Först några ord om Klara Lundquist, som nu presenterats som klar för Alvik. Coach Ioannidis är förstås jublande glad över sin nya spelare. Undra på det. Hon är ju precis den spelartyp som Alvik behöver för att få ett komplett och högst konkurrensdugligt lag i den svenska ligan.

Ioannidis sa på presskonferensen att nu kan inte våra motståndare koncentrera sig bara på vår front court. För som han också påpekade, Lundquist är ju en spelare som kan skapa mycket på egen hand, och ge lagets pick and roll spel ett lyft. Han kunde ha tillagt att med Lundquist kan Alvik nu få ett pick and roll spel.

Alvik använder egentligen inte pick and roll, eftersom de inte haft de rätta spelartyperna på bakplanen för det, men med Lundquist i laget blir det andra bullar. Att hon kan bidra med dynamik och se till att Alvik får ytterligare vapen i arsenalen är klart. Men sedan är det ju allt det andra, t ex med lagkemin och att alla accepterar nya roller med Lundquist inträde, för naturligtvis kommer andra spelare att påverkas av att en landslagsspelare kliver in i rotationen och lägger beslag på en hel del speltid.

Spännande blir det hur som helst att följa Alviks fortsatta ligaäventyr, nu när de har lag så att det räcker och blir över. Mest intressant av allt blir om laget kan bryta sin vana att vika ned sig i slutet av säsongen.

Apropå Alvik, så är det intressant hur målsättningarna verkar ha förändrats på bara några månader. I alla fall ter det sig så för oss vid sidan av, som bara har tillgång till den externa kommunikationen. Innan säsongsstarten kom signaler om att man vid sidan av de fyra rutinerade spelarna, som man hade lyckats behålla, skulle satsa på unga svenska spelare, både från de egna leden och från andra klubbar.

Och så började det också. Fem unga svenskor togs in i laget, men det blev även comeback för Schönberg-Langanga. Sedan värvades Nina Baresso och ytterligare en amerikanska, Shanity James. Att inte minst James kom in i laget var en signal på att ambitionsnivån hade höjts. Nu när man fått även Lundquists namnteckning, så är budskapet klart och tydligt: Alvik siktar på SM-guldet.

Att man inte hade de största ambitionerna i början kan tolkas som att den huvudsakliga satsningen den här säsongen skulle ske i herrlaget, som ju spelar i Superettan. Men herrarna sladdar i tabellen och har ingen reell chans att hamna i en position där man skulle kunna kriga om en ligaplats. Och då frigörs resurser, som istället kan användas på damsidan.

Ännu mer Alvik: klubbdirektören David McCann kommer att sluta efter den här säsongen och samma sak med hans kollega Rober Andersson i Södertälje. Andersson går till hockeylaget i Södertälje och in i hans ställe i SBBK kommer en hockeyprofil, Johan Strömwall. Vad gäller Alvik pågår rekryteringsprocessen.

Klubbdirektörerna är verkligen viktiga personer för ligaklubbarna, rent av extremt viktiga, i synnerhet de, som i likhet med McCann och Andersson, även fungerat som sportchefer. Ansvaret omfattar ju mycket mer än ligalagen, men de beslut de fattar kan både hjälpa och stjälpa elitverksamheten. Så blir det ju för den som ansvarar för både det finansiella och det sportsliga. Och det är väl i det avseendet man kan lyckas eller misslyckas, d v s vilken typ av lag man kan bygga med de resurser som finns till förfogande.

Genom åren har vi sett klubbdirektörer av alla sorter, från de som kör hela klabbet in i rännstenen med totalt haveri för hela klubben som följd, till de som med sunt förnuft och fingertoppskänsla optimerar sina resurser. Och så finns ju hela skalan däremellan, t ex klubbdirektörer som handlat spelare långt över vad man har råd med och varit nära att driva hela föreningen i konkurs, men räddats av fingerfärdiga bokförings- och redovisningsspecialister.

Vilket eftermäle McCann och Andersson får återstår att se. Frågan som måste ställas när två sådana ”makthavare” lämnar är om det är basketen eller deras nya arbetsgivare som är att gratulera, eller möjligen båda.

Tänk att man tydligen aldrig lär sig. Häromdagen var jag på plats och såg Wetterbygdens herrlag spela. Köping hade ett klart grepp om händelserna och ledde med 91-79 när 1:40 kvar. Då lämnade jag hallen eftersom jag hade en bit att åka och matchen ändå var över.

När jag senare på kvällen kollade resultaten så var det närmast overkligt att konstatera att Wetterbygden hade vunnit efter förläning. Jag hade alltså de missat de intressantaste minuterna av matchen. Man vet att sådant händer, ändå blir man lika överraskad varje gång.

Möjligen är jag lite för ”färgad” av spelet på damsidan. En bekant sa en gång när vi satt på en dammatch att om det ena laget leder med sju när det är två minuter kvar så vinner det alltid. Det inträffar nog undantag där också, men så gott som alltid har det visat sig stämma.

Rekordantalet 257 lag deltar i nästa års ungdoms-EM, som alltså spelas i tre åldersklasser på flick- respektive pojksidan. De svenska coacherna är utsedda och i damlagen blir det de här: DU 20: Robin Sandberg, DU 18 Kevin Taylor-Lundgren, och DU 16 Joakim Lantto. Idel ligacoacher alltså. Ny i rollen är bara Lantto, till vardags assisterande i Telge, men som varit aktiv på ungdomslandslag.

U16 kommer att spela i Bosnien 17-26 juli (B-grupp), U18 i Österrike 3-12 juli (B-grupp) och U20 i Ungern 8-16 augusti (A-grupp).

Att FIBA fortfarande använder sina vanliga beteckningar för att skilja mellan dam- och herrtävlingar, är märkligt. Det heter t ex ”U16 European Championship” och ”U16 Women´s European Championship”. Varför heter det inte “U16 Men´s European Championship”? Är den rådande synen att turneringarna på herr- och pojksidan är ”de egentliga” mästerskapen, medan de där damer och flickor deltar är något vid sidan om? En förklaring jag tagit del av säger att FIBA har den här skillnaden i benämningar därför att det är tillåtet för spelare av båda könen att delta i de ”manliga” turneringarna. Tillägget ”Women´s” innebär att manliga spelare däremot inte får delta i dessa turneringar. Fritt fram för Lopez att ta ut Zahui i landslaget alltså, men Crespi får inte ta med Jerebko.

Det senaste jag hört i webbsändningsfrågan är att kamerorna från Keemotion äntligen är på gång att monteras in i hallarna. Folket från Keemotion tycks ha en förenklad syn på saken, där man förväntar sig att allt är serverat när kamerorna skall levereras, d v s alla tekniska frågor, var kamerorna skall monteras etc. Saken är ju den att klubbarna sällan har kunskapen för att ordna det som krävs, och kan inte heller råda över saken eftersom de flesta hallar är kommunägda.

Under tiden fortsätter de ”vanliga” sändningarna med Solidsports utrustning. Ibland fungerar det riktigt, ibland som vanligt, d v s att än det ena, än det andra, krånglar. Det klagas väldeliga, på ljud, på bild, på kameramän som inte hänger med och på kommentatorerna. Det får man leva med när man har valt en b-lösning, där sändningarna läggs i knäet på amatörer, om än entusiastiska sådana.

Gudarna skall veta att det inte är lätt att kommentera matcher för att det skall bli en sändning värd namnet. Det är begripligt att tittarna blir sura när kommentatorerna upplevs som partiska, när de inte känner igen spelarna, från vilket land de kommer eller uttalar deras namn på fel sätt.

Självklart skall kommentatorerna vara, eller i alla fall upplevas, som opartiska, men eftersom de tillsätts av klubbarna så blir de i själva verket hejaklacksledare. I det avseendet borde de skärpa sig, även om det tar emot. Men att de inte är pålästa finns ingen ursäkt för. Ingen borde sätta sig framför mikrofonen innan han/hon har grundläggande fakta om spelarna. Själva kommenterandet är tillräckligt krävande, d v s vad man skall säga, hur, när etc. Ingen begär att det skall ske på professionell nivå, men då kan man i alla fall förbereda sig och läsa på. Annars blir det pannkaka.

Och det där med namnen är sannerligen inte lätt, med tanke på alla utländska spelare som finns i ligan. Förra året fanns t ex i Visby en spelare vid namn Branndais Agee. Den som inte hade tagit reda på det rätta kunde inte veta att förnamnet uttalas ”Brandy”. I årets upplaga av Telge finns amerikansk-samoanskan Sarah Toeaina, vars efternamn lär uttalas ”Toejna”. När jag har hört amerikaner uttala Lajahna (det finns ju en Lajahna Drummer i A3) så har de sagt ”Lachani”. Och i Mark spelar Quy Nguyen, ursprungligen från Ockelbo och som spelat många år i ligan. Hennes efternamn uttalas ”Guen”. För att inte tala om Joulamo, som inte en enda svensk kan uttala på rätt sätt.

Helgens resultat i ligan bjöd inte på några överraskningar, fast nog hade man förväntat sig mer av Eos än en förlust med 25 mot Telge hemma. Det var Eos femte raka förlust och nu är laget utanför slutspelsplats, d v s bakom Mark i tabellen. Eos hängde helt enkelt inte med i svängarna mot Telge, som gjorde 23 poäng på de turnovers de tvingade fram av Eos.

Bäst i Telge var åter nämnda Toeaina, i mitt tycke en av ligans allra bästa spelare den här säsongen. Det finns all anledning att varna för Telge framöver. Klubben skall ju ta in en stor spelare snart, och blir det en med kvalitet så går inget lag säkert för Telge.

Lite får vi lida med Norrköping, som mot Högsbo åkte på sin andra raka förlust efter förlängning. Dolphins var alltså millimetrar ifrån att vara 7-2 i matcher istället för 5-4. Det kan bli betydelsefullt i slutändan. Även Norrköping skulle bli ett helt annat lag med en bjässe inside. Norrköping gör mycket rätt med det lag de har, men lite förutsägbart och trist får man ändå säga att spelet är. En lite annorlunda spelartyp i laget skulle göra susen.