Ibland när jag skriver om basket och basketmatcher använder jag begreppet balans, understundom möjligen slentrianmässigt, men det är ett intressant och spännande begrepp, som omfattar en hel del saker, och det är inte bara att den individuella spelaren skall vara i-, och ha, balans.

Jag tror att alla basketcoacher skulle ha en hel del att säga om betydelsen av balans, vissa dock mer än andra. När jag har pratat med några av dem om saken, inte minst här i Wetterbygden, har jag förstått att balansen är a och o, det som resten av strukturen för spelet bygger på. Spelidé, system och sådant kan vara olika, men balans på alla områden kan sägas vara grundförutsättningen, varifrån allt startar.

Balans på alla områden; vad kan det då handla om? I vissa delar kan det vara synonymt med variation, i andra delar inte. Utan att kunna ge ett helt uttömmande svar, så är det t ex det här:

Början är på något sätt balansen i laget, d v s i den grupp av spelare som en coach har till sitt förfogande. Att laget skall vara balanserat innebär att det skall innehålla alla de spelartyper som behövs. Ett lag behöver guards på sin bakplan för att transportera upp bollen, styra spelet o s v. Det behövs stora spelare som agerar i tresekundersområdet och tar returer, och det behövs forwardstyper, som kan göra lite av varje, från att skjuta utifrån till att kriga under korgarna.

Man kan alltså tycka att man behöver spelare i kategorierna guards, forwards och centrar eller i positionerna 1-5, men egentligen handlar det om att man skall ha spelare som täcker in de områden som ett basketlag behöver för att fullgöra sin uppgift på bästa sätt: dribbla upp bollen, passa, röra sig på ett bra sätt, attackera, skjuta, ta returer etc. Om man saknar något skapar det en obalans i laget.

I den svenska dambasketen ser man ganska ofta att lagen är dåligt balanserade. Tillgången på olika spelartyper är begränsad, så ett lag kan t ex ha 7-8 spelare som är lika varandra i storlek och spelstil. Och det blir ju sällan bra. Vanligtvis är det de större spelartyperna som saknas, så när lagen lyckas lägga beslag på t ex en riktigt stor spelare av kvalitet, så kan man se hur balansen i laget och spelet förändras och att det kan skapas en helt annan dynamik.

Till det här området, balansen i laget, kan man lägga till att drömmen naturligtvis är att hitta spelare som har olika egenskaper, såväl fysiska som spelmässiga och mentala. Alla kan inte vara blixtrande snabba, vara försvarsspecialister, födda med ett målsinne, etc., men några vill man ha. Och det är ju t ex inte bra om man har tolv filbunkar i laget, utan även någon med lte mer temperament, som är mer intensiv, kanske en pådrivartyp.

Boris Balibrea, coachen i Wetterbygden Stars, betonade balansen mellan försvar och anfall när vi pratade om de här sakerna. För honom är det en viktig sak. När Balibrea kom till Sverige inför den förra säsongen, noterade han att flera av lagen i lagen hade en tydlig obalans. Oftast handlade det om att lagen var oerhört strukturerade och ambitiösa i sitt anfallsspel, men inte alls i motsvarande grad i försvarsarbetet.

Han menade att anledningen kunde vara att den svenska basketen är influerad mer av den amerikanska basketen än den europeiska, i meningen att den förra är mer anfallsorienterad och den senare mer försvarsinriktad, så att det blir en bättre balans mellan delarna. Och det kan ha alldeles rätt i. Vi kan ju t ex se vilka framgångar den ”europeiska” basketstilen skördat under senare tid, inte minst på herrsidan, där Södertälje Kings vunnit SM fem av de senaste sju åren.

Det behövs alltså en tydlig balans mellan det ett lag gör offensivt och defensivt. Man måste jobba på- och träna, på båda delarna, ha en tydlig struktur för vad man vill göra i båda ändarna av planen. Det går inte att skapa framgång bara genom att lägga allt fokus på anfallsspelet, men inte heller tvärtom.

Men coacherna pratar också om ”defensiv balans”, med vilket de avser att laget på ett balanserat sätt skall kunna ställa om från anfall till försvar, Ett annat begrepp för det är ”defensiv transition”.

När ett lag är i anfall och kommer till skott, gäller det inte bara att gå på eventuell retur. Man måste också se till att man skapar defensiv balans, för hamnar returen i motståndarnas händer så gäller det att ha täckning bakåt. När skott kommer är det helst ett par spelare som skall börja tänka på tillbakadragandet och se till att laget har den defensiva balansen, d v s säkrar upp bakåt om motståndarna kommer stormande med bollen.

Det kan t ex vara så att tre av spelarna i ett lag alltid har uppdraget att gå på offensiv retur, och övriga två, oftast spelarna på bakplanen, uppgiften att skapa den defensiv balansen. Men det händer ju allt som oftast att guards attackerar korgen och är långt borta från sin normala position. Då måste en annan spelare täcka upp och ta det defensiva ansvaret. Just det här tycks vara knepigt att få att fungera.

Att skapa ”offensiv balans” innebär i mångt och mycket att skapa variation i anfallsspelet. Ett balanserat anfall handlar t ex om att bollen inte bara skall passas sidledes ute på perimetern, vilket man så ofta ser, inte minst inom dambasket. Det skall helst vara en variation, så att bollen ibland går inside och sedan ut igen.

Men framför allt innebär offensiv balans att man kommer till avslut på olika sätt. Ett lag som inte varierar sitt anfallsspel blir förutsägbart och ett lätt byte för motståndarna. Man vill variera attackspel, skytte utifrån, 1-1 spel inside o s v, och inte upprepa sig hela tiden. Ofta betonas tålamod i anfallsspelet i det här avseendet. Man vill inte att en spelare ta första bästa skott bara för att det förra satt, utan fortsätta anfallet för att hitta det bästa avslutet, oavsett hur och varifrån det kommer.

Detta om balans och jag vet inte om någon blev klokare av de här raderna. Men ett intressant område är det. Fast nu orkar ni nog inte läsa mer, så vi stänger butiken för den här gången.