Vi skall ta en titt på coachläget i SBL Dam. Efter de senaste dagarna, då Kevin Taylor Lundgren och Jonas Fredrikson bekräftat att de stannar i Norrköping respektive Högsbo, och Wetterbygden gjort klart med britten Krumesh Patel, har två klubbar kvar att offentliggöra vem som skall leda respektive lag. Egentligen en, eftersom Anders Pettersson i Visby har antytt att han fortsätter leda den coachtrojka som avslutade säsongen.

Klubben som återstår är Mark. Men att Pascal Leras fortsätter är nog ingen högoddsare. Leras sa till mig att han är intresserad av att förnya med Mark, och det är de säkert i klubben också. Det gäller bara att bli överens om ett kontrakt. Senast jag hade kontakt med honom och frågade om han skrivit på svarade han ”inte ännu”.

Därmed kan vi konstatera att det blir coachbyte i bara en av klubbarna som spelade i ligan 2019-20, och att inte heller kommande säsong finns någon kvinnlig coach i ligan. En av de assisterande coacherna i landslaget, Caroline Muzito-Bagenda, är kvinna, men sedan Tamara Ruzic fick lämna Udominate under säsongen 2016-17 är det bara Jurgita Kausaite som varit head coach i ett ligalag.

Att det förhåller sig så är inget svenskt fenomen. De kvinnliga coacherna i de europeiska ligorna är i allmänhet få. I den finska damligan, som består av tio lag, finns t ex bara en, Mirka Dettman i HBA. Men några av de stora coachnamnen i Europa är kvinnor: tjeckiskan Natalia Hejkova, fransyskan Valerie Garnier och serbiskan Marina Maljkovic.

Den generation av kvinnliga ligacoacher vi haft de senaste 5-10 åren, med namn som Jurgita Kausaite, Johanna Ericsson, Karin Inger-Key, Tamara Ruzic Nilsson, Angelica Gabrielsson och Hanna Bouldwin, verkar helt ute i kylan. Anses de redan ”förbrukade”?

Om så är fallet, vem skall då ta upp tråden? Kanske är det dags för Muzito-Bagenda att kliva in i SBL Dam. Möjligen kan det vara Alva Stark, som bara 22 år gammal blir head coach i ligasatsande Östersund i Basketettan. Men på det hela taget ser det tunt ut med kvinnor som vill satsa på en coachkarriär. Det är t o m rejält ihåligt på assisterandefronten i ligan. Om inte några nya namn dyker upp, så blir det till hösten Marie Söderberg (Visby), Yohanna Araya (Helsingborg) och möjligen Selma Belibasic (Wetterbygden).

Man kan föra diskussionen om manligt respektive kvinnligt ledarskap, och den saken har jag berört i tidigare krönikor, d v s att det manliga ledarskapet och beteendet blivit normen som alla anpassar sig till, och förväntar sig, även av kvinnliga ledare. Då blir det inte så lätt att få gehör om man kommer med ett annat ledarskap.

Därför skulle det vara intressant med ett helkvinnligt ledarskap någon av ligaklubbarna, alltså där hela coachstaben är kvinnor. Sådant finns tex på flera håll i WNBA. Då kan det inte bli annat än att ”det kvinnliga” blir normerande. Vem blir först i ligan med det?

Intressant är att det redan är klart att minst fem av de tolv head coacherna i SBL Dam 2020-21 kommer från utlandet. Vad jag förstår har det aldrig varit en så hög andel tidigare. Lite osäker är jag dock. Det verkar som om den svenska damligan har en större attraktionskraft i utlandet än här hemma.

Spännande blir dock att se om nytillskotten Ville Tuominen och Krumesh Patel kan göra avtryck redan första året i ligan. Kul att två så, på olika sätt, välmeriterade coacher, kommer till SBL Dam. Båda kommer att ha liknande förutsättningar, d v s att leda förhållandevis unga lag med få importer, även om Patels sits kommer att vara lite bättre sett till spelarnas erfarenhet. Men båda har en tid av anpassning framför sig, den att vänja sig vid spelet och spelarna i SBL Dam.

Enligt Pekka Salminen var Ville Tuominen den bäste coachen i den finska herrligan den gångna säsongen. Och det är ju ett gott betyg, som inte säger så lite. Men inte heller Tuominen kan trolla och på kort sikt blir det förstås svårt för HBBK att hävda sig resultatmässigt. Man vill ge många från laget i ettan chansen, vilket är hedervärt, men det innebär naturligtvis att tjejerna kommer att få jobba hårt för att komma in i ligatempot.

Men Tuominen, som skulle ha tagit ett ”friår” innan han hamnade i Helsingborgs klor, vill se sitt nya projekt på sikt och det vill klubben också. Man får hoppas att han inte blir rekryterad till annat håll och att samarbetet varar längre än en säsong.

Vi får se vad han kan göra med det orutinerade laget i Helsingborg. Kanske blir det mycket match-up zon, för Tuominen har rykte om sig att vara en coach som gärna använder den typen av försvar.

Och vad skall vi säga om Wetterbygdens nye coach, Krumesh Patel? Ett spännande namn är det onekligen. Engelsmän i den svenska ligan hör inte till vanligheterna. En och annan spelare har vi haft, men såvitt jag vet ingen coach före Patel. Förhoppningsvis blir han en frisk fläkt i den svenska basketen. Och skall man döma av hyllningarna och gratulationerna som Krumesh fått från sin arbetsgivare, spelare och kollegor, efter att hans nya uppdrag offentliggjorts, så har Wetterbygden onekligen träffat rätt med sin rekrytering.

Patel har bevisligen gjort ett bra jobb med spelarutvecklingen i Leicester Riders akademi, och bland annat levererat spelare i parti och minut till college. Och vad gäller matchcoaching har Jesper Sundberg mycket gott att säga om Patel, att han är duktig på att hitta sätt att vinna och göra justeringar beroende på matchbild. Sundberg menar att Patel är väldigt taktiskt lagd och en duktig strateg. Kanske har han haft nytta av alla schack- och checkersmatcher som han spelat mot Sundberg?

Bågen spänner han i alla fall när det gäller sitt nya uppdrag och hur Sparks skall spela: ”I think I will be able to bring a different brand of play to the league”. Det kommer att bli mycket fokus på ”transitionspel”, att spela i båda riktningarna i ett tempo som är kvickt och kontrollerat. ”Ett sådant spel gillar jag att coacha och tror att jag är bra på att lära ut”, säger han.

Många coacher från utlandet alltså, och även om vi har några svenska etablerade namn bland head coacherna, med några år på nacken; Enjebo, Fredrikson, Pettersson, så har ju fältet på senare år öppnats för unga coacher på damsidan, i vissa fall så unga som 20-25 år. Det är förstås bra för de som får chansen, vilket de inte haft någon möjlighet till om ligan hade varit mer etablerad och attraktiv.

Det säger sig själv att man i de unga åldrarna normalt inte hunnit skaffa sig den erfarenhet som krävs för att vara en bra ledare och att man inte hittat sin identitet, varken som människa eller coach. Men de unga coacherna verkar oförskräckta och uppträder med ett självförtroende som både imponerar och förvånar. Man jämför ju med hur man själv var i den åldern. Självsäkerheten var inte i närheten av vad flera av de unga idag uppvisar.

Men de unga levererar. Såväl Jesper Sundberg, som Robin Sandberg och Kevin Taylor Lundgren har tex fått utmärkelsen som ”Årets coach” i väldigt unga år. I avsaknad av lång erfarenhet är det annat som gör att flera av de unga ändå lyckas. Är man pragmatisk och ”street smart”, så kommer man tex långt. Och så har de något annat, som de verkligen profiterar på: nördigheten.

De unga gräver ned sig i alla x och o på ett sätt som den äldre generationen sannolikt inte gjort. Basketen kommer alltid i första rummet och de ägnar ofta all sin vakna tid till att sätta sig in i nya saker, trender, tekniker och spelsätt, att titta på matcher och att analysera. Ambitionen vet inga gränser. Inför en match kan de tex titta på motståndarnas senaste matcher, inte bara en gång, utan gång på gång, och sedan en gång till, allt för att inte missa en enda nyans i det andra lagets spel.

Den som jobbar hårdast och den som har gjort hemläxan bäst, vinner alltid. Det är en sak som gäller på de flesta områden. Och att de unga coacherna lever upp till den devisen är ställt utom alla tvivel.