Jag kan inte säga att jag är någon schackspelare att räkna med. Jag har spelat en del, läst lite om klassiska spelöppningar, men det är också allt. Min numera bortgångne kusin var däremot en hejare på schack. Han tävlingsspelade hela sitt liv och lärde förstås sina barn hur man flyttar pjäserna. När familjen åkte bil brukade han spela mot sina två söner, som satt med varsitt bräde i baksätet. Min kusin spelade alltså simultant mot de båda grabbarna medan han körde, utan att se brädena. De sa bara till honom vilka drag de gjorde och han talade om vilka drag han ville ha gjorde. Och besegrade förstås alltid båda sönerna.

Liknande konster uppvisade den fiktiva karaktären Beth Harmon i Walter Trevis roman ”Queen’s gambit” som numera går att se som miniserie på Netflix. Berättelsen om det kvinnliga underbarnet, som av en slump hamnar i schackvärlden och tar den med storm, har blivit en succé. Det är en välgjord serie, visserligen en sedvanliga amerikansk melodram, men också ett tidsdokument över 60-talets USA och det kalla krigets tid, med schackspelet i fokus.

Beth Harmon upptäcker sin talang och fallenhet för schacket vid nio års ålder, och av hennes livsresa och utveckling kan man dra många paralleller, även till den ”vanliga” idrottens värld. En är förstås den om hur kvinnor, för att lyckas, måste göra det i en mansdominerad värld och på männens villkor.

Vi ser det t e x i den svenska elitbasketen, där det i alla förbundsserierna sammantaget, bara finns en kvinnlig coach. I motsats till Beth Harmon klarar de flesta inte av att lyckas, eftersom strukturerna är så cementerade och normerna satta av männen. Uppförsbacken blir oöverstiglig. Det krävs enorma uppoffringar och en vilja av stål att lyckas i en värld som inte är ens egen. Problemet är att det tycks vara extremt svårt att få ett kvinnligt ledarsätt accepterat i en värld där formerna tycks satta i betong. Någon annan slutsats går inte att dra av den nuvarande situationen, för titt och tätt poppar det upp kvinnliga coacher, men lika snabbt försvinner de från scenen, likt dagsländor.

Om den här situationen består, är det allvarligt för såväl spelarna, som klubbarna, landslagen och hela den svenska basketens utveckling. När urvalet av coacher bara sker i halva populationen är det förödande. Vi går då miste om den ”befruktning” och de resurser som finns i den andra halvan. Man behöver inte vara ett geni, varken på schack eller något annat, för att inse att vi närmast är att betrakta som dumma i huvudet för att vi inte tar tillvara den kraft och potential som finns i kvinnorna. Ja, tankesätten, idéerna och tillvägagångssätten är ofta helt annorlunda än hos männen, men det är just hela poängen. Vi använder inte hela vår potentiella kapacitet när kvinnorna saknas i de ledande rollerna.

Kvinnorna måste få någon form av egen coacharena, de måste få möjligheter och chansen att både lyckas och misslyckas.  Den arenan kan bara skapas av det svenska basketsamfundet gemensamt och till slut kommer det att dyka upp en stor hjältinna, som blir den stora förebilden och visar vägen för andra.

En intressant sak som hänt efter ”Queen’s gambit” blivit en tittarframgång, är att svenska schackklubbar har fått ett stort tillflöde, av främst kvinnor, som sett serien och som fångat upp ett intresse för spelet och vill lära sig det. Det visar kraften i att kunna visa upp förebilder, även om det i det här fallet t o m är en uppdiktad person.

En parallell mellan “Queen’s gambit” och idrotten är också den som handlar om att satsa på en enda sak/intresse/idrott från unga år. I serien börjar huvudpersonen spela schack i nioårsåldern och gör sedan inget annat, än att parallellt försöka få fason på sitt övriga liv, som kantas av trauman och missbruk.

De flesta av oss hittar aldrig den där specifika talangen, den som vi är mest lämpade för och skulle som kunna skapa en stor framgång. Och i ärlighetens namn har förmodligen de flesta av oss inte det i generna, bara möjligheterna att bli ”ganska bra” på något, om de så är musik, idrott, schack eller något annat.

Men vi behöver ta tillvara både de exceptionella talangerna och de som kan bli ganska bra. Jag skrev för några år sedan en krönika i ämnet, och fick rejält mothugg. Det som jag främst förde fram i min text den gången var att vi måste se till basketspelarna får träna mer i den ”motoriska guldåldern”, 8-12 år. Texten upplevdes på vissa håll som att jag försökte bortse från behovet av den allsidiga träning som unga idrottare så väl behöver till förmån för enbart ensidig basketträning.

Men det menade jag inte alls. Poängen var, och jag vidhåller fortfarande den uppfattningen, att vi måste ge spelarna, i alla fall de som vill, chansen att träna och spela mer basket i unga år, jämfört med vad de får idag. Jag är helt säker på att vi får igen det senare.

Nyligen hörde jag en idrottsforskare säga att det nödvändigtvis inte är det bästa för alla ungdomar att hålla på med flera idrotter, vilket tycks vara ett mantra idag. Forskaren menade är att barnen mycket väl kan ägna sig åt en enda idrott om man inom den kan tillgodose behovet av allsidig träning. Och det var just det jag påpekade i min krönika den gången. Varför, med tanke på var basketen befinner sig, skulle vi ”dela med oss” av de unga till andra idrotter, om vi kan tillgodose alla deras behov, ge dem mer basketträning och samtidigt knyta upp dem till basketen?

Medan vi ändå håller på med Netflix, som många tycks ty sig till i dessa isolationstider, kan vi slå ett slag för en annan av deras produktioner, ”The Playbook” med undertiteln ”strategier för livet”. Den består av fem avsnitt där coacher på högsta elitnivå inom olika idrotter delar med sig av sina erfarenheter. Två av dem är basketcoacher: Doc Rivers i NBA och Dawn Staley, som är head coach på University of South Carolina och det amerikanska damlandslaget.

Någon playbook, där det ritas x och o, är det dock inte, snarare en intressant inblick i hur de fem tränarna hanterar sina spelare, som ju alla hör hemma i den absoluta toppen av idrottsvärlden. För coachingen på den nivån handlar ju handlar ju väldigt mycket om det mentala och sociala för att få ut det mesta av adepterna. Det är en konst i sig. Den som inte klarar av den är såld på elitnivån. De fem coacherna i serien hör till dem som har hittat de rätta nycklarna och tryckt på rätt knappar.