Vår svenske coachexport, Fransisco Pinto, har haft en märklig säsongsinledning i Tarbes, Frankrike. Problem med spelarrekryteringar, sjukdomar och skador har ställt till det och gjort prestationerna ryckiga. Det senaste är att lagets förmodligen viktigaste spelare, centern Ana Tadic, har drabbats av covid och blir borta en tid.

I ligaspelet är Tarbes så här långt 1 – 6 i matcher, medan laget går som tåget i Eurocup, där det redan är klart att man går vidare från gruppspelet. Frasse säger att det helt enkelt är så att den franska ligan är mycket svårare än Eurocup. Han menar att ligan håller en brutalt hög nivå och sannolikt är den jämnaste och tuffaste i Europa. ”Man måste göra allt rätt i 40 minuter för att vinna matcher i den franska ligan. Det är en jätteskillnad mot t e x den svenska ligan”, säger han. Rutin och erfarenhet betyder därför mycket, och Tarbes förhållandevis unga lag, har det därför kämpigt.

Efter att ha sett ett antal franska ligamatcher är jag benägen att hålla med Pinto. Jämfört med de andra bättre ligorna i Europa finns det t e x inga enkla matcher i Frankrike. Efter sju omgångar finns inget obesegrat lag. Så är inte fallet i de andra stora ligorna. En anledning till jämnheten är att nästan alla franska toppspelare håller till på hemmaplan. Av landslagsspelarna är det t e x bara Sandrine Gruda och Gabby Williams som spelar i utländska klubbar. Dessutom innehåller den franska ligan många högklassiga importspelare.

Vi har två svenska spelare i den franska ligan, Elin Eldebrink och Elin Gustavsson. Eldebrinks Bourges har lite överraskande förlorat två av de första sex matcherna. Men även Bourges är klart för nästa runda i Eurocup, där de får räknas som en av favoriterna till att vinna hela turneringen. Gustavsson, som gjorde så fint ifrån sig i EM-kvalet, spelar i Hainault, som liksom Tarbes har inlett med 1 – 6 i matcher. Svenskan går dock på i ullstrumporna. Hon har en fast plats i Hainaults startfemma och snittar tio poäng per match.

En annan landslagsspelare, Paulina Hersler, har nu debuterat för sin nya klubb, Elitzur Ramla, i Israel. Hersler satte i sin första match fina 21 poäng, vilket dock inte räckte, för Ramla föll mot Ramat Gan, 73–77. Hersler har haft en bra utlandskarriär. Förra säsongen, i Italien, snittade Hersler t e x 16 poäng för Battipaglia, men i landslaget har det riktiga genombrottet av någon anledning ännu inte kommit.

Tre av Sveriges absolut starkaste kort: Amanda Zahui, Binta Drammeh och Nathalie Fontaine, avstod ju alla EM-kvalet, men som väntat var alla tre i full sving i sina klubblag bara några dagar efter matchen mot Lettland. Zahui spelade visserligen bara åtta minuter för Fenerbahce i helgen, men Drammeh var på planen 25 minuter för Girona och Fontaine spelade 35 för Bydggoszcz i Polen.

Drammeh och Fontaine har framskjutna roller i sina klubblag, medan Zahui har haft svårare att hävda sig i starka och stjärnspäckade Fenerbahce. Vad jag förstår gäller Zahuis kontrakt med Fenerbahce i första hand t o m januari. Det skall bli intressant att se om det kommer att förlängas säsongen ut.

Tyvärr finns ju inga svenskor i de bättre collegelagen. Det hade varit kul med någon i en skola med bra möjlighet att nå till de sista 16 eller rentav längre, men det är svårt att se att något sådant skulle hända. Bäst rankat av ”svensklagen” är SFA, där Stephanie Visscher spelare. SFA är på plats 30 i rankingen, men det är inte ens givet att SFA når det nationella slutspelet. Det kommer att krävas seger i conferenceslutspelet för att ta sig dit.

Collegeslutspelet har för övrigt ett nytt format den här säsongen. Antalet lag har utökats från 64 till 68. Det blir en inledande ”kvalomgång” för åtta av lagen, där de fyra vinnarna får plats i slutspelets första runda. Stor favorit den här säsongen, och högst rankat av alla lag, är South Carolina. Dawn Staleys lag har också motsvarat förväntningarna i början av säsongen. SC är obesegrat efter de sex första matcherna och har redan tagit flera fina skalper. Det har blivit vinster mot både Oregon (rankat 15:e) och NC State (rankat femma) och senast var det andrarankade UConn som fick bita i gräset. I måndags vann SC mot UConn med 73-57.

Vi får hoppas att något av lagen med svenska spelare kan överraska oss. I avvaktan på det, och eventuella slutspelsframgångar, får vi glädjas åt att många av de svenska spelarna gör bra ifrån sig i sina lag. Inte minst är det kul att flera av förstaårsspelarna, Stina Almqvist, Freja Werth och Matilda Ekh, redan visat framfötterna och fått stort förtroende i sina skolor.

Även WNBA kommer, efter omfattande kritik, att ändra sitt slutspelsformat. Från och med nästa säsong kommer man att återgå till en mer traditionell modell, där åtta lag deltar i slutspelet. Ettan i grundserien ställs mot åttan i kvartsfinal, tvåan mot sjuan, etcetera. Kvartsfinalerna spelas i bäst av tre matcher, semifinaler och final i bäst av fem.

WNBA är den i särklass bästa ligan i världen, men publiken i USA är dock inget som går upp mot den i Europa. Det hävdar Jonquel Jones, årets MVP i WNBA, som tillhör UMMC Ekaterinburg och även spelar i det bosniska landslaget. ”Publiken i Europa uppskattar dambasket mycket mer än i WNBA. Det är en helt annan atmosfär på läktarna” sa Jones i en intervju.

Nästa år ser EM för ungdomar att kunna återupptas i ”normal” form, d v s med mästerskap på sommaren för U16, U18 och U20. De kommande svenska coacherna är nu utsedda, och även om seniorlandslagets coacher klivit av u-landslagen, så återfinns många ligacoacher, både head coacher och assisterande, på ungdomssidan. Där finns t e x Selma Delibasic och Mady Mahdy (DU 18), och Jonas Fredrikson, Pat Ryan och Chioma Nnamaka (DU 20).

Ungdomslandslagen skall som bekant börja jobba efter samma modell som införts i seniorlandslagen, d v s där coachstaben har ett gemensamt ansvar och har frihet att fördela de olika uppgifterna och rollerna mellan sig. Det här arbetssättet är dock ingen svensk uppfinning, vilket kanske förvånar de som ställt sig frågande till arbetsmodellen, utan tillämpas i såväl andra landslag som på klubbnivå.

I USA börjar det t e x bli allt vanligare, både på college och proffsligorna, att man inte längre har den traditionella indelningen i en head coach och en eller flera assisterande. Allt oftare ser man numera t e x se att två, ibland tre delar på rollen som head coach. Och det är inte för att man vill ge någon en ”hederstitel”, utan för att de berörda har ett delat ansvar och  inbördes bestämmer vem som skall göra vad. Det är ett bra sätt att ta tillvara de olika kompetenserna, men också att ta bort pressen på en enda person, som ”skall kunna allt och stå till svars för allt”.