Från mitt vintertillhåll kan jag konstatera att även ett så obetydligt basketland som Portugal, rankat på plats 33 i Europa (herrar) respektive 26 (damer) har ett lika bra utbud av basket på tv som Sverige normalt har, i alla fall i de marksända kanalerna. Inget kan förstås mäta sig med fotbollen i Portugal, där man börjar sändningarna timtals innan matchstart och t o m filmar bortalagets bussresa till arenan, men varje vecka sänds ligamatcher i basket och det är frekventa sammandrag från det som hänt i NBA. Den svenska jämställdheten har dock inte slagit igenom i Portugal, för det som sänds handlar uteslutande om herrbasket.

Nu på vårsäsongen har SvT visserligen börjat sända matcher från de svenska ligorna, men det är en klen tröst för den som är utomlands. Det är ett väldigt märkligt system, att trots att man betalat tv-licensen via skattsedeln, så har man inte tillgång till sändningarna av det enkla skälet att man befinner sig utanför rikets gränser.

I USA har man i dagarna dragit i gång en ny proffsliga för dambasket. Eftersom WNBA spelas maj-oktober, så uppstår varje år ett långt speluppehåll för de som inte vill/kan ge sig i väg utomlands under vintersäsongen. Den nya ligan, Athletes Unlimited Basketball League, välkomnas därför av WNBA-spelarna och ses som ett komplement, inte en konkurrent till WNBA. Många hoppas att AU-ligan skall bli motsvarigheten till G-league i NBA, en liga där spelare kan visa upp sig för fans och coacher innan WNBA drar i gång.

AU-ligan har ett väldigt speciellt upplägg och är mer en individuell- än lagtävling. Det är 44 spelare som deltar, ungefär hälften av dem spelar eller har spelat i WNBA. Spelarna delas in i fyra lag och efter den första veckan rankas spelarna, baserat på lagets resultat och spelarnas individuella statistik. De fyra högst rankade spelarna blir följande vecka lagkaptener och väljer nya lag. Så håller det på en månad, från 26 januari till 26 februari. Den spelare som samlat mest poäng under spelmånaden vinner ligan.

För enkelhetens skull har man valt att spela alla matcher på ett och samma ställe, i Las Vegas. AU-ligan har inga specifika ägare eller ens några coacher eller managers. Det är spelarna som sköter ruljangsen, främst lagkaptenerna. Pengarna kommer från tv- och publikintäkter. AU-ligan är alltså väldigt speciell men inget oprövat koncept. Den finns redan tidigare i lacrosse, softball och volleyboll.

Cirka 20 000 $ kommer spelarna i snitt tjäna under den månad som AU-ligan pågår. Det är hyfsat betalt, men bara en tiondel av vad de bästa drar in under en WNBA-säsong, och en bråkdel av det de bästa tjänar under vintern i Europa eller Asien.

Strax under en kvarts miljon dollar är är topplönen i WNBA, men en coach kan tjäna betydligt mer. I år har en gräns passerats, då en head coach i ligan för första gången har en årslön på en miljon dollar. Den som fått det är Becky Hammon, den förra spelaren, som under nio år varit assisterande i NBA-laget San Antonio Spurs, och som nu kliver in i rollen som head coach i Las Vegas Aces.

Det väcker förstås lite ont blod att toppcoacherna får så mycket mer än spelarna. En som reagerat på att coacherna kan tjäna fyra gånger så mycket som de bästa spelarna är den australiensiska storstjärnan Liz Cambage. Hon har offentligt ondgjort sig över saken och det har inte hamnat i god jord i ligakretsar.

Än så länge är i alla fall de amerikanska spelarna lojala med sin egen liga, WNBA, men att lönerna i internationell jämförelse är låga är ett reellt problem för WNBA. De europeiska toppklubbarna kan t e x med lätthet betala toppspelarna från att avstå WNBA-säsongen. Så har UMMC Ekaterinburg gjort med Diana Taurasi och nu sägs de vilja göra samma sak med Courtney Vandersloot. Spelandet året runt sliter ju hårt på spelarna och håller inte hur länge som helst. Förr eller senare krävs att man avstår den ena eller andra säsongen. För en klubb som UMMC är det en baggis att betala Vandersloot mer än hon tjänar under en WNBA-säsong för att vila och komma fräsch till Ryssland på hösten.

Det pågår dock ett stort arbete i WNBA för att ligan skall skall kunna bli bättre, starkare och mäktigare. I en emission nyligen har ligan dragit in ett kapitaltillskott på 75 miljoner dollar, pengar som skall användas till marknadsföring, för att stärka varumärket, innovation på olika områden och för att öka intäkterna. WNBA vill bli en global företeelse på annat sätt än idag och gå i täten för utvecklingen av kvinnlig idrott.

Det är både företag och enskilda individer som har bidragit till investeringen, och i utbyte kommer de att få ägarandelar i ligan. Den största investeraren är NIKE, och bland privatpersonerna finns de förra storstjärnorna Pau Gasol och Swin Cash, liksom den tidigare amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice.

De som följer collegebasketen har sett att UConn numera har ramlat ned i rankingen. Framför allt skador har gjort att UConn ”bara” har 15–4 i matcher och rankas som åtta, vilket är det lägsta på åratal. Mest lider UConn av att Paige Bueckers är långtidsskadad och i någon match bara kunnat ställa upp med sex spelare.

South Carolina och förra årets mästare Stanford är topprankade, men som vanligt är toppskiktet ett getingbo. Inget lag är så här långt obesegrat och slutspelet, som startar 16 mars, för första gången med 68 lag, blir som vanligt väldigt ovisst. Alla omgångar avgörs ju i en enda match.

Nyligen sattes ett nytt poängrekord av en spelare i en collegematch. Det var Ayoka Lee från Kansas State, som satte 61 när hennes lag slog Oklahoma med 94–65. Kansas State, som spelar i Big 12 tillhör inte den absoluta toppen, är rankat runt 25, men Lee trampar på i ullstrumporna. Den två meter stora insidespelaren snittar 24,7 poäng och är med det trea i landet. Skytteligan leds för övrigt av Caitlin Clark, som ledde USA till seger i U 19-VM förra året. Hon snittar 27,4. Ayoka Lee har ett år kvar på college och lär gå tidigt WNBA-draften 2023.

De mest framträdande collegesvenskorna är de båda landslagsspelarna Matilda Ekh och Stephanie Visscher. Redan som förstaårsspelare har Ekh slagit sig in i förstauppställningen i Michigan State, spelar över 33 minuter per match och snittar 12 poäng. Det är inte så vanligt att nykomlingarna får göra så många minuter, men vad gäller Ekh var det inte direkt oväntat att hon skulle lyckas bra redan under sitt första år.

Michigan State får väldigt svårt att nå NCAA-slutspelet, men desto större chans har SFA, där Stephanie Visscher spelar. SFA har hittills 19–3 i matcher och har alla möjligheter att vinna sitt conference slutspel och den vägen få sin biljett. SFA har i år bytt conference, från Southland till WAC, som laget leder i stor stil. Visscher, som är sistaårsspelare, har gjort den resa som Ekh har påbörjat. Visscher har redan från första året varit en bärande spelare i sitt lag. Och den här säsongen är inget undantag. Hon snittar 13,7 poäng och 6,4 returer. Det skall bli intressant att se hur långt hon kan bära sitt lag den här säsongen, och för den delen, hur hon väljer att fortsätta karriären i höst.

Många importer, främst amerikanskor, har startat proffskarriärerna i SBL Dam för att sedan ta språnget till bättre betalda jobb i andra europeiska ligor. Den svenska ligan är ju till större delen fortfarande en amatörliga, där många importnykomlingar bara tjänar det minimum som krävs för att få arbetstillstånd, och bara ett par klubbar kan matcha de löner som spelarna kan få i andra länder.

Det är svårt att få fram exakta uppgifter, men av utländska spelare som tidigare jobbat i Sverige är det förmodligen tre som den här säsongen drar in mest pengar: Julie Vanloo, Natisha Hiedeman och Yvonne Anderson. De båda tidigare Luleåspelarna Vanloo och Hiedeman återfinns i den ryska ligan, i Enisey respektive Nadezdha. Anderson, som spelat i Visby, tillhör Venezia i Italien och är dessutom naturaliserad landslagsspelare i Serbien.

Men det finns många andra som säkerligen lever gott på annat håll. I Grekland återfinns t e x ett gäng välbekanta namn:  Kourtni Perry (Högsbo) och Samantha Cooper (Wetterbygden) i Giannena, Alexis Hyder i Eleutheria (Mark, Högsbo) och så två i mästarlaget Panathinaikos; Chastity Reed (Luleå) och Emma Stach (A3).

I det lettiska Euroleaguelaget TTT Riga finns Nici Gilday (Visby), Chantelle Handy (A3) och Jasmine Thomas (Luleå). De har säkert hyfsat betalt, liksom de förra Luleåspelarna Tina Trebec och Maggie Lucas, som hör hemma i Sassari i den italienska ligan. Förra årets guldhjälte Lucas fortsätter för övrigt i samma stil som hon avslutade säsongen 20–21 i Sverige. Hon snittar 25,9 för sitt lag, vilket ger henne en andraplats i den italienska skytteligan, enbart överträffad av lagkamraten Jessica Shepard (28,1). De båda amerikanskorna leverera alltså 54 poäng per match tillsammans!

Här är några andra av de utländska spelarna som vi sett i SBL Dam och som nu tillhör andra europeiska klubbar.

Finland: Shay Burnett, ViVe (Norrköping, Mark), Rashida Timbilla, Kouvot (Visby), Sarah Toeaina, Kouvot (SBBK), Erika Davenport, ToPo (Norrköping).

Tyskland: Fallyn Freije, Heidelberg (Mark), Danielle McCray, Hannover (Visby), Sofia Pelander, Herner (Norrköping, A3), Leah Scott, Saarlouis (Eos).

Polen: Anna-Marija Begic, Gdynia (A3), Michaela Houser, Bydgoszcz (Luleå), Dominique Wilson, Wroclaw (Norrköping).

Frankrike: Janee Thompson, Hainaut (Mark, A3).

Ungern: Milica Jovanovic, Miskolc (Luleå).

Kosovo: Tynice Martin, Kosova Home (Högsbo)

Island: Angel Robinson, KR (SBBK), Daniella Wallen, Keflavik (Eos)

Italien: Alihah Jeune, Empoli (SBBK), Dubravka Dacic, Capri (Eos).