Så är vi då framme vid årets finalspel. Ingen hade förväntat sig annat än att det skulle bli Alvik och Luleå, och det hela startar i Åkeshovshallen på lördag. För Luleå blir det den elfte finalen. Som bekant förlorades de fem första, innan man tog gulden 2014-18. Men eftersom Luleå tilldelades SM-guldet under den förra, avbrutna säsongen, så finns sex guld i prisskåpet.

Vad gäller Alvik har det spridits information om att klubben är i final för första gången någonsin med sitt damlag. I själva verket är Alviks damer i sin fjärde final, men beroende på hur man räknar kan det också hävdas att det är den andra. Den tveksamheten handlar om ifall Alvik skall ta åt sig äran för SM-guldet 2001 och finalförlusten 1998. De båda finalerna nåddes ju under den tid då Alvik var en del av Stockholmssamarbetet ”08 Stockholm”, då Alvik, Söder och Capitals (numera Central) jobbade tillsammans. Även om man i Alvik inte vill kännas vid framgångarna under ”08-åren”, så finns i annalerna att Alvik var i final 1976, men förlorade densamma mot Högsbo.

Det har konstaterats från Alvikshåll att det är svårt att hitta historik kring de här sakerna. Man kan tycka att en klubb borde hålla reda på sina framgångar, men i sak är påpekandet rätt. Svenska mästare i basket har vi haft på herrsidan från 1954 och från 1957 för damerna, men det krävs ett ordentligt grävande för att få fram fakta för allt som hände för mer än 20 år sedan. Bra statistik från ligaspelet finns egentligen bara från och med 2001, vilket är oerhört synd.

Att tippa utgången av finalen mellan Alvik och Luleå är oerhört svårt. Själv trodde jag tidigt i höstas att Alvik skulle vinna grundserien och Luleå mästerskapet. Men det gjorde jag i tron att Luleå skulle avsluta säsongens med två vassa amerikanskor. Nu blev det bara en, och istället Alvik som fyllde på sin trupp med den landslagsmeriterade Abigail Asoro, så oddsen får anses vara utjämnade.

Asoro var för övrigt klar för Alvik redan innan säsongen började, men hade en ”exitklausul”, d v s att hon skulle kunna ta ett utlandsuppdrag om ett sådant erbjudande kom. Och det gjorde det som bekant. Men när det avslutades i förtid bar det raka vägen till Alvik, där hon mycket väl kan bli ett trumfkort i finalserien.

Båda Alvik och Luleå har sina styrkor och svagheter, men att det är de två bästa lagen som möts råder det ingen tvekan om. De kom etta och tvåa i grundserien, har 1-1 i inbördes möten och i semifinalerna blev det klara 3-0 och 3-1 för finalisterna. Även om Alvik lyckades vinna alla tre så fick de slita mer för sina vinster. Särskilt den sista matchen var anmärkningsvärd. Alvik ledde med 24 inför den sista perioden, och själv gjorde jag då som många andra, lämnade matchen och ägnade mig åt något annat. När jag senare tittade in för att se slutresultatet, var Högsbo nästan ikapp, men föll med 78-79.

Sådant skall egentligen inte behöva hända, men icke desto mindre händer det. Den här gången kom Alvik undan med blotta förskräckelsen och slapp en extra resa till Göteborg, men något gott tecken var det ju inte. På något sätt visar det lite av Alviks akilleshäl, den att inte kunna göra de nödvändiga justeringarna under en match, och i fallet med Högsbo inte att kunna stoppa blodflödet.

Man kan dock inte göra annat än att beundra det decimerade Högsbo, som gjorde allt vad de kunde, taktiskt och kämpamässigt. Men med bara fem spelare som gjorde poäng senast går det inte, inte ens i en semifinal.

Trots att Luleå tappade en match mot A3, så var det en övertygande matchserie. Luleå visade att man kan vinna på olika sätt och få produktion från många håll. Nyckeln i semifinalserien var Felicia Ponturo, vars försvar på Janee Thompson blev avgörande. I förlustmatchen i Umeå blev det väldigt tydligt. Med Ponturo på bänken i slutet av tredje och början av fjärde perioden, kom Thompson igång. A3 gick ikapp och förbi, och vann ett nervigt slut, men utan den nämnda sekvensen hade det inte gått.

Att Ponturo tilläts hålla Thompson i så strama tyglar var märkligt. När amerikanskan är ur balans på sin position är också A3:s spel ur balans. Ett kreativt grepp hade varit att t e x låta Thompson posta upp inside mot Ponturo, men något sådant kom inte. Den sista matchen mellan A3 och Luleå var annars en ganska snäll tillställning, långt från en tuff slutspelskamp. Andra bullar väntar nog i finalen.

Det är två lag med lite olika förutsättningar som möts i finalen. Luleå har större resurser, med i huvudsak ett proffslag, och disponerar en egen hall som ger utmärkta träningsmöjligheter. Alvik å sin sida är utelämnade till den besvärliga hallsituationen som råder i Stockholmsområdet, lever under lite stramare ekonomiska villkor och kan inte ha lagträningar två gånger om dagen.

Luleå har ett, med ligamått mätt, stort lag, men Alvik är större, ett faktum som Brommalaget brukar vara bra på att utnyttja. Luleå har klart lägre medelålder än Alvik, med åtta av truppens 14 spelare födda på 2000-talet. Alvik har bara tre, men ingen av dem har någon bärande roll.

Rutin har båda lagen gott om. Mest finalvana finns i Luleå. Alvik har avsevärt mindre, och dessutom ett rykte om sig att vika ned sig när det gäller som mest. Alvik vann dock Svenska Cupen senast det spelades och kan kanske den här gången jaga bort resten av slutspelsspökena. Det kommer att krävas att Janel McCarville, Shanity James och lagets enda SM-vinnare, Abigail Asoro, tar tag i taktpinnen och visar vägen, för Klara Lundquist kommer att få en het uppvaktning. Den defensiva taktiken från Luleå kommer nog att handla om att eliminera skadorna från Lundquist genom att sakta ned henne.

Alvik är ett lag som förlitar sig mer på den egna förmågan och mindre på vad motståndarna hittar på. Om Alvik får mala på och spela sitt eget spel, så är laget svårt att stoppa, men det kan de knappast räkna med i finalserien. Skall Ioannidis överraska på något sätt så är det med något defensivt drag mot Luleås styrkor.

Janel McCarville har, efter tvåmånadersuppehållet, varit på planen i alla slutspelsmatcherna. Hon har snittat strax under 20 minuter i kvart- och semifinalerna, och som vanligt varit viktig för laget. Hon har dock inte varit så dominant som vi har vant oss vid. Inte ens hon, med all sin rutin, kan utan vidare vara borta 8 veckor och sedan återuppta spelet som om inget har hänt. Klart är i alla fall att amerikanskan måste vara på hugget i finalen och göra fler minuter än mot Uppsala och Högsbo. Annars kommer det inte att hålla för Alvik. Och frågan är förstås om hon kommer att klara av att i värsta fall spela fem matcher på elva dagar.

Hemmaplansfördelen är Alviks, och det är definitivt en fördel. Det har inte blivit en enda förlust i Åkeshovshallenden här säsongen. Och det vill nog till att man försvarar sin hemmaplan, för Luleå är ett ännu bättre hemmalag. Laget har inte förlorat i LEA på två år. Den senaste gången var 30 mars 2019, i den ödesdigra förlusten mot Högsbo i kvartsfinalen.

För Luleå handlar det om att sno åt sig minst en av bortamatcherna. Lagförsvaret måste fungera om Luleå skall lyckas, och i synnerhet returtagningen. Luleå har ju under säsongen varit lite bättre i den grenen än Alvik.

Högstanivån är hög i Luleå, men jag vet att de inte är nöjda med att man i matcherna får svagare perioder, och särskilt att bollrörelsen ibland stannar av. Nyckelspelarna i Luleå blir onekligen 93-gardet: Ellen Nyström, Josefin Vesterberg och Allis Nyström.  Det blir svårt att veta hur mycket Luleå kommer att få ut av Maggie Lucas. Även om man i Alvikslägret fruktar Ellen Nyström mest, så ligger det nog närmast till hands att det blir Lucas som får den största uppmärksamheten, på samma sätt som Luleå kommer att koncentrera sig på Lundquist.

Intressant blir om Sandberg kommer att använda Ponturo mot Klara Lundquist. Mot A3 gjorde Ponturo att strålande jobb på amerikanskan. När Thompson fick screener bytte Luleå konsekvent. Att upprepa samma sak mot Alvik kan bli riskfyllt, eftersom det är upplagt för rejäla mis-match situationer.

Så hur kommer finalen att sluta? Jag gissar att den kommer att gå till fem matcher, och hur det går i den femte vågar man inte sia om förrän man sett de fyra första.

Fotios Ioannidis sitter nog säkert i Alvik även om det skulle bli en finalförlust. Vad gäller Robin Sandberg i Luleå kan det kanske krävas ett SM-guld för att det skall bli en fortsättning. Trots att säsongen på många sätt varit bra så här långt, så har det varit en del gnissel i Luleå.

Ingenstans i basketsverige finns så många intressenter med åsikter om elitlagen som i Luleå, såväl allmänhet som media, sponsorer och ”grå eminenser”, som gärna vill ha ett ord med i laget om hur slipstenen skall dras. Och ingenstans är de här krafterna så starka som i Luleå. Basketorganisationerna är ofta under stark påverkan från de här elementen, och särskilt utsatta blir coacherna.

Ett exempel är Luleås byte av importspelare mitt under den här säsongen. Luleå startade säsongen med brasilianskan Costa, som byttes ut mot amerikanskan Maggie Lucas. Enligt uppgift ville coachen ha Costa kvar, och spelarna blev också tagna på sängen av beslutet, men bytet av import skedde ändå, mot coachens vilja. Trycket på organisationen att få in mer profilerad poänggörare blev för stort.

Det mesta har nog lagt sig i den frågan i Luleå. Lucas har blivit en del av gänget, men för en coach är det ändå knepigt att hamna i liknande situationer. Valet står mellan att lägga ned eftersom man inte tillåts ha de spelare man vill, eller att acceptera situationen och köra på säsongen ut. Och som de proffs man är i Luleå har man valt det senare alternativet.

Alla finaler kommer att sändas på reguljär tv, vilket innebär att sändningarna via Solidsport är över för den här säsongen. Det vi kan konstatera är att det fungerat bättre än säsongen innan, men långt ifrån tillfredsställande. I var och varannan sändning klagar tittare i kommentarsfälten över att de har problem: att de inte har bild eller suddig bild, att ljudet är dåligt, att kameran inte zoomar in, att klockan och resultattavlan inte hänger med, med mera.

Det är faktiskt märkligt att det är så mycket bekymmer med sändningarna jämfört med herrligans leverantör, Sportsground, som också webbsänder. I den tredje semifinalen i Luleå upplevde flera tittare problem, och det blev dessutom en livlig diskussion om kommentatorerna. Från Umeå klagades över att de var partiska, medan Luleåfolket ansåg att det var toppklass.

Själv har jag för det mesta ljudet avstängt, men kan hålla med om att kommentatorerna ofta har svårt att dölja sina ”hemmasympatier”. Och det är inte så konstigt. Det är ju klubbarna som tillsätter kommentatorerna, som naturligtvis är lokala fans. Och tittarna är lojala med dem.

Under den nämnda sändningen var det inte bara de i Luleå som ansåg att de har de bästa kommentatorerna. Det tyckte man också i Lund, liksom i Umeå. Och tänka sig, samma sak anser de föga överraskande i Högsbo, Mark, Visby, med flera.

Sanningen är nog den att alla kommentatorer är glada amatörer och inte yrkesfolk. De kommentatorer jag lyssnat på är sällan särskilt pålästa. Visst kan de säga ”att hon är 23 år och kommer från Skuru” eller ”hon spelar tredje säsongen i Alvik”, men har sällan några andra fakta eller intressanta saker att berätta om spelarna och coacherna, t e x varför en spelare valde att byta college efter två år, vad hennes förra coach tyckte om henne, eller om andra framgångsrika idrottare i familjen eller släkten.

Det är ju sådana saker som ”förgyller” en sändning, för att oavbrutet prata om vad som händer på planen är ganska meningslöst. Det ser ju tittarna själva. Att orka pladdra i en och en halv timme utan avbrott är knappast ett kriterium på en bra kommentator.

Ofta är kommentatorerna basketnördar som visar sina insikter genom att kalla spelarna vid förnamn, och sprutar ur sig facktermer. Det är naturligtvis bra att försöka förklara vad som händer på planen, men om man svänger sig med uttryck som ”short corner, stagger screen” eller ”splash”, så är det ju viktigt att tala om för tittarna vad sakerna betyder.

Det värsta är nog när det är två kommentatorer som oupphörligt pratar i munnen på varandra. Det är oerhört tålamodsfrestande. Ett bättre upplägg, om man är två, är att dela upp rollerna, t e x genom att den ene kommenterar själva matchen och håller reda på siffrorna, medan bisittaren kan koncentrera sig på spelet och analysera vad som händer och varför.

Så här på vårkanten händer det som vanligt mycket i den stora basketvärlden. De europeiska ligorna är i sina slutskeden, och till helgen väntar slutspelet i Euroleague. I fredagens semifinaler möts Fenerbahce-UMMC och Avenida-Sopron. Många betraktar den första matchen som den moraliska finalen, där det ryska storlaget med sitt uppbåd av världsstjärnor, inklusive några av de allra bästa amerikanskorna, skall ta sig an det bästa turkiska laget, ledda av säsongens MVP, Alina Iagupova.

Men Fenerbahces bredd går inte heller av för hackor. Där spelar även stora namn som italienskan Cecilia Zandalasini, Satou Sabally från Tyskland, spanjorskan Laura Nicholls och amerikanskorna Kiah Stokes, Kayla McBride, Jasmine Thomas och Kia Vaughn.

Roberto Iniguez blev vald till årets coach i Euroleague, och hans Avenida, som slog ut Girona i kvarten, får bära favoritskapet i den andra matchen. Sopron har dock spelat riktigt bra och förlorat bara en match under hela turneringen. Sopron är nog de som får ut mest av sitt material, som till 7/12 delar består av inhemska spelare, med Bernadett Hatar i spetsen. Den 208 stora centern skall i år pröva lyckan i WNBA. I likhet med Norrköpingsspelaren Chanelle Molina har Hatar fått ett ”training camp contract” med Indiana Fever.

Och på torsdag sparkar WNBA igång säsongen med sin årliga draft. I kraft av en niondeplacering i ligan förra året, och några smarta bytesaffärer har Dallas Wings dragit den stora jackpoten i draften. Dallas har den avundsvärda situationen att klubben sitter med första, andra, femte och sjunde valet.

Hela säsongen har Charli Collier, en f/c från Texas, tippats att gå som etta. Andra som förväntas gå tidigt är guarden Aari McDonald, som ledde Arizona hela vägen till matchen om det nationella mästerskapet, Rennia Davis, g/f från Tennessee samt Arella Guirantes, även hon guard, från Rutgers.

Bland de topptippade finns också finskan Awak Kuier, som i de flesta mock drafts har placerats som etta eller trea. Att Kuier kommer att väljas tidigt i den första rundan är helt klart, och dagarna innan draften börjar det t o m dyka upp tips om att hon blir draftens förstaval.

Om Kuier skulle gå som etta blir hon blir hon den första utländska spelaren sedan år 2000, då Lauren Jackson blev förstavalet. Och inte sedan 2011 har en spelare som inte gått på college valts i den absoluta toppen. Det året var det ett annat känt namn från Australien, Liz Cambage, som valdes som tvåa. Grundtipset inför torsdagen blir ändå att Dallas Wings plockar in Collier som etta och Kuier som tvåa, och att finskan därmed tangerar Amanda Zahuis toppnotering från 2015. Då valdes svenskan som tvåa, efter Jewell Loyd.