Nyligen såg jag en volleybollmatch, för första gången på evigheter. Det föranleddes av att orten där jag bor har ett lag i elitserien för herrar. Det satsas för övrig mycket på idrotten i den här orten/kommunen. Det finns en sporthall med tre fullstora planer för alla typer av lagidrotter och ytterligare ett antal hallar i skolor, gissningsvis 3-4 stycken.

Även andra idrottsytor är generöst tilltagna. När jag vandrade förbi området för utomhusidrott noterade jag ett stort antal fotbollsplaner, både av naturligt- och konstgräs, liksom en friidrottsanläggning. Och det handlar om en liten kommun, med ynka 11 000 invånare.

De här siffrorna får säkert idrottsmänniskor på olika håll, i synnerhet storstadsområdena och särskilt i Stockholm, att både häpna och bli gröna av avund. Tyvärr tycks det vara så att där det bor mycket folk, så är det en skriande brist på idrottsanläggningar, och där det bor lite folk finns det gott om dem.

Men ni skall inte tro att föreningarna i min kommun är nöjda. Nej, ledarna klagar på att det saknas halltider. De skulle bara veta…

Någon basket spelas det inte i kommunen, i alla fall inte ännu. Det tycks vara volleyboll, innebandy och fotboll som gäller. I synnerhet volleyn har ett rejält grepp om invånarna. Det är lite som i Södertälje, där i princip alla har haft kontakt med, eller någon gång varit inblandade i basket. Här är det volleyboll, och det grundläggs tidigt. Bland annat har det inom volleybollen skapats ett genialt koncept för de yngsta, 4-7 åringar, kallat ”Volleybompa”, där större delen av kommunens unga deltar.

Men åter till elitseriematchen i volleyboll. Den blev en spännande femsetare, där det guldtippade bortalaget, Hylte, var starkast i slutet.

Volleyboll är en utmärkt publiksport. Det är snabbt spel på en begränsad yta, med regler som är lätta att förstå sig på. Precis som med basket är volleyn gigantisk ute i den stora världen, men har även den svårt att få det där lyftet här hemma. Det har många svårt att förstå eftersom volleybollen är så tilltalande som publiksport.

Van som man är vid basketmatcher var det intressant att se hur procedurerna mellan sporterna skiljer sig, d v s matcharrangemang, spelarpresentationer, domarnas och spelarnas agerande och sådant. En lustig sak är att lagen byter bänk efter varje set. Det vandras alltså fram och tillbaka med alla pinaler i setpauserna.

Spelarna kan sägas vara synnerligen uppspelta. Efter varje spelsekvens samlas de i en ring och håller om varandra, vare sig det gick bra eller om en poäng tappades. Har man vunnit bollen jublas det väldeliga i ringen, även om poängen vunnits för att motståndarlaget gjort en grov miss.

Coachernas agerande intresserade mig i synnerhet. Som i basket står de upp framför spelarbänken större delen av matchen, dock inte på samma utlevande sätt som många basketcoacher gör. Hoppandet upp och ner, som guttaperkabollar, dirigerandet och gestikulerandet som vi ofta ser inom basketen, fanns inte alls här. Det var mycket mer stillsamt och iakttagande.

Det handlade definitivt inte om basketens ”övercoaching”. I vår sport tycks det ofta förhålla sig så att spelarna inte anses kunna fatta någon form av beslut på planen utan istället måste styras av coachen i alla avseenden. Själv skulle jag garanterat bli utkastad om jag vore ung och elitspelare idag, för jag skulle be coachen hålla truten om han/hon gav mig order i varje sekvens av spelet.

I volleyboll får lagens coacher ta en timeout vardera i varje set. Vid några av de tillfällena kom taktiktavlan fram och det drogs en del streck, men för det mesta var det fåordiga diskussioner som spelarna var inblandade i.

Mitt intryck var att spelarna, i avsevärt högre grad än i basket, fick styra vad som skulle hända på planen och vilka kombinationer man skulle använda sig av. Oftast var det lagkaptenerna som gav olika signaler med fingrarna bakom ryggen för att visa spelen.

Som ni märker av de här raderna är min åsikt att basketspelarna rent generellt borde ha mer att säga till om vad som skall hända på planen i varje given situation. Coacherna borde tona ned sin roll. Ibland blir det rent löjeväckande, när vuxna, erfarna spelare med kanske år av internationell erfarenhet, måste få varje spel dikterat av sin coach, som ser det hela från sidan.

Men det vore fel att dra alla över en kam. Det finns förstås coacher som agerar annorlunda än dirigenttyperna. Jag drar mig t ex till minnes när Hugo Lopez ledde det svenska herrlandslaget i en tävlingsmatch för första gången. I en sekvens kom en av de svenska guarderna upp med bollen och tittade mot bänken för att få coachens direktiv om vad som skulle spelas. Lopez slog ut med armarna och sa ”Titta inte på mig, det är ni som spelar”.

Det var likaledes befriande att höra Högsbocoachen Jonas Fredriksson nyligen säga efter en ligamatch: ”Jag behöver inte ropa ut några spel. Ida (Fredriksson) och Ceejay (Nofuente) är så bra på att läsa av spelet”.

Jag menar inte att coacherna skall förvandlas till menlösa nickedockor, som inte har något att säga till om. Det är fortfarande coachen som är bossen, den som drar upp riktlinjerna och den som ytterst bestämmer hur laget skall spela och på vilket sätt. Men det måste finnas en gräns för långt man skall gå i detaljstyrningen. En arbetsledare i näringslivet skulle skratta sig fördärvad om hon/hon såg hur vissa coacher agerar.

Så summa summarum: Låt spelarna spela. Det är det som de kan bäst. De är i allmänhet vuxna som kan och vill ta ansvar. Och det bör de få göra, så länge de håller sig inom de överenskomna ramarna.