Mest om herrligan, men också en dramatisk damfinal i Grekland
20 maj, 2021
Den här gången skall vi för ovanlighetens skull ägna krönikan huvudsakligen åt herrbasket. Så blir det när damsäsongen är över och man får anledning att följa herrarnas slutspelsmatcher på SvT. Rent allmänt måste jag säga att matchserier i bäst av sju, som det är i semifinalerna och finalen, blir lite tradiga och onödigt långa. Det är mer raffinerat med kortare serier. Och man kan konstatera att såväl Norrköping som Södertälje hade nått finalen vare sig semifinalserierna hade spelats i bäst av en, tre, fem eller sju.
Men dramatiskt blev det ju när Södertälje-Jämtland gick till en avgörande match. Efter sex matcher av nötande mot varandra handlar det på slutet inte så mycket om taktiska dispositioner, utan om vilja, lagmoral, hur mycket spelarna orkar slita, och framför allt om individuella prestationer.
När Viktor Gaddefors foulade ut i den fjärde perioden med Jämtland i ledning, kunde man ge sig attan på att Södertälje skulle vinna matchen. Det är ju så det brukar gå när lagets stora stjärna försvinner ur matchen. Vi har sett det så många gånger tidigare och kommer fortsätta att se det. De övriga spelarna tar sig samman och tar sitt ansvar, samtidigt som motståndarna vaggas in i en falsk förvissning att matchen är vunnen.
Anes Zekovic sa direkt efter matchen att han trodde att hans lag ”hade matchen” och att det blev en mental kollaps i slutet. Hur rätt hade han inte? Jag vet inte om Adnan Chuk sa något till sitt lag, eller i så fall vad han sa, när Gaddefors blev utfoulad. Det rätta hade nog varit att ge spelarna en uppsträckning och i förebyggande syfte försöka ta ur dem villfarelsen om att matchen redan var vunnen. Om det hade räckt går inte att säga i efterhand.
Det var annat som också bidrog till Jämtlands tapp i slutet, inte minst att Pierre Hampton också foulade ut i fjärde perioden. Hampton hade verkligen behövts i slutet. Han var i mitt tycke Jämtlands bäste spelare, med massor av erfarenhet från avgörande slutspelsmatcher, såväl i Norrköping som flera gånger i Storbritannien. Det är kul att se vilken duglig spelare Hampton har utvecklats till. Jag minns så väl hans första stapplande steg på liganivån, som 18-åring i Eco Örebro. Han hade en utländsk coach, varifrån minns jag inte längre, som var stenhård mot den unge rookien. På gränsen till mobbing tyckte jag, men Hampton bet ihop trots allt skäll, gav inte upp och lärde sig undan för undan.
Att hävda att Södertälje drog det längsta strået enbart för att laget har spelare med mer vana än motståndarna från liknande situationer, är inte rätt. Visserligen visade en räv som Dino Pita vad slutspelserafrenhet betyder, men att en outsider som Samuel Berkelund klev fram och blev en faktor, är ett exempel på motsatsen.
Jag har inga preferenser eller favoriter när det gäller ligalagen, men måste säga att det på ett sätt var kul att just Södertälje tog finalplatsen, på samma sätt som att Luleå och Alvik nådde finalen i SBL Dam. Det de lagen har gemensamt är att de spelat med förhållandevis få importer. De visar att man inte behöver fyra amerikaner för att hävda sig. Det räcker långt att man kan sno ihop ett bra lag av duktiga inhemska spelare.
Rätt eller fel, men jag har känslan av att även om de svenska spelarna inte alltid är de som är de bästa individualisterna, jämfört med t e x amerikanerna, så är det de som ofta blir tungan på vågen och de som visar mest hjärta när det drar ihop sig. Typiskt nog var Pita och Berkelund Södertäljes bästa spelare i onsdags. Och i Jämtland var det Hampton och Zekovic som rakt igenom semifinalserien var de viktigaste.
Jag noterar också att Ludde Degernäs efter matchen tonade ned sig egen betydelse för vinsten. ”Det här är ett spelarlett lag” sa han, vilket hedrar honom och visar att han har en självinsikt som så många coacher, som ofta övervärderar sin egen betydelse, saknar, och. I synnerhet i matcher som den i onsdags är det ju utan tvivel så att avgörandet ligger helt och hållet i spelarnas händer. Coacherna kan rita hur många streck och kryss på taktiktavlan de vill när matcherna skall avgöras, men det är inte det som bestämmer utgången.
I finalen får vi se en matchserie som vi sett många gånger förr, den mellan Södertälje och Norrköping. Att tippa utgången är svårt. Lagen har spelat 2-2 i sina inbördes matcher under säsongen, och intressant nog har det alla fyra gångerna slutat med bortavinst. Skall man gissa något så får det bli att Södertälje får bära favoritskapet om det blir en lång matchserie.
Men det vill till att Södertälje klarar av att försvara sin hemmaplan, vilket de hittills gjort i slutspelet. Serien startar med två matcher i Täljehallen och sedan blir det heta bandage i Stadium Arena i två matcher. I Norrköping har man ju skaffat sig en extra udd genom att utöka restaurangen i arenan, vilket gör att man kan klämma in avsevärt många fler åskådare än de åtta som gäller enligt pandemirestriktionerna. På en nytagen bild kunde man se att restaurangytan numera i stort sett omfattar hela läktaren mittemot sekretariatet.
Ett smart drag av Dolphins, utan tvekan, men de kan naturligtvis vinna finalen även utan det extra publikstödet på hemmaplanen. Mikko Riipinen har ett starkt lag, som inte bara bärs av de fyra amerikanerna. Ramstedt, Schüberg och Terrins kommer att vara livsviktiga. Och glädjande nog har Riipinen modet att matcha sina bänkspelare även i kritiska matchsituationer. Vem vet, kanske kliver det fram en ”Berkelund” bland dem i finalserien?
Det svenska damlandslaget har nu samlats för att påbörja förberedelserna inför EM-slutspelet i juni, med bas i Södertälje. Förbundskapten Crespi kommer att disponera laget oavbrutet fram till EM-premiären mot Slovakien 17 juni. På schemat, förutom träningar, står träningsmatcher mot Tjeckien, Frankrike och Turkiet.
En spelare blir dock försenad till landslagssamlingen. Det är Nathalie Fontaine, som är upptagen med finalspel i den grekiska ligan. Fontaine spelar ju numera i Olympiacos, efter att ha inlett säsongen i turkiska Adana, där hon spelade 16 matcher.
Panathinaikos vann grundserien i Grekland, före Olympiacos och efter en ryckig säsong möts de båda lagen i finalserien. Och klaga på drama kan man verkligen inte. Ordningen i finalserien är att man spelar bäst av fem matcher, och det bestämdes att de två första skulle vara lagens inbördes möten i grundserien. Och där vann lagen var sin match, så finalserien började alltså vid ställningen 1-1 i matcher!
När finalserien så kom igång, d v s då lagen spelade match tre i serien, vann Olympiacos matchen med 72-70 efter tio poäng, nio returer och fem assister av Fontaine. Den förra Luleåspelaren Chastity Reed satte dock ett skott precis i slutet för Panathinaikos, vilket skulle ha tagit matchen till förlängning. Efter genomgång underkände dock domarna poängen. Men det tog inte slut där.
Två dagar efter matchen beslutade en högre domarinstans i ligan att Reeds poäng trots allt skulle ha räknats, och konsekvensen blev att Olympiacos seger annullerades och matchen ströks från finalserien! Idag, torsdag, möttes lagen igen, och den här gången blev det en enkel seger för Olypiacos, 73-58. Fontaine svarade den här gången för 10+8 samt fem assister.
Nästa match spelas på lördag och med ställningen 2-1 i matcher kan Olympiacos då säkra mästerskapet, medan Panathinaikos måste vinna för att få en femte och avgörande match till stånd. Senast då kan Fontaine ansluta till landslaget, såvida det inte inträffar något nytt som ställer allt på ända. För det verkar inte gå att utesluta.
// Tapio Joulamo
Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.