Vi har noterat att ett par ”veteraner” dansar in i ligan i höst. Selma Delibasic, Wetterbygden, ser ut att bli den äldsta spelaren kommande säsong med sina 40 år. Nina Baresso, som spelade i Alvik förra säsongen, är äldre (född -75), men henne lär vi inte se i ligan i år, i alla fall inte i Alvik.

För Delibasic blir det faktiskt första gången hon visar upp sig i ligan, vilket nog gör henne till den äldsta ”rookien” genom tiderna. Selma tillbringade 17 år av karriären utomlands, först fyra år på college och sedan 13 år i italienska och spanska klubbar. Och innan hon for iväg hann hon bara spela i division III i Trollhättan.

Tina Stenerud Moen, som ansluter till Uppsala, har inte lika många år på nacken, men kommer med sina 34 år ändå att tillhöra det äldre skiktet i en annars ung liga. Moen kommer från Djurgården i BED, men gjorde två säsonger i Alvik, och även hon har gått på college och spelat i europeiska klubbar. En av de allra bästa norska spelarna genom tiderna är hon, med massor av landskamper. Och ett år blev hon MVP i den norska ligan. Det var efter den säsongen hon värvades till Alvik.

Den svenska ligan är ungdomligt präglad. Förra säsongen fanns 37 tonåringar i lagens trupper, motsvarande en fjärdedel av alla spelare. Skaran av 30-åringar och äldre var bara 14 till antalet. De är nästan undantag spelare som har tunga roller i sina lag, spelar många minuter och svarar för en avsevärd produktion jämfört med tonåringarna. För att inte tala om allt det andra de tillför sina lag, allt det där som inte syns i statistikformuläret, i form av rutin och smartness. Man kan med fog säga att inget lag kan hävda sig i ligan utan att ha någon av dem i laget.

Den dåliga nyheten ur svenskt vidkommande är att bara fyra av veteranerna var inhemska spelare. Det är symptomatiskt för den utveckling vi sett under ett antal år. Tjejerna lämnar basketen i stora skaror. Allra störst är bortfallet i de övre tonåren, och av de som satsar på en elitkarriär försvinner en stor del innan de ens fyllt 25.

Minst hälften av de som var 30 eller mer förra säsongen kommer inte att finnas med i höst. Spelare som Tiffany Brown, Jelena Ivezic, Tamara Radocaj, Milica Jovanovic och Jelena Krsmanovic försvinner t ex. De som vi hittills vet kommer att spela, förutom Delibasic och Moen, är Natalie Schönberg-Langanga (30), Chioma Nnamaka (35), Caroline Danielsson (36), Dubravka Dacic (35) och Janel McCarville (39).

De båda sistnämnda är, liksom Delibasic, insidespelare. Det är både lättare och vanligare för de stora spelarna att fortsätta högt upp i åldrarna. Ju större man är, desto längre elitkarriär finns det möjlighet till, med andra ord. För point guards är det t ex i stort sett omöjligt att spela upp i 40-årsåldern, eftersom de inte kan upprätthålla det tempo som krävs på den positionen.

Jag pratade med en bekant, som är mycket insatt i dambasket, om situationen i ligan på t ex 90-talet jämfört med idag, som ju är två olika världar. För ungefär 25 år sedan tilläts två importer i internationellt spel, och i den svenska ligan bara en. Då var man tvungen att ha en rejäl svensk spelarkader, vilket ju var mycket enklare. Nästan inga svenskor spelade utomlands och vi hade inte massflykt till college, saker som dränerar den svenska basketen. Och det gav fördelar.

En sådan var tränandet, inte minst det under försäsongen. Eftersom man hade så gott som hela spelartruppen ”hemma” var det inte ovanligt att ambitiösa lag började försäsongsträningen i maj, med väldigt mycket utomhusträning, inte minst löpning. Många äldre spelare vittnar också om att man löptränade väldigt mycket mer än idag och hade en helt annan uppbyggnad på försäsongen. De säger ”vi hade mycket bättre fysik än den genomsnittliga svenska spelaren idag”.

Idag är det vanligaste att lagen samlas någon gång i augusti, varefter importerna börjar ankomma vid olika tidpunkter. Alla begränsningar gör att man måste ägna väldigt stor del av träningarna till att nöta på spelen, på bekostnad av fysen. Om inte spelarna själva har varit i gymmet och ute på löprundor under sommaren, så blir det inte mycket av den varan totalt sett.

Begränsningarna vad gäller utländska spelare gjorde också att det var enklare för de svenska lagen att hävda sig i europeiskt klubblagsspel, vilket ju både våra herr- och damlag har bevisat. Det fanns inte den gigantiska marknad i Europa för amerikanska spelare som vi ser idag. De kan nu räknas i tusental. För 25 år sedan handlade det om något hundratal.

Eftersom det var mycket färre arbetstillfällen för amerikanskorna än de har nuförtiden, blev det givetvis relativt bättre kvalitet på dem. Och inte kunde de pressa upp lönerna till de svindlande höjder som vi har ute i Europa idag. Det var konkurrens om de jobb som fanns ”overseas”. Och därför kunde vi i Sverige kunde ha spelare som Ruthie Bolton och Jennifer Azzi i Sverige, båda amerikanska landslagsspelare.

Bolton har två OS- och ett VM-guld för USA, Azzi ett OS- och två VM-guld. Jennifer Azzi var t o m kapten i det amerikanska landslaget under OS-turneringen i Atlanta 1996. Att vi åter skulle få se den nivån på spelare i den svenska är helt uteslutet. I så fall skulle det handla om ren välgörenhet

Men vi kanske inte skall klaga, med tanke på att vi har en som Janel McCarville i Sverige. Hon är den spelare i SBL som har mest och bäst erfarenhet från högsta internationella nivå. Men även i hennes fall handlar det närmast om välgörenhet. Hon spelar för närmast kaffepengar jämfört med de inkomster hon haft tidigare. McCarville trivs helt enkelt riktigt bra i Sverige.

Nuförtiden är nivån på amerikanskorna som kommer till Sverige genomsnittligt ganska svag. De allra flesta kommer direkt från college, ett arrangemang som alla parter tjänar på. Amerikanskorna från college tar sitt första jobb i Sverige och använder tiden i SBL som språngbräda till mer lukrativa uppdrag i andra europeiska länder.

För klubbarna är det också ett bra arrangemang. De behöver inte betala collegespelarna mer än 1000-1500 dollar i månaden. Det är bara någon enstaka klubb som kan betala 3000-4000, vilket krävs för spelare på en högre nivå.

Nackdelen med det här systemet är att det blir en väldig genomströmning av amerikanskor. De kommer, de försvinner, och så måste klubbarna värva nya. Det blir ett evigt kretslopp på bekostnad av kontinuitet i ligalagen.

Så frågan är, var det bättre förr? Sammantaget tycker jag att ”det gamla” upplägget utan tvekan var bättre, och min bekant menar att ”allt var mycket roligare då”. Men den krassa sanningen är det knappast går att återvända till det. Tiderna förändras och vi måste jämka oss med det som sker i vår omvärld, vare sig vi vill eller inte. Det är ungefär som när centralbanken i EU höjer eller sänker räntan. Då har den svenska riksbankschefen två alternativ, att göra likadant eller vänta 15 minuter med att göra det.

Det är bara att anpassa sig till förändringarna i omvärlden. I övrigt kan man bara göra justeringar i de egna systemen för att på bästa sätt gynna den svenska basketen och dess utveckling. Men det är en annan historia.