Om Luleå, Alvik och ”Sandberggate”

1 december, 2020

Bloggaren Lindvall ställde nyligen i en text (den retoriska?) frågan om Luleås två elitklubbar, Luleå Basket och BC Luleå, är Sveriges mest illa omtyckta. Anledningen var de överraskande starka reaktionerna efter Luleåcoachens uttalande om att Alvik har ett tunt lag, och att hans lag minsann är bredare.

Det var ju Lindvall som gick ut med Sandbergs uttalande och han skriver i sin blogg: ”Har självgodheten uppe i norr blivit för stor? Har klubbarna själva skapat ett ”vi-mot-dem-narrativ” som irriterar och provocerar? Eller handlar det bara om ren och skär avundsjuka? Har alla SM-guld och de välfyllda läktarna i Luleå Energi Arena svidit i ögonen för länge?

Ett ”vi mot dem” tänkande finns nog norröver, men det är de inte ensamma om. Det existerar på många håll. Själv har jag t e x upplevt det väldigt tydligt i Södertälje. Det är ett flertal klubbar som anser att allt och alla bara jävlas med dem, samtidigt som de själv anser de sig veta bäst och har alla svaren. Underförstått menar de att om domarna, förbundet och andra intressenter, skulle sluta behandla dem så illa, så skulle de utan tvekan vinna allt som gick att vinna. ”Vi mot dem” är inget typiskt Luleåfenomen. Det är ett syndrom inom svensk basket, och ett förödande sådant.

Vad gäller just Luleå så är det helt klart att övriga basketsverige har ett hatkärleksförhållande till staden och dess elitklubbar. Samtidigt som man hyser beundran för vad som åstadkommits i Luleå, och vad staden gjort för den svenska basketen, finns en frustration över att man inte klarar av att uppnå något motsvarande på sin egen kant och inte kan unna sig samma resurser. Att många blir gröna av avund är inte konstigt.

Själv finner jag ingen anledning att reta upp mig det minsta, även om det självgodheten och kaxigheten är påtaglig på många håll norröver, och stundtals kan vara påfrestande. Medan klubbar i andra delar av landet sponsor-, intresse- och publikmässigt inte har mycket att hämta mot sporter som fotboll, men även handboll och innebandy, har man i Luleå skickligt tagit tillvara att de andra sporterna inte fått fäste och har tillsammans med ishockeyn lagt beslag på i stort sett hela kakan.

Det är en bravad som förmodligen inte går upprepa på särskilt många håll. I Luleå har det betytt att man uppnått en ställning där man uppbär ett massivt stöd från företag och det allmänna, och kunnat bygga upp en elitverksamhet som är resursstark och professionell. Och det är ju sådant som skapar framgångar, såväl på planen som publikt och intressemässigt.

Men det finns annat i Luleå som andra kastar trånande blickar efter: bland annat en smart och ändamålsenligt uppbyggd breddverksamhet och dessutom landets främsta basketgymnasium, som vid det här laget har dragit in niosiffriga belopp från kommunen för driften av densamma, och som inte bara kommit Luleåbasketen till del.

Att det existerar en kaxighet i Luleå finns det sannerligen fog för, för det är ju utan tvekan så att den svenska basketen i hög grad gynnats av detta starka fäste.

För att återvända till Sandbergs uttalande, så har jag förstått att det inte var delen som handlade om att Alvik är tunt, som orsakade irritationen och rektionerna. Så säger man i alla fall på Alvikshåll: ”Att vi har ett tunt lag får han tycka, det har vi inga problem med”.

Det som verkligen tog skruv uppges ha varit att Sandberg namngav fyra spetsspelare, medan övriga därmed måste uppfattas som tillhörande ”den tunna skaran”. Att i den senare gruppen därmed ingick erfarna och högst duktiga ligaspelare, som Shanity James, Ellen Åström, Anna Stern och Natalie Schönberg Langanga, föll inte i god jord i Bromma. Det upplevdes som respektlöst. Det ursäktar inte invektiven, men förklarar reaktionerna.

Man skulle utan vidare kunna säga att vilket ligalag som helst skulle välkomna de spelarna, som inte bara skulle få fasta platser i rotationerna. I de flesta ligalag skulle de vara givna starters. Sett ur den aspekten skulle väl vem som helst tända på alla cylindrar om de misskrediterades.

Det finns också, av naturliga skäl, ett behov hos dem i Alvik att hålla samman och gadda ihop sig mot utfall från en ”fiende”. Jag tror att just sammanhållningen och familjekänslan är stor och viktig i Alvik, förmodligen större än på de flesta håll. För just damlaget har det grundlagts under flera år, när man har haft en enastående kontinuitet, att jämföra med många andra lag där alla de bärande spelarna i princip byts ut varje säsong.

Alvik har blivit som en maskin som rullar på. Där finns skickliga individualister, fler än Sandberg vill påstå, men framför allt är laget samspelt och alla vet vad de skall göra. Och så verkar det också vara på lagets träningar. Coach Ioannidis har berättat för mig att träningarna är en ren fröjd. ”Alla vet vad som behöver göras och gör det också. Jag behöver inte ens öppna munnen mer än fem gånger på en träning”.

Vad gäller träningar är det intressant att notera att det är stora skillnader mellan Alvik och de mer professionella klubbarna i ligan. Med bara två spelare som är proffs, övriga går i skolan eller arbetar, så kan man bara samla laget på eftermiddags- eller kvällstid, fyra gånger i veckan och 1,5 timme i taget. Mer finns inte halltid till. Vill någon ha ett extrapass, vilket ibland händer, så blir det till att göra det under gryningstimmarna.

Så länge ingen hittar nycklarna som kan få serieledaren på fall, så mal Alviksmaskinen på. Med mer än tredjedel av grundserien avklarad är Alvik 8-0 och är två matchvinster före närmaste konkurrent. På lördag gästar laget Wetterbygden, måndag 9/12 är Södertälje på besök och sista matchen innan jul spelas 21/12, på bortaplan, mot Norrköping. Mycket talar för att det står 11-0 när julskinkan dukas fram. Det skulle väl i så fall vara att Taylor-Lundgren och hans lag hittar på något extraordinärt.

Och lite sakta börjar nog det värsta av ”Sandberggate” ebba ut. Gliringarna lär dock inte upphöra, och mycket talar för att det har uppstått en rivalitet mellan Luleå och Alvik, som kan bli långvarig. Och osannolikt att de båda möts i vårens final är det nog inte. Det skulle vara något att se fram emot. Hur lagen ser ut då är nog inte helt klart. Signalerna från Luleå är att man ”sitter nöjt” med det lag man har, men ingen tycks tro att det är annat än dimridåer och att Luleå definitivt kommer att förstärka. Och vad gör Alvik då? Sitter de still i båten? Ta inte det för givet.

// Tapio Joulamo

Synpunkter och åsikter som förs fram i den här krönikan är helt och hållet skribentens egna och skall alltså inte uppfattas som officiella ställningstaganden från Wetterbygden Basketballs sida.