Det blev inget Nobelpris i litteratur till fransmannen Michel Houellebecq, i mitt tycke nutidens främste författare, sin tids Joyce, Musil eller för den delen, Proust. I alla fall inte den här gången.  Möjligen är Houellebecq lite för kontroversiell i dagens läge. Priset gick istället till den amerikanska poeten Louise Glück, vars namn för övrigt uttalas Glick. Hon härstammar från Ungern och namnet skall därför uttalas på ungerskt vis.

Man kan undra vem som skulle få Nobelpriset i basket, om ett sådant skulle delas ut. Ja, säg det, den som kan. Folk har ju olika preferenser. De flesta skulle nog ge sin röst till någon av de största stjärnorna, de som vräker i poäng en masse.

Själv skulle jag vilja premiera någon spelare som uppvisar högre värden i ”smartness” än nödvändigtvis i poängkolumnerna, spelare som bidrar till laget på ett sätt som inte alltid avtecknar sig i de individuella statistiksammanställningarna, spelare som gör många små saker som inte alltid märks, som har förmågan att vara på rätt ställe hela tiden, inte minst defensivt och genom sina aktioner gör medspelarna bättre. Men det beror ju på att jag är svag för den typen av spelare.

Det handlar inte nödvändigtvis om enbart bakplansspelarna, även om det finns sådana karaktärer bland dem. Ofta rör det sig om större spelare, som med sin närvaro kan påverka fler delar av spelet än t e x en point guard. De här osjungna hjältarna är spelare som varje coach vill ha i sitt lag. De är igenkännbara på små men ack så viktiga saker, t e x i returtagning. Utan att vara störst eller starkast är det de som allt som oftast är spelarna som står där med bollen i handen när ingen annan tycktes förstå var bollen skulle hamna, eller att de, när de märker att de inte kan fånga returen, möjligen nå bollen, tippar den till en medspelare. I försvaret har de för det mesta rätt position gentemot sin motståndare, men är ofta spelarna som håller ihop lagförsvaret och tycks alltid ha rätt drag för att hjälpa medspelarna.

För ungefär tio år sedan hade Luleå en amerikanska som hette Sabrina Scott, en forward, som var precis en sådan spelartyp. Jag kommer inte ihåg om det då delades ut de utmärkelser som finns i ligan nu, men jag skrev en artikel där jag utnämnde henne till ligans bästa spelare. Efteråt fick jag ett mail av Scott, som innehöll de mest hedrande rader jag fått av någon läsare.

Hon tackade för att jag hade utsett henne till MVP och skrev att ”det är ytterst sällsynt att någon representant för medierna uppmärksammar de där små detaljerna som är så viktiga på en basketplan”. Sabrina Scott spelade i Luleå säsongerna 2008/09 och 2010/11. Inte någon av säsongerna vann Luleå SM-guldet, men för mig var Scott en vinnare, som bidrog med allt det där som kan göra basketen så njutbar.

Men vi har sett andra spelar av den arten i Sverige, och de finns även idag för den som vill kika lite extra efter de speciella färdigheterna, om inte annat finns det embryon. När jag för ett antal år sedan skrev en text om den amerikanske NBA-spelaren Shane Battier, som är urtypen för den sorts spelare som jag avser i den här krönikan, fick jag höra att Hanna Bouldwin, på den tiden Biernacka, hade Battier som favorit och förebild. Bouldwin tillbringade flera år i USA, där hon bland annat gick på college, och fattade där tycke för Battier och hans spelstil.

Det förvånade mig inte det minsta, för Hanna Bouldwin hade samma smartness när hon spelade basket. Och en ledartyp på planen var hon också. Benny Johansson, som under flera år coachade Bouldwin i Södertälje, hade henne som kapten i Telge. Benny berättade att han hade ett samtal med henne innan matcherna för att gå igenom hur laget skulle spela. Och sedan såg hon till att det blev så.

Vad gäller Shane Battier, så förtjänar han ytterligare några ord. Han avslutade sin NBA-karriär för sex år sedan. Då hade han spelat 13 säsonger för tre olika klubbar och fått vara med och vinna mästerskap två gånger, båda med Miami, åren 2012 och 2013. Sedan tre år tillbaka jobbar han i Miamis organisation, som ”director of basketball development and analytics”, ett jobb som borde vara som klippt och skuret för Battier, som är känd som smart och analytisk, både på och utanför basketplanen. När webbsajten ”Sporting News” 2010 hade en omröstning om de smartaste idrottarna alla kategorier hamnade Battier på sjätte plats. Och en gång blev han, av en amerikansk senator, ombedd att ställa upp i just senatsvalet, men avböjde.

Shane Battier var inte en spelare som kunde bära ett lag till titeln, på det sätt som de storproducerande stjärnorna, som Kobe Bryant eller LeBron James. Men han har spelat med och mot dem, och berättat att den typen av superstjärnor har fysiska egenskaper som är unika, men också en vinnarinstinkt som går utöver det mesta. Det skiljer dem från andra som också har fysiken men inte det mentala. Det arbete som krävs för att hålla sig på den nivån är enormt. ”Jag jobbade också hårt när jag var professionell, men säkert inte lika mycket som de. Jag tyckte lite för mycket om att dricka öl”, har Battier sagt.

Även om Battier inte avgjorde matcherna genom att ösa i poäng (han snittade sex under sin NBA-karriär) så bidrog han i hög grad med sitt allmänt smarta spel, i synnerhet i defensiven. Han fick alltid uppgiften att försvara på motståndarlagets stjärna, ett uppdrag som han åtog sig med yttersta noggrannhet. Han sparade ingen möda i sina förberedelser, som handlade om att i detalj kartlägga sin motståndare: hur gör han sina poäng, varifrån skjuter han bättre eller sämre, hur rör han sig, vilka vinklar föredrar han, etc.

”Det var under min tid i Houston som jag lärde mig förstå vikten av analys och data. Det gjorde mig till en “All-NBA försvarare”, att jag kunde vinna ligan två gånger och vara på planen under fyra perioder i matcherna, vilket är ganska hyfsat för någon som är så oatletisk som jag” sa Battier i en intervju. Och han fortsatte:

” Jag antar att min styrka är att jag inte är som alla andra och att jag tänker annorlunda. När jag ser data ser jag vad som är relistiskt att genomföra och vad som bara är teori. Det tror jag är en stor fördel. Jag älskade att analysera data just för att det gav mig en fördel, för de flesta spelarna är inte ens intresserade av sådant. Jag visste, att även om det innebar mycket arbete, ungefär som att läsa läxor I skolan, så var det arbete som gynnade min karriär oerhört mycket.”

En gång, när Battier spelade för Houston och laget skulle möta San Antonio, fick han förstås uppgiften att försvara Manu Ginóbili. Spurs överraskade med att inte starta Ginóbili och då sa Battier till sin coach att han inte heller ville starta. ”Sätt in mig när Ginóbili byter in”. Det är nog inte många basketspelare som frivilligt skulle avstå spel av det skälet, men som han själv säger är han inte som alla andra och tänker annorlunda. Han hittade ett sätt, sitt sätt, som gjorde att han, trots sina tillkortakommanden, kunde tävla på den högsta nivån och dessutom bli en faktor.

Så hur använder han de data han samlar in och analyserar, till sin och lagets fördel på planen? I korthet förklarar Battier det så här:

”Jag tycker om att åka till Las Vegas ibland, och spela lite blackjack. När du spelar blackjack finns det några handfasta regler som gör att du ökar dina chanser att vinna. Du har inga 100-procentiga garantier, men det är matematiskt bevisat att om du håller dig till de reglerna över tid, så ökar sannolikheten att du kommer att vinna. Och precis likadant är det med basket. Det finns inget som är definitivt rätt eller fel, men det finns saker som är mer rätt än fel”.

”När jag t e x spelade försvar på Kobe Bryant, må han vila i frid, så visade mina data och analyser att om han fick gå åt höger och skjuta från färgen, så var han 62-procentig. De visade också, om man tog hänsyn till fouls som han drog på sig, efterföljande straffar, passningar till medspelare som de sköt på, etc., så var varje sådant skott från Kobe värt 1,26 poäng. Om man istället kunde få honom att gå åt vänster, så var hans procent 43. Och varje sådant avslut var värt 0,84 poäng. Man behöver inte ha en examen i matematik för att förstå att när du försvarade på Kobe Bryant, så ville du inte att han skulle få göra sin 62-procentiga grej. Du ville att han skulle göra den 43-procentiga.”

Däri ligger förstås inte hela sanningen, varken för Battiers sätt att spela eller för delen i hans nuvarande jobb som analytiker. Men svårare än exemplet med Bryant behöver det inte vara för den som vill försöka göra skillnad. Och vem vet, kanske en dag vinna det största priset av dem alla.