När får Sverige fram en ny spelare på världsnivå, en som kan gå lika långt eller helst längre än Amanda Zahui? Med fem säsonger i WNBA bakom sig och spel i många europeiska toppklubbar och i Kina är hon svenskan med den största internationella lyskraften.

Men är det ens viktigt att få fram en superstjärna? Svaret är onekligen ja. Framgångar för landslagen och fixstjärnor i absolut världsklass är faktorerna som mer än något annat påverkar intresset för en idrott, liksom utvecklingen av antalet utövare. Vi har massor av exempel på det i den svenska idrotten genom åren.

Det allra senaste är volleybollen, som fått ett rejält uppsving. Både antalet aktiva och lag i seriesystemet har ökat markant de senaste åren. Det tillskrivs framför allt det faktum att en ung svenska, 21-åriga Isabelle Haak, utvecklats till en av världens allra bästa spelare. Haaks framgångar skapar ett enormt intresse och en nyfikenhet på vollebollsporten i Sverige.

När Klara Lundquist som 15-åring gjorde ligadebut med buller och bång och sedan hamnade i det svenska landslaget, var det många som trodde att hon skulle bli nästa internationella stjärna i basket. Och länge gick allt på räls. Men när hon bara efter några månader kom tillbaka från sitt första utlandsuppdrag i franska Euroleaguelaget BLMA, verkade stigningen mot höjderna avstanna.

Lundquist återvände till Alvik, där hon skrivit på för ytterligare en säsong. Hon fyller 21 i år och har fortfarande många bra år framför sig, t o m riktigt bra, om hon själv vill. För det är vad det handlar om: hur mycket och hur gärna vill hon? Klart är nog ändå att hon inte kommer att nå de stora höjderna om hon inte svingar sig ut i den stora världen och prövar sina vingar.

Och vad kommer bland ungdomarna, efter Klara Lundquist? Tova Sabel, född 2001, och även hon från Alvik, finns det de som tror på. Eller den ett år yngre Matilda Ekh, ursprungligen från Västerås och senast i Luleå BG och Luleås ligalag, som möjligen har än fler förespråkare. Även Emma Johansson, från Wetterbygdens 190-spelare, född 2003, anses ha stor potential.

Både Sabel och Ekh satsar på college, för att den vägen skapa nästa steg i karriären. Också Johansson har aviserat att hon går till college när gymnasiet är avklarat om två år.

Konkurrensen på college är som bekant stenhård. Det är få förunnat att kunna ta steget därifrån till WNBA-draften och än färre att faktiskt få ett kontrakt. Men en bra collegeperiod, där man sticker ut och gör sig ett namn, kan leda till kontrakt med bra europeiska klubbar. Det är många svenskor som tagit den vägen.

Men därifrån till att nå det absoluta toppskiktet är det förstås en lång väg. Å andra sidan vet man inte vilka vändningar livet och karriären tar. Om någon av svenskorna kan ta det stora klivet återstår att se, för ute i Europa finns ett antal supertalanger som aspirerar på att göra det.

Nika Muhl anses vara en av den europeiska basketens största talanger. Hon är född 2001 och spelar som point guard för Tresnjevka i hemlandet Kroatien och dess basketliga. Där blev hon i år utsedd till årets guard efter att bland annat ha svarat för en triple-double under säsongen.

Muhl är en point guard av det moderna snittet, med ett enormt brett register, lite som Ionescu. Men det som sticker ut är hennes förmåga att skapa för sig själv och sina medspelare. Som en scout sa om henne: ” Muhl är en killer. Hon vill ha bollen i sina händer. Blickarna dras till henne på grund av hennes självförtroende, hennes närvaro och sättet hon rör sig på. När hon kommer till det öppna golvet är det game over”.

Det är faktiskt förvånande att Kroatien ännu inte släppt fram den unga supertalangen i sitt landslag. Men det kommer. Och mycket talar för att Nika Muhl går en lysande basketframtid till mötes. Nu skall hon iväg från Kroatien för att ta nästa kliv i utvecklingen och för Muhls del handlar det om fyra år på college. Hon kommer att spela för Geno Auriemma på UConn, en skola som genom åren har rekryterat ytterst få utländska spelare.

En intressant sak med Muhl är att hon inte började spela basket förrän hon var tolv år. Innan dess sysslade hon med alla möjliga idrotter, men inget tände gnistan som basketen.

En annan som började sent var A´Ja Wilson, dottern till Sverigebekantingen Roscoe Wilson. Hon ville absolut inte bli som pappa och hålla på med basket, men när A´Ja var 13 bokade pappa Roscoe i alla fall in henne på ett basketläger under en dag, dit hon motvilligt begav sig.

På lägret mötte hon för första gången Dawn Staley, numera amerikansk förbundskapten. Daley delade ut diplomen till barnen och sa till A´Ja: ”Ditt namn skall jag komma ihåg”. Senare skulle de förenas på University of South Carolina, där Staley är head coach. Tillsammans vann de NCAA-titeln 2018. Samma år valdes A´Ja som etta i WNBA-draften. Numera är hon en av ligans allra största stjärnor och spelar i det amerikanska landslaget.

Att höra talas om två exempel, som Muhl och Wilson, ger onekligen lite perspektiv på frågan om hur tidigt man måste börja för att bli bra, t o m bland de bästa i världen, och hur viktigt det är att försöka få spelarna att inte sluta för tidigt. För det är ju så att både Muhl och Wilson troligen hade befunnit sig i helt andra omständigheter, utanför basketen, om de inte fått chansen att fortsätta med sporten och utvecklas. Det kan tex vara en bra läxa för klubbar som redan i 12-årsåldern väljer ut de barn som skall ingå i elitsatsningen och lämnar de övriga därhän.

Den finska stortalangen Awak Kuier, även hon född 2001, började spela när hon var tio. Inte heller det är särskilt tidigt, med tanke på alla barn som börjar i ”kom och studsa” och liknande redan i förskoleåldern.

Kuier, som mäter 195, har valt en annan karriärväg än Muhl. Istället för att ge sig iväg till college, väljer Kuier, som i år går ut gymnasiet, att spela professionellt i Europa nästa säsong. Hela tanken med det är att snabbare börja tjäna pengar på basketen, för redan nästa år kan Kuier ställa upp i WNBA-draften. Det är nämligen tillåtet för icke amerikanska spelare, som inte gått på college, att göra det samma år man fyller 20. För collegestudenter gäller 22.

Redan nu tycks det stå klart att Awak Kuier kommer att väljas som ”lottery pick” i draften nästa år. I tidiga mock drafts spås hon gå som nummer 2. Som bekant valdes Amanda Zahui som tvåa 2015. Skillnaden mellan dem är att Zahui var ett obekant namn för de flesta när hon gick till college, men gjorde rejält intryck med inte minst några monstermatcher för Minnesota. I den amerikanska collegevärlden vet alla redan nu vem Kuier är.

Nika Muhl och Awak Kuier i all ära, men det poppar upp unga europeiska supertalanger hela tiden. När finalen i U16-EM spelades förra sommaren blev den en duell mellan två jättelöften, födda 2005, ryskan Anastasiia Kosu och Juste Jocyte från Litauen. Jocyte var fortfarande 13 när turneringen spelades, medan Kosu precis hade fyllt 14! Kosu och Ryssland vann finalen, trots 33 poäng av Jocyte och vinst i turneringens skytteliga. Den 183 cm långa ryska forwarden fick däremot utmärkelsen som MVP.

Jocyte har redan hunnit debutera i det litauiska seniorlandslaget och plockats upp av det franska Euroleaguelaget Lyon och Tony Parkers akademi. Kosu å sin sida tillhör Dynamo Kursks organisation. Och båda har alltså två år kvar i U16!