Efter förra helgens starka insats borta mot Eskilstuna så var det många, både spelare, ledare och publik, som kom till Nässjö Sporthall med både en förväntan och förhoppning om att se Highlanders ta sig an och ge seriefavoriten Högsbo Basket en match under denna tredje dag av oktober, av detta blev det dock inget, tvärtom: det blev om möjligt största möjliga mardröm för hemmalaget, förlust med 51-111.

Matchen inleds trevande från bägge håll. Det är väl egentligen inget av lagen som spelar någon champagne-basket under Q1 men däremot har vi en go känsla av att vi kan tävla med denna seriefavorit, underläge förvisso med 13-20, men som sagt: känslan av att kunna tävla finns där men att det då krävs skärpa och fokus, både när det gäller offense och defense.

Det som sen händer är faktiskt för undertecknad något av en gåta.

Fram till denna Q2 har Wetterbygden Highlanders alltså spelat totalt fem tävlingsperioder och gjort det på det stora hela, förbaskat bra. Inte med någon minsta förvarning kunde någon se det komma att vi under de kommande tre tävlingsperioderna skulle förlora dessa perioder med totalt 53 (!) poäng. Att vi under dessa tre perioder skulle ha 33 (!) turnovers. Att vårt kroppsspråk under dessa tre perioder skulle gå från ”knutna nävar” till ”fågelholkar” – vad hände?!

I-n-g-e-n såg detta komma – men likväl gjorde det det. Det är den brutala sanningen som vi måste förhålla oss till.

Jag verkligen lider med killarna. Att se ut på det sättet, både som individer och som lag betraktat, är naturligtvis inget man väljer. Man väljer inte ett tillfälle där a-l-l-a bestämmer sig för att ha sin sämsta prestation samtidigt och man gör det i synnerhet inte under en hemmapremiär med både headcoach, sportchefer, vänner, motståndare från närliggande konkurrenter på läktaren, det är inget annat än en ren mardröm vi utsätts (Högsbo Basket) och utsätter oss själva för.

Nu är vi dock inte vare sig det första eller sista idrottslaget i världshistorien som behöver handskas med dessa känslor ett tag framöver och det kan, hur konstigt det än låter när vi talar om det, komma och vara en investering inför återstoden av säsongen, för hur man än vrider på det, så manar ju den här ”insatsen” till ännu hårdare arbete, till ännu mer noggrannhet men framförallt: till ännu större ödmjukhet – om vi inte inser det efter denna lördagen, ja, det är först då vi har (stora) problem.

Det finns ett talesätt inom idrotten: ”du är vare sig bättre eller sämre än din senaste prestation”.

Jag tycker det ligger en hel del i det talesättet och vår sports största någonsin, Michael Jordan, hade en sällsynt förmåga att excecuta just detta talesätt. Oavsett om han skickat i 70 poäng kvällen innan och hans Chicago Bulls vunnit, så kom han redo att spela igen 24 timmar senare. Oavsett om han skjutit 2/27 från golvet och hans Chicago Bulls förlorat så kom han redo att spela igen 24 timmar senare. Han lät inte historien påverka honom överhuvudtaget. Han insåg tidigt i sin karriär att ”man är aldrig så bra som när man spelar som bäst” och man ”är aldrig så dålig som när man spelar som sämst”.

Just det sista där är en tröst för oss alla i Wetterbygden Highlanders en dag som denna: så dåliga som vi var under gårdagen kommer vi inte vara igen eller som min gode vän Torbjörn Gehrke, tillika headcoach i Jämtland Basket, sade apropå lagets förlust borta mot Malbas Basket i seriepremiären av Basketligan herr under fredagskvällen: ”spelet kommer vara bättre i nästa match – det ligger i sakens natur”.

Basketettan är inget 100 meters lopp.

Basketettan är ett maraton och vi har just varit med om starten, det är hur mycket som helst kvar att löpa, det är viktigt att vi påminner oss själva om det  nu när vi ger oss in i en viktig träningsvecka inför nästa helgs debut inne i Idrottshuset, Arenan när RIG Mark gästar oss.

Och som alla idrottare som någon gång åkt på en käftsmäll det vi nu gjorde: can’t wait.