Det var starkt av Alvik att komma tillbaka från ett underläge med elva poäng i slutet av tredje perioden i den första SM-finalen. Och två oväntade matchvinnare blev det: Anna Stern och Elin Ljunggren. För Luleå var matchen närmast en defensiv katastrof, i synnerhet den andra halvleken. Under hela matchen fick Alvik 26 poäng på andrachanser mot Luleås tre, och returtagningen som helhet vann Alvik överlägset: 44-28.

Det var första gången på väldigt, väldigt länge som Luleå släppte in över 100 poäng. Ellen Nyström sammanfattade det väldigt bra efter matchen, när hon sa att om man gör 88 så skall man naturligtvis vinna.  Att släppa in 101 poäng trots att Alvik gjorde allt för att dra ned tempot och gav en uppvisning i gåbasket i dess ädlaste form måste ha gett Sandberg och kompani rejält huvudbry. Självklart föredrar Alvik att stångas fem mot fem. Det gör också att de kan jobba mer i returtagningen och att en sådan som McCarville får en lite behagligare resa och kan vara med under båda korgarna.

Hur finalserien slutar kommer att avgöras av McCarvilles vara eller inte vara. Det blir varken Elin Ljunggren eller Klara Lundquist, eller för den delen, Allis Nyström eller Maggie Lucas, som utgången kommer att hänga på, utan den stora amerikanskan. Klarar hon av att spela uppemot 30 minuter per match, så är saken biff. Blir det ett par matcher då hon tvingas till få minuter, har Luleå chansen.

Om Luleå vill få upp farten i matcherna räcker det inte att komma till snabba avslut i anfallet. Det krävs nog att de flyttar ut spelet på planen så mycket de kan och sätter mer press på Alviks guards. Men det är frågan om Luleå orkar spela på det sättet. Det finns nog gott om flås i laget, men den första matchen visade med tydlighet att Luleå har stora problem med sin rotation. Bredden i laget räcker ganska bra när man möter ligans svagare lag, men i den här typen av matcher fungerar det inte med mycket mer än sex spelare, medan Alvik utan vidare kan gå runt på åtta.

På den första matchen kan man dock inte dra för stora växlar. Är det något som är typiskt för slutspel så är det stora svängningar. Att räkna ut Luleå på basis av lördagens tillställning går inte att göra. Nästa gång kommer Alvik inte att kunna skjuta 50 % på trepoängarna. Som man brukar säga, det blir en helt annan match på tisdag.

I linje med tipsen valdes finskan Awak Kuier som två i WNBA-draften och kommer att spela för Dallas Wings. Hon blir den första finskan någonsin i ligan, även om legendaren Taru Tuukkanen en gång i världen också blev draftad, dock utan att få något kontrakt.

Det blev en speciell draft, då utländska spelare tog åtta av de 36 platserna, d v s nära en fjärdedel. Och det är nog en trend som kommer att fortsätta. Sex av dem kommer från Europa och två från Australien. Tre av de internationella spelarna valdes i den första rundan. Vid sidan av Kuier blev det den australiensiska guarden Shyla Heal (sjua) och Elin Eldebrinks lagkompis i Bourges, fransyskan Iliana Rupert, som den här säsongen utsågs till bästa unga spelare i Euroleague. Rupert valdes som tolva i draften.

Den stora överraskningen i draften blev att Indiana valde guarden Kysre Gondrezick, West Virginia, som fyra. Gondrezick tippades bli vald i den andra eller tredje rundan. En annan spelare, Arella Guirantes från Rutgers, också hon en guard som var förväntad att gå som ett ”lottery pick”, d v s bland de fyra första, fick däremot vänta länge på att bli uppropad. Guirantes valdes först som tia i andra rundan. Så kan det bli ibland, när det blir ett överraskande val tidigt. Då rubbas ju de andra klubbarnas val, eftersom de på förhand bestämt sig för vissa spelare och spelartyper.

En liga med 14 lag, som det blir nästa säsong, är sannerligen på gott och ont. Att elitbasketen får större spridning geografiskt är positivt, liksom att lagen får fyra ytterligare matcher i grundserien. Problemet blir spelarbristen, en fråga som redan nu är akut. Mycket talar för att antalet mediokra importer kommer att öka. Nästa säsong blir fyra utländska spelare maxantalet. Det skulle inte förvåna om snittet i lagen blir tre.

Icke desto mindre får både Östersund och Borås anses vara förtjänta av sina ligaplatser. Östersund har ju gjort resan tidigare och vet nog vad som behöver göras för att den här gången få till en mer långsiktig satsning. Och vad gäller Borås finns ingen anledning till oro. Där finns stabilitet och organisation. Klubben blir nu landets tredje med lag i båda ligorna.

Och äntligen får vi minst en kvinnlig head coach i ligan. Alva Stark i Östersund, bara 23 år gammal, blir den första sedan Jurgita Kausaite lämnade Norrköping för två år sedan. Den yngsta någonsin, som Stark pekades ut som i en tidningsrubrik, är hon dock inte, möjligen den yngsta kvinnliga.

Henrik Johansson var också 23 när han fick jobbet i dåvarande Umeå Comets, och Tony McGarahan bara 22. Två av ligans nuvarande coacher, Robin Sandberg och Kevin Taylor Lundgren, var också 23 när de fick sin första head coach uppdrag.

Redan innan säsongen är över börjar spelare bli kontrakterade av ligaklubbar. Visby har offentliggjort två, medan Wetterbygden redan har åtta spelare klara.  En av dem är amerikanskan Ashley Arlen, en 31-årig pjäs på 187, som gör comeback efter ett uppehåll på grund av barnafödande.

Arlen har efter collegetiden hunnit spela i fyra europeiska ligor. Senast var hon två säsonger i den brittiska ligan, då hon spelade för Nottingham och blev vald till MVP efter att bland annat ha snittat 20 poäng och nästan tolv returer.

I klubben tror man att hon är ett fynd och hennes nye coach, Krumesh Patel, beskriver Arlen som en ”fantastisk spelare”. Det återstår att se, men onekligen är hon den spelartyp som Sparks saknade den senaste säsongen. Kanske kan Arlen bli en fantastisk spelare på svensk liganivå, men att vara det på en internationell nivå är en helt annan sak.

Av de utländska spelarna som vandrat genom SBL Dam är det ytterst få som passerar nålsögat upp till nästa nivå, låt oss kalla det högsta europeiska klass. En som fått uppleva hur tufft det är, är Samantha Cooper, den förra spelaren i Wetterbygden. Cooper dominerade väldeliga i den svenska ligan, fick sedan en bra start i Giannena i den grekiska ligan, men återfinns numera i franska Tarbes, där hon för en mer undanskymd tillvaro. Cooper snittar 20 minuter per match, men poäng- och returproduktionen är avsevärt lägre än i Sverige: 3,8+3,3.

En annan spelare som glänste i Sverige men inte lyckades ta nästa kliv var Katie Bussey, som efter Luleåtiden hamnade i Tyskland och numera återfinns i Holland. Inte heller Natisha Hiedeman, som var så bra förra säsongen, har tagit något språng. Hon spelar för närvarande i ett mittenlag i den israeliska ligan, Ramat Gan. Men Hiedeman har ju kontrakt i WNBA, så hon är nog ändå nöjd.

Det finns massor av liknande exempel, för det är inte lätt där ute. Många känner sig kallade, få är utvalda. Men några som spelat i SBL Dam och sedan lyckats bra i karriären finns det också exempel på. Miah-Marie Langlois spelade flera år i den ryska ligan och är bofast i det kanadensiska landslaget, Jessica Thomas finns numera i Euroleaguelaget TTT Riga, Brianna Kiesel spelar för Uni Györ i Ungern och den montenegrinska landslagsspelaren Milica Jovanic fick ett kontrakt med Izmit i den starka turkiska ligan, men finns nu i franska Nantes.

Fantastiska spelare fick vi dock se i helgen, då Final Four i Euroleague, avgjordes, för där hittar man ju gräddan av det som amerikansk och europeisk basket kan erbjuda. Dessa handplockade lag har, i svensk jämförelse, jättelika spelarbudgetar. Och mest resurser av alla har UMMC Ekaterinburg, som årligen förfogar över niosiffriga belopp. Med sådana kassakistor kan man locka till sig de bästa internationella spelarna. UMMC kan ställa ju ställa upp ett mäktigt lag upp med några av de bästa amerikanskorna, som Breanna Stewart, Brittney Griner, Courtney Vandersloot och Allie Quigley, samt den belgiska stjärnan Emma Meesseman

I den ena av fredagens semifinaler blev UMMC pressat av Fenerbahce ända in i målsnöret. Det ryska laget vann till slut med 88-84 och sedan finalen mot Avenida med 78-68. Och det var ett högst väntat resultat. Det är svårt att matcha ett lag där varken Alba Torrens, Maria Vadeeva eller Jonquel Jones är starters.

Det verkar som om fotbollen kommer att drabbas av samma problem som finns i den europeiska basketen, att ett antal storklubbar startar en egen, stängd, liga, helt fristående från de nationella och internationella federationerna. UEFA och FIFA tar till storsläggan för att stoppa projektet och hotar med att spelarna som deltar i den nya ligan kommer att stängas av från spel i internationella såväl som nationella mästerskap.

Att herrarnas Euroleague och FIBA inte kan komma överens om en gemensam linje är en skamfläck för basketen, men likande motåtgärder som inom fotbollen har inte hörts från FIBA. Såvitt jag vet är det bara domarna som drabbats, genom att de som dömer Euroleague bannlysts från FIBA-turneringar.

Sista ordet är inte sagt, varken inom basketen eller fotbollen. Frågan är hur långt de internationella förbunden vågar/vill gå, för makten sitter de onekligen på. Om UEFA sätter hårt mot hårt kanske vi får se liknande grepp inom basketen.

Kanske är det främst av hänsyn till fansen som FIBA avstått från direkt konfrontation, för maktmedlen har den internationella federationen onekligen. På motsvarande sätt har ju de nationella förbunden avstått från åtgärder som de har rätt att vidta. Ett nationellt förbund, som SBBF, har ju t e x rätt att stänga av en spelare som tackar nej till landslagsspel utan giltig anledning, t e x för att spelaren har match i Euroleague.