Ligaklubbarna verkar inte särskilt berörda av coronakrisen, i alla fall inte om man ser till antalet importer som är på väg in i lagen. Eller så är det rea på marknaden. När det här skrivs är 17 importer kontrakterade, och såvitt jag kan bedöma skall det tillkomma minst 20 innan trupperna är klara. Det lutar faktiskt åt ett rekord i den grenen.

Av allt att döma drabbades inte damligalagen överlag särskilt hårt av att säsongen ställdes in i ett tidigt skede, utom i ett par fall. Klubbarna som hade störst inkomstbortfall p g a inställda ungdomsturneringar, fick dessutom ganska bra plåster på såren. Högsbo fick t ex dryga två miljoner från RF, och Södertälje 1,1.

Att Mark däremot skull ha tjänat på coronakrisen, eftersom klubben totalt fått 91 000 av RF-pengarna, visade sig vara helt taget ur luften och en rejäl tidningsanka. Borås Tidning, som kom ut med uppgiften, har senare bett om ursäkt för att man felciterat en företrädare för klubben efter en intervju.

Tiden då man kunde hävda sig i ligatoppen utan importer är sedan länge förbi. Den senaste, och förmodligen sista, gången som ett rent svensk lag vann SM var 2010. Det var 08 Stockholm HR, coachade av Anders Härd, som stod för den bedriften, efter finalseger mot Solna.

I laget fanns den då 18-åriga Farhiya Abdi, som därefter bara har spelat utomlands. Abdi utgjorde, tillsammans med Kadidja Andersson, Martina Stålvant, Agnes Nordström och Nina Risto det tunga gardet i laget. I truppen fanns också bekanta namn som Olga Kjellsson, Malin Edlund och Jenny Lidgren, men också en ung Nathalie Fontaine.

En snackis just nu, lite som vanligt kan man säga, är hur A3 kan ladda på med utländska värvningar trots att man förlorade på att säsongen avbröts och trots att klubben har en skatteskuld på dryga miljonen, som skall betalas in i slutet av juli. Och enligt uppgift kommer klubben inte att beviljas anstånd den här gången.

Någon lösning har man säkerligen i sikte i A3 eftersom man gör som man gör. Det talas om att de fått garantier för att någon eller några kommer att stötta dem med kapital som behövs.

Vad gäller lagbygget har A3 en åderlåtning som heter duga. Hela tolv spelare från förra säsongens trupp är borta. Med den siffran slår de t o m Wetterbygden Sparks, vars lag närmast har utraderats. Bekymren i A3 handlar om de svenska spelarna. Umeå har numera ett lag i Basketettan, där flera från förra årets A3-lag vill spela. Man kan förstå dem. Att säsong efter säsong sitta längst ut på bänken i A3, som alibin för att klubben skall kunna spela med sex importer, kan inte vara så inspirerande. Att man har ett ”svenskproblem” i A3 är klart. Att man hämtat en spelare från division 2 är ett tecken på det.

Flera klubbar har inte ens kommit ur startgroparna när det gäller att offentliggöra nästa säsongs spelare. I ett fall, Uppsala, har man inte ens namngivit någon. Därför är det alldeles för tidigt att göra en första ranking av lagen.

Men vi kan återigen konstatera att det blir extra många övergångar, inklusive värvningar av svenska utlandsspelare, den här säsongen. Eos har t ex värvat Visbys bästa poänggörare förra året, amerikanskan Alexa Middleton. Hon har berättat att hon inte ens hade ett erbjudande att komma tillbaka till Visby, när hon skrev på för Eos. Förklaringen kan vara det som en person på ön berättade för mig, att Middleton är en ”väldigt knepig person”.

Eos å sin sida blev av med Louise Noaksson, som efter sin lärarexamen återvänder till Göteborg för att jobba och spela för Högsbo. Det är ett klipp för Högsbo. Jag tror att Noaksson kommer att komplettera laget och passa väldigt bra in i spelstilen.

Ellen Åström valde till slut att gå till Alvik. Det är känt att hon trivs att spela tillsammans med Klara Lundquist, och att få en reell chans att vinna SM lockar förstås. Lönemässigt går dock Åström ned sig när hon lämnar Telge för Alvik. Hon kunde ha fått betydligt mer av Uppsala, som enligt uppgift bjöd en lön ”motsvarande en amerikanska” för att få Åström till sig.

Andra intressanta värvningar har gjorts av Telge, som hämtar hem Matilda Claesson från Tyskland, av Helsingborg, som kontrakterat Patricia Elias, senast i Norrköping, samt av Wetterbygden, som fått till sig det unga löftet Debbi Alem (från AIK) och signat Evelyn Ovner, som spelat sju år utomlands.

Det blir en väldigt speciell säsong i WNBA, som vid det här laget skulle ha varit en bra bit in i grundserien. Det som gäller nu är att lagen skall samlas i början av juli i Bradenton, Florida. Där skall lagen bo, träna och spela alla matcher. Det skall genomföras 22 grundserieomgångar och sedan ett ”vanligt” slutspel.

Spelarna hade till 25 juni på sig att bestämma sig om de vill vara med eller inte, och tyvärr har många starka namn deklarerat att de avstår. De största namnen som definitivt inte kommer att spela är Jonquel Jones (Connecticut), Natasha Cloud och LaToya Sanders (Washington), samt Chiney Ogwumike och Kristi Toliver (Los Angeles). De här spelarna är så bra och viktiga att deras respektive klubbar förmodligen kan glömma titelambitionerna.

Men, å andra sidan, mycket är osäkert denna märkliga säsong. Vilka lag och spelare klarar t ex av att bo på ”internat” i över tre månader och hålla fokus under dessa speciella omständigheter? Och vilka lag och spelare är tränade och i form för att spela tre matcher i veckan, under en sjuveckors grundserie?