen i det belgiska ligalaget Spirou. Belgien har i dagarna stängt ned sin liga, och det ser ut att bli varaktigt eftersom Gustavsson bestämt sig för en återkomst till SBL Dam.

En jätteförstärkning blir Gustavsson under alla omständigheter för HBBK. Att Gustavsson, som ursprungligen kommer från Äli, väljer att gå till just Helsingborg beror säkerligen på Skåneanknytningen och dessutom att hon är bekant med både coachen och spelarna efter att ha tränat med Helsingborg i somras.

I brist på matcher (Helsingborg-Luleå skulle ju ha spelats idag, torsdag) kan vi ägna några rader åt att spekulera om vem som blir årets MVP i ligan. Förra säsongen blev det dött lopp mellan Janel McCarville (Alvik) och Samantha Cooper (Wetterbygden). McCarville fick till slut utmärkelsen eftersom hennes lag hade uppnått en bättre placering i grundserien.

Efter de 7-8 omgångar som hittills spelats måste man dra slutsatsen att det här spelårets MVP-utmärkelse blir en kamp mellan två Alviksspelare: nämnda Janel McCarville och Klara Lundquist. Om vi skall plocka ut några andrahandsfavoriter så får det bli Ceejay Nofuente och Alexis Hyder (båda Högsbo) Chanelle Molina (Norrköping), samt Janee Thompson (A3).

Klara Lundquist är bara 21, men gör redan sin sjunde säsong i SBL Dam, alla i Alvik utom 2017/18, då hon spelade för Södertälje. 2018/19 blev det bara åtta matcher. Det var ju säsongen då hon skulle starta sin utlandskarriär, men återvände från Spanien efter bara ett par månader. Hon saknade familjen, vännerna och tryggheten här hemma för mycket, och fann sig inte alls tillrätta i Montpellier.

Frågan man ställer sig efter det äventyret är vart Klara Lundquists karriär tar vägen. Hon är alltför bra för att stanna i den svenska ligan, i alla fall sett till de möjligheter hon kunde få. Det går förvisso att spela med landslaget och samtidigt i den svenska ligan, men den som vill ta det stora språnget och tjäna de stora pengarna finns inget alternativ till att bege sig utomlands.

Att Lundquists spel hålller på den internationella nivån har hon bevisat i landslaget, och fortsätter framgångarna över nästa års EM så lär hon översköljas av nya anbud. Då får vi se vad som händer. Möjligen händer ingenting. Kanske är Klara Lundquist unik i sitt slag och väljer hemmabasen före en lukrativ karriär utomlands.

Den här säsongen har Lundquist i alla fall startat starkare och med bättre siffror, än någonsin tidigare. Hon har en statistikrad som är enastående och leder sitt lag i alla kategorier, förutom returer, där McCarville snittar bättre. Lundquist verkar ostoppbar och görpoäng på alla tänkbara sätt, trots att motståndarna gör sitt bästa för att stoppa henne. Inte sedan Louice Halvarsson gjorde sin sista säsong i Södertålje har vi sett en svenska dominera på samma sätt i ligan.

Intressant nog är det en lagkamrat till Lundquist som är den stora konkurrenten om MVP-titeln. Medan Lundquist vänder ut och in på motståndarförsvaren är det McCarville som är kittet i laget, i båda ändarna av planen. Det är ingen synvilla att amerikanskan ser ut att vara i sin bästa fysiska form under åren då hon spelat i Sverige. Det märks inte minst defensivt, där hon är en gigant. Framåt har hon som vanligt fina siffror och skulle kunna leverera avsevärt bättre om det skulle behövas. Men för McCarville räcker det att vara den som spelet cirkulerar kring, att vara den som står och rör sig rätt och använder sitt spelsinne för att frispela de andra.

Sådan har hon alltid varit, från det att hon började spela. Hon startade ganska sent, i 13-årsåldern, när hennes pappa spikade upp en korg på väggen till hönshuset på familjens farm i Wisconsin. Där, på den leriga marken, började hon skjuta bollar med höns och kossor som enda åskådare.

Hon började sedan spela för sitt lag på high school, där coachen första gången han såg henne, sa: ”Vem är den där stora bondflickan som vill spela som en point guard?”. Och därifrån fortsatte det bara, med kända framgångar på college, i WNBA och på den europeiska kontinenten. Hon har alltid haft samma spelstil och att vi har den kalibern av spelare i Sverige, och en som återvänder år efter år, är faktiskt unikt.

Janel McCarville är objektivt sett inte den mest meriterade spelaren vi sett i den svenska ligan. De två amerikanskorna Jennifer Azzi och Ruthie Bolton, har t e x vunnit både VM och OS med USA. Förutom ett framträdande i de panamerikanska spelen nådde McCarville inte till det amerikanska landslaget. Men Azzis och Boltons tid ligger långt tillbaka. Numera är det exceptionellt att spelare på McCarvilles nivå hamnar i den svenska ligan. Och här hon kan mycket väl bli MVP för andra året i rad. Om nu inte en lagkompis snor utmärkelsen från henne.

Och vem vet hur länge vi kommer att få se henne spela i Sverige, för högst sannolikt kommer hon att avsluta spelarkarriären när hon levererat sin sista passning i SBL Dam. Av allt att döma väntar sedan en coachkarriär. McCarville har berättat för mig att hon och Lindsay Whalen har en gemensam framtidsplan. Whalen, tidigare lagkompis med McCarville på såväl college som i Minnesota Lynx, och en av de mest meriterade amerikanska landslagsspelarna någonsin, är numera head coach på de båda spelarnas alma mater, University of Minnesota.

Siktet är inställt på att McCarville en dag skall ansluta som assisterande till Whalens cochstab på skolan. Det vore verkligen att sluta en cirkel.