Att Francisco Pinto slutade som head coach I Wetterbygden kom som en blixt från klar himmel. Det är visserligen svåra tider i Huskvarna, som på många andra håll i basketsverige, men en ligasäsong utan Frasse känns väldigt konstig. Sex ligasäsonger i tre olika klubbar blev det. Och med massor av internationell erfarenhet, med olika svenska landslag under många år, kan man slå fast att det är ligans mest erfarne coach som nu drar sig tillbaka.

Många har olika åsikter om olika coacher, och säkert är att de har varierande styrkor och svagheter: som tränare, som kommunikatörer, som scouter, som matchcoacher med mera. Med tiden och erfarenheten breddar sig de insiktsfulla, andra däremot inte alls, och blir mer kompletta i sina roller. Ingen blir dock helt komplett.

Under de år jag följt Frasse har han onekligen utvecklats och mognat, som ledare och som person. Det är idag en mycket bättre och skickligare coach, med ett bredare register, som lämnar Wetterbygden, än den man såg under de första ligaåren i Brahe. Numera är han ett fullblodsproffs.

Den ytterst erfarne Peter Johansson, som assisterade Pinto under de första åren i Wetterbygden, sa en gång till mig: ”Frasse är mycket mer coach än jag någonsin kommer att bli. Han har en otrolig blick för alla små detaljer. Jag fattar inte ens hur han hinner se precis allt under träningar och matcher.”

Berömmande ord från en coachkollega, och oavsett vad, en sak kan definitivt ingen ta ifrån Frasse, det som Dennis Aulander noterade i ett uttalande: Frasse har infört en träningskultur i Wetterbygden, som heter duga. Hur märkligt det än kan låta, så är just träningskulturen en bristvara på många håll. Det finns klubbar där det tränas ”ordentligt”, men alltför många där man tyvärr inte gör det.

Den här saken handlar framför allt om utvecklingen av svenska spelare, och i förlängningen om vad som är bäst för svensk basket. Frasse har alltid varit en förespråkare för att alla coacher måste ta ansvar genom att ge svenska spelare bästa möjliga träning och chanser att få speltid. Och han har visat det i handling, genom sitt arbete med Sparks, inte minst de unga spelarna.

Och när Pinto beslöt att skicka hem amerikanskan Ekhelar mitt under säsongen, så valde han att inte ersätta henne med en annan import, trots att klubben hade gått med på det. Att avstå från en ny, duglig utländsk spelare minskade förstås chanserna rent resultatmässigt, men gav något bättre: mer ansvar och mer chanser till de inhemska spelarna, t ex till Lovisa Hjern,  som fick ta ett tungt ansvar som point guard, till Ebba Sjökvist i rollen som Hjerns backup, till Emma Johansson, född -03, som fick 15 minuter per match och börjat bli en faktor i laget, och till Tilda Sjökvist, jämngammal med Emma, som fick börja testa på ligaluften. Det är mer sådant vi borde se i den svenska ligan.

Vi får se var Frasse landar efter det här. Det skulle vara en stor förlust om han inte fortsätter verka inom den svenska basketen. Tillsvidare fortsätter han ändå sitt arbete på Sanda Basketgymnasium, men jag är ganska säker på att det inte dröjer länge innan han står där vid sidlinjen igen, i spetsen för ett elitlag. Jag vet att han bär på en dröm om att få ett uppdrag utomlands och blir det verklighet så lär det bli i ett damlag. För även om han coachat mycket även på herrsidan, t ex flera ungdomslandslag, så är det inom dambasketen han gjort sig ett namn och skapat sin karriär.

Häromdagen skrev Frasse till mig: ” Det är så jäkla viktigt att vi är flera som bryr oss om dambasketen för att vi har intresset för den, inte för att vi valdes bort från herrbasketen”.

Det kunde inte ha sagts bättre. Alla som huvudsakligen ägnar sin tid åt damsidan av basketen kan kanske inte förklara varför man gör det. Det kan ha att göra med lika delar fascination, för damspelet har ju en annan, mer ”genuin” laginriktad karaktär än herrditon, och viljan att vara med på ett hörn och flytta fram dambasketen till den position den förtjänar.

Och onekligen kan alla som varit med och jobbat för dambasketens bästa ta åt sig av den utveckling som skett de senaste åren. Det är remarkabelt hur positionerna har flyttats fram och uppmärksamheten ökat, såväl nationellt som internationellt. Många är delaktiga i det, från förbundsnivåerna ned till golvet på basketplanen. Men mycket återstår ännu innan vi har en helt jämställd idrott.

Ta bara det där med allmänhetens intresse, och publiken. USA har åskådarsiffror som vi bara baxnar över, men skillnaderna mellan män och kvinnor är stora. Amerikanerna är ju galna i collegebasketen, som drar lika stora, ofta större skaror, än proffsligorna. Det ledande publiklaget i herrarnas NCAA förra säsongen, var Syracuse som snittade 21 000 åskådare. Philadelphia, som drog mest i NBA, hade 20 600. Det collegelag på damsidan som leder publikligan är South Carolina, med drygt 10 000, medan toppnoteringen i WNBA var 11 300 för Los Angeles.

Den europeiska klubbasketen på damsidan är naturligtvis på en helt annan nivå. Men variationerna är oerhört stora. De bästa lagen i de större ligorna kan dra något tusental åskådare på sina matcher, men generellt, i majoriteten av länderna, är det riktigt svagt. Ett exempel är det tjeckiska mästarlaget USK Prag, ett av de bästa europeiska lagen, somspelar i Euroleague, en turnering de vann så sent som 2015. En uppgift jag fick var att Prag snittar 100 åskådare i den inhemska ligan!

Luleås publiksiffror, 1400 i snitt den senaste fulla säsongen, 2018-19, står sig riktigt bra även i en europeisk jämförelse och lär vara outstanding i de mindre ligorna på kontinenten. Många har ju undrat hur Luleå kan locka till sig så mycket bra utländska spelare, som ibland också stannar år efter år. Man kan ju tycka att de skulle sky kylan och mörkret där uppe i norr, under vinterhalvåret, som pesten. Det gör ju vem som helst.

Visserligen betalar Luleå ganska bra, men ändå inte så mycket bättre än motsvarande ligor, där man istället skulle kunna vistas i ett behagligt klimat. Så vad är förklaringen? En del är uppmärksamheten. För den är ju lite speciell i Luleå, men framför allt är det publiken. Idrottare vill ha folk på läktarna. Det betyder oerhört mycket att ständigt spela inför 1000-3000 åskådare. Det får de inte ens göra i bättre lag och bättre ligor längre söderöver, där de slipper frysa baken av sig när de går utomhus.

Nu när Francisco Pinto lämnat sitt jobb, är det några lag där head coach rollen skall fyllas. Sedan tidigare är det klart att Jan Enjebo (A3), Robin Sandberg (Luleå), Mady Mahdy (Uppsala) och Fotios Ioannidis (Alvik), fortsätter. Tills vidare håller jag fast vid mitt tips att coacherna Telge, Mark, Norrköping, Högsbo och Eos blir desamma som senast.

De lediga jobben finns i nykomlingen Helsingborg, i Wetterbygden och högst troligt Visby. Det är som bekant besvärliga tider, med mycket oro kring hur (svag) ekonomin kommer att se ut inför hösten. Möjligen kommer vi att få se lite annorlunda lösningar i coachfrågorna i de här klubbarna, där de kanske inte får den tränare som står överst på listan. Och så kan det vara även i några av de fem andra klubbarna som ännu inte offentliggjort sina head coacher.