Då kan vi lägga den första omgången av årets SBL Dam till handlingarna. Det blev en blandad kompott, med enbart hemmasegrar, där det många håll bjöds på rejäl premiärdarrighet, men också många bra prestationer och ett par spännande kamper. Även om det är alldeles för tidigt att dra några slutsatser, så kan vi ändå notera några intressanta saker från de första matcherna.

Det var riktigt skojigt att se Eos, som med sin frejdiga och publikfriande run and gun basket, manövrerade ut Visby med 79-64. Det är gasen i botten från början till slut, försvar över hela banan och snabba avslut i anfallet, ett spel som normalt resulterar i massor av turnovers. Det blev 17 för Eos, vilket inte är oanständigt mycket.

Visby gick i den fälla som lag ofta gör när de möter up tempo-spel. De stressade upp sig själva och föll in i Eos tempo istället för att till varje pris dra ned det. Det är svårt att veta vart säsongen kommer att ta vägen för Visby, som inte har särskilt många kort att spela med. Bara fem spelare i laget gjorde spelmål mot Eos och att ha den typen av ihålighet är förstås besvärligt.

Matchen Eos-Visby gav tyvärr en sur eftersmak, då webbsändningen kantades av problem. Kommentarsfälten fylldes av ilskna tillmälen p g a den haltande sändningen, precis som så många gånger förra säsongen. I skenet av den upprördhet över den kraftiga prishöjningen på månadsabonnemangen, var inte det här vad SBL Dam behövde just nu. Låt oss hoppas att det var en tillfällighet och ett olycksfall i arbetet. Vad jag vet fungerade övriga sändningar från premiäromgången.

Alexa Middleton i Eos och Cassandra Brown (Södertälje), som jag utnämnt till potentiella skytteligavinnare, levde upp till förväntningarna. Båda svarade för 25 poäng, men den här helgen räckte det inte till topp tre. Alexis Hyder (Högsbo) gjorde 26, men vassast av alla var Paula Juhlin (Alvik) och Shayla Bennet (Mark), med respektive 33.

Det var den, till synes, evigt unga Juhlin, med benäget stöd av Klara Lundquist, som stod för grannlåten när Alvik besegrade nykomlingen Helsingborg. Varken Janel McCarville eller Shanity James spelade, och inte heller Elin Ljunggren, som varit skadad en längre tid. Alvik vann med 88-69, ett resultat som säkerligen ger HBBK råg i ryggen. Att som nykomling möta guldfavoriten på bortaplan i första ligamatchen kan ge massakervibrationer, men så blev det inte. Och jag vidhåller att Helsingborg kommer att knipa några vinster under säsongen.

Om vi fortsätter i avdelningen individuella prestationer, så blev det några märkbara sådana i både retur- och assistkategorierna. Jessica Kelliher (Visby) rev ned 16 returer, och Vasiliki Louka (HBBK) och Ninni Salmi (Wetterbygden) 14. Fina sju assister blev det för såväl Klara Lundquist (Alvik), som Jen Ashton (Visby) och Ceejay Nofuente (Högsbo).

Att Kelliher och Louka skulle vara aktiva under korgarna anade man på förhand, men knappast att Salmi skulle utmärka sig. Jag måste erkänna att jag var tveksam till Wetterbygdens värvning av finskan, men hon har verkligen motbevisat mig. Redan i träningsmatcherna märktes att Salmi, med sitt uppoffrande slit för laget och förmågan att utföra sin roll, ta rätt beslut och finnas på rätt plats, skulle bli viktig. Hon har verkligen överraskat.

Överraskade gjorde för övrigt hela hennes lag, med tanke på att Wetterbygdens försäsong har kantats av personalproblem. Den förväntade nyckelspelaren, guarden Miller, kom t e x aldrig iväg från USA, och Claire Lundberg höll inte måttet och sattes på flyget hem. Oddsen inför den förväntade fyrapoängsmatchen mot Mark var inte särskilt låga, i synnerhet som nya amerikanskan Keri Jewell-Giles anlände till Huskvarna på torsdag kväll och bara hann med en kort träning med laget innan det var dags att ge sig in i leken. Hon kunde inte göra sig riktig rättvisa, men visade att hon har kapacitet att bli en stabiliserande faktor i Sparks.

Wetterbygden gjorde en riktig laginsats när man i en match som svängde flera gånger, i den andra halvleken tog sig samman, slet som ett lag och kämpade ned Mark. Och snart är nästa amerikanska på ingång. Hon heter A’shanti Coleman, en forward på 188 som kommer från Boise State, som i våras vann Mountain West Conference. Coleman utsågs till slutspelets MVP.

I Mark var det den smidiga guarden Bennet som höll poänggörandet igång. När Sparkscoachen Patel i andra halvlek satte in en box and one på henne, hade gästerna inget svar. De båda större amerikanskorna, Fallyn Freije och Haley Basset, motsvarade i alla fall inte mina förväntningar. De måste ta ett betydligt större ansvar om Mark skall få något gjort framöver. Till att börja med i returtagningen, där Mark ”gav bort” hela 23 offensiva till Wetterbygden.

Uppsala lyckades besegra Södertälje med 78-74 efter en spännande match, ett faktum som man naturligtvis gläds åt i universitetsstaden. Det måste vara första gången på fem år eller något liknande som Uppsala befinner sig på tabellens övre halva. Det kan nog bli en kul säsong för laget, som gjort några vassa värvningar, inte minst point guarden Crystel Bittar, tuffingen Amanda Tivenius och den meriterade Zenta Melnika.

Uppsala har gjort det enda raka för att kunna vända de senaste årens trista trend, d v s värvat slagkraft utifrån. I dagens Uppsala ser vi inget av den framstående plantskola som klubben har varit och är. Det är inte de egenfostrade spelarna som fixar biffen. Inga poäng i matchen blev det av någon egen produkt, och nästan ingen speltid. Den enda som fick några minuter var Lisa Bolander, som fick vara på planen i 3:46. Och det är inget konstigt med den här saken. Det är så det går till nuförtiden.

Coach Lantto konstaterade efter matchen ett det blir svårt att vinna matcher om man skall fortsätta släppa in uppemot 80 poäng. Och det har han ju rätt i, för SBL Dam är inte som NBA. En tuff start i debuten som head coach för Lantto, som nu får åka hem, gå tillbaka till ritbordet och ta nya tag.

Och så ett par rader om omgångens första match, Luleå-A3. En bekant konstaterade att ”A3 har problem om de inte kan stoppa två 18-åringar i motståndarlaget”. Ekh och Werth, som satte 16 respektive 14 poäng, är förvisso inga ”vanliga” 18-åringar, men en del ligger det i uttalandet. Att A3 har bekymmer visade sig med önskvärd tydlighet. Det är dock alldeles för tidigt att döma ut Umeålaget, som naturligtvis kommer att ta sig samman på något sätt, om inte annat genom att nyrekrytera. Laget saknar just nu det djup som krävs för att konkurrera i toppen. Och inte heller såg de ut att ha orken för att spela en hel match.

En annan som inte heller tycks ha orken, och heller inte touchen, är Kourtni Perry i Högsbo. Den här gången klarade det sig, för Högsbo vann en rafflande premiär mot Norrköping med 72-65, men amerikanskan stod sannerligen inte att känna igen.

Hon blev ju i somras klar för grekiska Giannina, som dock bröt kontraktet med Parry av ekonomiska skäl. Man kan undra om Perry ens varit i närheten av en boll eller en hall sedan hon fick kicken från det grekiska laget. Att hon är långt ifrån den form hon visade förra säsongen i Högsbo är alldeles klart. Perry var helt feltajmad, trög i fötterna och sen i vändningarna. Men tids nog får nog Fredriksson fart på henne och då blir det förstås andra bullar.

Norrköping gav i alla fall Högsbo en match, trots att brist på samträning. Men laget fixade och trixade som vanligt och var ytterst nära att ta en överraskande bortaseger. Dolphins lyckades ganska bra med att minimera skadorna från Nofuente, vilket är en viktig nyckel när man möter Högsbo. När Norrköping blir samkört och synkat kommer inget lag att gå säkert.