Att elitidrottare och idrottslag  försöker ta ansvar i sociala och samhälleliga frågor, genom olika aktiviteter och projekt, har vi vant oss vid. Många idrottare, om inte de allra flesta, har t o m inskrivet i sina kontrakt, med klubbar och sponsorer, att de skall medverka i sådana aktiviteter. Det kan handla om utsatta grupper, barn, droger, integration och så vidare. Och naturligtvis vill man använda spelarna som galjonsfigurer. De är ju ofta ungdomarnas idoler och förväntas vara förebilder även vid sidan av planen.

Allt det är ju bra, så länge det är äkta och genuint, men i andra sammanhang framstår idrottare som ryggradslösa och skrupelfria individer, utan någon som helst moral.

Att många av dem beter sig illa, som flera andra i samhället, d v s att de super, slåss, knarkar, våldtar och begår andra typer av brott, är en sak. Så kommer det nog att vara även fortsättningsvis, i varierande grad.

Det är istället andra moraliska frågor och ställningstaganden som är intressantare att kika på, inte minst det faktum att många, säkerligen de flesta, är beredda att utan betänkligheter göra vad som helst för pengar. Och att det ofta handlar om ytterst välbeställda idrottare, med ibland enorma inkomster, gör det hela ännu mer pinsamt. Det tycks som om vissa, trots att de redan har allt och mer därtill, bara är intresserade av att tjäna mer.

Ta bara det där med reklamintäkter. Det tycks inte göra någon skillnad vad det är för företag, och vad de sysslar med, bara de betalar. De hyenaaktiga idrottarna ställer upp i de mest suspekta sammanhang, bara ersättningen är bra.

Det skall sägas att det finns idrottare som noga överväger sina reklamkontrakt utifrån etiska och samhälleliga utgångspunkter, idrottare som inte tar emot vilka judaspengar som helst. En sådan är t ex skidåkaren Charlotte Kalla. Om det är några som förtjänar att framstå som föredömen för ungdomarna så är det just de.

Värst är kanske de som utan betänkligheter accepterar att vara ansiktena utåt för spelbolag, dessa skrupelfria företag som gör allt för att profitera på det som är motsatsen till det som idrotten vill stå för. Det tycks inte finnas en stund av eftertanke från vissa idrottare över att ge sig i lag med den här typen av företag, som skapar beroende och misär, sätter människor i ekonomiska trångmål med inte sällan katastrofala följder för individerna ifråga och deras närstående.

En rejält smaklös händelse den här hösten inträffade efter att Daryl Morey, general manager för Houston Rockets, i en tweet gett sitt stöd till demonstranterna i Hongkong. ”Fight for freedom. stand with Hong Kong”, skrev han. Kineserna blev förstås topp tunnor rasande.  Kinesiska medier lät meddela att de inte längre skulle sända Houstons NBA-matcher. Det kinesiska basketförbundet avbröt allt samarbete med NBA-klubben och så gjorde även flera stora kinesiska företag, framför allt Houston Rockets kinesiska sponsor Shanghai Pudong Development Bank.

Till saken hör att NBA-matcherna drar enorma tittarmassor i Kina, främst på streamingplattformar. Kina är helt enkelt en enorm marknad för NBA och den växer stadigt, liksom sekinerna. Och ett av de populäraste lagen är just Houston Rockets, där ju den kinesiske baskethjälten Yao Ming spelade under sina nio år i NBA.

Så vad gör de amerikanska spelarna när de upptäcker att den kinesiska marknaden är rejält i gungning efter ett hedervärt uttalande från general managern i Houston Rockets? Ja, inte ger de sitt stöd till demokratisträvandena i Hongkong och till Morley, utan gör sitt bästa för att misskreditera honom. De fantastiska framtida intäkterna från den kinesiska marknaden måste räddas till varje pris. Hur skulle annars de stackars underbetalda NBA-spelarna kunna gå i pension?

Den kanske störste stjärnan av dem alla, LeBron James, gjorde ett anmärkningsvärt uttalande på Twitter om att Morley var felinformerad (desinformed) och inte hade kunskaper nog att uttala sig som han gjorde. Skribenten Dan Wolken på USA Today kallade James uttalande, och hans vägran att stödja Morley, för det mest skamliga ögonblicket under stjärnans karriär. Och skrev vidare väldigt träffande några rader i en ironisk ton:

”Om bara Morley hade gjort det som du gjorde, LeBron, gett ett tyst medgivande till att det enda som verkligen räknas är din möjlighet att sälja skor och marknadsföra Space Jam 2 i ett land med 1,4 miljarder invånare, kunde vi haft en intellektuell och ärlig diskussion om att göra affärer i Kina och om kostnaden för att tala fritt i ett land där bara propaganda är tillåten.”

Det absoluta bottennappet nåddes dock när en annan NBA-stjärna, James Harden, i den här vevan, använde sin hjärncell till att trumpetera ut ”Vi älskar Kina”. På ett häpnadsväckande sätt tog han alltså ställning för en förtryckarregim av värsta sorten, en som vägrar sina invånare de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, bara för att han ser sina och NBA-kollegornas affärsintressen hotade.

När profithungern går så här långt är det direkt hårresande, men på ett allmänt plan tycker jag att man borde diskutera om man ens skall delta i idrottsevenemang i den här typen av länder, och likadant i religiöst fundamentalistiska stater med lagstiftning som hör hemma vid tiden för vår tideräknings början, där ingen demokrati råder och där kvinnoförtrycket är cementerat i traditioner och i samhällssystemet.

Men idrottarna tycks inte hålla med. De föredrar att vända bort blicken, bedövar sina samveten och deltar var som helst, så länge det finns medaljer och/eller intäkter att hämta. Eller än värre, låter sig, för stora pengar, anställas av klubbar i den typen av länder. På så sätt bidrar de till att legitimera dessa stater och deras omänskliga system.

En gång i världen bojkottades Sydafrika från allt idrottsbyte. Det var under den tid som landet hade apartheid. Inget idrottsutbyte förekom. Ingen fick resa till Sydafrika för att tävla och sydafrikanerna fick inte vara med i det internationella utbytet. Inget motsvarande tycks för stunden vara i sikte. Idrottens mantra är att alla skall vara med i gemenskapen, oavsett vad. Det har t o m gått så långt att de internationella förbunden och IOK under senare år valt att lägga mästerskap på ställen som är direkt provocerande.

Det hindrar dock inte enskilda idrottare att ta ställning och att t ex vägra resa till de här länderna för att tävla, men det är kanske att kräva för mycket, när t o m våra politiker fjäskar för t ex Kina och Saudiarabien eftersom affärsintressena väger för tungt. Och naturligtvis är gränsdragningsfrågan svår: vilka länder skall man ”bojkotta”, vilka inte?

Icke desto mindre skulle jag applådera den idrottare som skulle vägra åka till några av de här länderna för att delta i idrottsevenemang. Om de är så förtvivlat intresserade av att besöka de här länderna kan de väl smyga in som turister istället för att förgylla deras pr-jippon. Om inte annat så skulle man önska att fler vore som skidskytten Sebastian Samuelsson, som inte ställde upp i världscuptävlingarna i Ryssland förra året. Han protesterade på så sätt mot att man la tävlingar i ett land som visat sig ha en löjeväckande och icke fungerande antidopningsverksamhet.

Den frispråkige Samuelsson är för övrigt aktuell i dagarna, då han kritiserat de svenska friidrottsstjärnorna för att de inte sa ifrån om förhållandena i Qatar när de tävlade på VM i Doha. Friidrottarna svarade undvikande på kritiken, något som Samuelsson betecknade som ansvarslöst.

”Jag tycker att idrottare överhuvud taget borde vara bättre på att prata om saker och ting. Det behöver inte bara vara dopning, det kan vara jämställdhet eller mänskliga rättigheter i Qatar. Vad det än må vara så tycker jag att man ska dra öronen åt sig”, sa Samuelsson i en intervju.

Men det är så det fungerar. Idrottarna sticker oftast huvudet i sanden. På sin höjd bräker de något elakt om SD här på hemmaplan, men vägrar kommentera länder som de tävlar i, med slavarbete, mördarregimer, kvinnoförtryck och tyranniska diktaturer som svept bort alla former av mänskliga rättigheter. Det vill man inte ens kalla dubbelmoral. Det rätta begreppet är brist på moral.