Fem ligamatcher spelades under årets sista vecka och som vanligt den här säsongen bjöds det på drama och inte heller blev vi utan överraskande utgångar. Till del gick det dock enligt plan. Att Alvik inte skulle komma till korta mot Borås i Janel McCarvilles första match som head coach var väntat. Det kunde hon och laget helt enkelt inte tillåta sig. McCarville valde att inte spela själv och nu återstår att se om hon framöver avser att helt stanna vid sidlinjen. De spelare som skulle leverera i Alvik gjorde det. Överraskningen var att 16-åriga Olivia Harm slog till med tio poäng och faktiskt gick mest plus i Alvik under sin tid på planen.

Det blir intressant att se vad coachbytet i Alvik kan innebära för fortsättningen. Helt klart är nog att rollerna i laget kommer att omfördelas en smula, att nya spelare kommer att kliva fram. Det kan i bästa fall skapa en ny dynamik i laget. Redan i matchen mot Borås märktes tydligt att McCarville disponerade laget och fördelade speltiden på ett helt annat sätt än företrädaren.

Högsbo kom tillbaka efter nederlaget i Östersund och lyckades besegra Södertälje, 69–64. Men det var nätt och jämnt. Med mindre än en halv minut kvar, hade Högsbo en ynka poäng upp, men klarade sig precis. Den vinsten, liksom den mot Helsingborg tidigare i december, var viktig för Högsbo, som nu är på den nionde platsen i tabellen, men har häng på lagen närmast före.

Efter att Martin skickats hem har Högsbo gjort klart med Ceejay Nofuente, som dock är satt ur spel någon vecka ytterligare på grund av brutet finger. Att få in Nofuente i spel blir förstås betydelsefullt och frågan är bara när det kan ske. På det nya året väntar tre kanske avgörande matcher för Högsbo, mot i tur och ordning Helsingborg, Eos och Borås. Om Högsbo fixar tre vinster där, med eller utan Nofuente, måste vi säga att Fredriksons lag på allvar är med i matchen igen.

I Huskvarna sporthall blev det ett riktigt drama mellan Wetterbygden och Helsingborg, som båda innan matchen ståtade med fyra vinster. Det blev, inte helt oväntat, en riktigt jämn kamp, där inget av lagen någon gång ledde med mer än sex poäng. Ledningen skiftade oupphörligt och allt kokade ned till ett avgörande i slutsekunderna.

Vid likaställning och sex sekunder kvar hade Helsingborg inkast på främre planhalvan. Fransyskan i Helsingborg, Rachel Clet, som annars hade en strålande match, orsakade en turnover. Den långa passning som Wetterbygdens Ashley Arlen sedan försökte sig på när bara ett par sekunder återstod, stals av Debbi Alem, som precis hann dribbla över mittlinjen och skickade i en trea planka i, och gav därmed segern till HBBK med 75–72.

Det var en ödets ironi att det var just Alem som avgjorde matchen. Hon spelade ju förra säsongen, hennes första i ligan, i just Wetterbygden. Det märktes tidigt att Alem var oerhört taggad på att visa var skåpet skulle stå i sin förra hemmahall och för sina tidigare lagkamrater. Hon var taggad till den milda grad att hon i sin iver överarbetade saker och forcerade sina avslut. Sammantaget gjorde unga Alem inte sin bästa match, men till slut blev det ändå hon som fick triumfera och avgöra det hela med sin enda trea i matchen. Det ögonblicket lär hon inte glömma så länge hon lever.

Helsingborg registrerade därmed sin femte seger och visade åter att man får ut väldigt mycket av sitt lag. I motsvarande grad blir det allt tydligare att Wetterbygden inte levererar på den nivå som man skulle kunna begära av det lag man har.

Nye coach Thanos i HBBK får ta åt sig en stor del av äran för att hans lag har överträffat förväntningarna så här långt. Han har valt en spelstil utifrån den trupp han har, något som minsann inte alltid är fallet inom den svenska basketen. I stora ligor och med stora resurser kan en coach välja spelare efter den filosofi han eller hon har, men det är en lyx som coacher i Sverige normalt inte kan unna sig, men i många fall ändå försöker göra.

Helsingborg är faktiskt topp tre i ligan i antal insläppta poäng per match. Och däri ligger grunden för lagets sätt att spela. Helsingborgs lag spelar disciplinerat, såväl i anfall som försvar. Helsingborg skjuter inga snabba transition treor, och över huvud taget väldigt lite treor. Man använder tiden för att spela sig fram till andra lägen än treor, för modellen är att hålla ned både siffrorna och antalet possessions i matcherna. Släpper man in lite poäng så behöver man inte heller göra så många för att vinna. Och det får man säga att Helsingborg hittills har klarat på ett bra sätt, utifrån sina förutsättningar.

För Wetterbygdens del fortsätter säsongen att vara kämpig. Fyra vinster har Sparks knåpat ihop hittills, vilket är klart under det som de flesta förväntade sig. Alla runt om i landet som jag har kontakt med, har varit övertygade om att Wetterbygden skulle klättra uppåt i tabellen med tanke på att laget på papperet är ganska slagkraftigt. Men på något sätt får man inte ut den potential som rimligen borde finnas. Det vill till att det skall börja hända saker om Sparks inte skall bli snuvat på en slutspelsplats. Än så länge är man bara två vinster bakom åttondeplatsen, men närmast väntar tre svåra matcher: A3 (h), Luleå (h) och Östersund (b). Och efter det har man bar nio matcher på sig att flytta fram positionerna.

Det är för majoriteten av lagen inte lätt att möta Uppsala, i synnerhet inte i Uppsala. Spelet blir väldigt ryckigt och fysiskt, men Östersund klarade av det i onsdags, vilket var strongt gjort. Uppsalas spelstil, personifierat av kämpen Amanda Tivenius, passar ju inte alls för ”finlirande” Östersund.

Länge och väl hade dock Uppsala matchen i sin hand. Hemmalaget bytte på alla screens och gav inte Östersund några lätta treor. Man postade hela tiden upp Tivenius, som kom av matchen med en double-double, 18+13. Men det hjälpte inte. Östersund avslutade matchen med 14–0 sista 3,5 minuterna och vände matchen till seger med 77–70. Östersund har nu, med sina tio vinster, slutspelet så gott som säkrat.

Jag har ju tidigare utsett Östersund till ligans överraskningslag nummer ett, och ser ingen anledning revidera det. Att man lyckas vinna svåra bortamatcher, när treorna inte sitter och flera i laget inte har sin bästa dag, är ett tecken på att Östersund redan etablerat sig som ett lag på övre tabellhalvan. Mot Uppsala fick man ut väldigt lite av vanligtvis starka spelare som Lundqvist och Paulsson-Glantz, bara två respektive en poäng. Räddningen den här dagen blev att Kraker levererade 25 och Popkey 24.

Även Mark har ena foten, och lite till, inne i slutspelet, efter sin nionde seger, mot Eos i en match som blev jämn i slutet, men på det hela taget inte var särskilt välspelad. Siffrorna 29 turnovers för Eos och 25 steals av Mark illustrerar tydligt hur matchen såg ut. Av Marks steals svarade vesslesnabbe guarden Chanette Hicks för tolv och var med det en hårsmån från en triple double, för hon hade även 26 poäng och nio assister.

Mark fortsätter att imponera och har nu jobbat upp ett självförtroende av stora mått. Varje gång laget kliver ut på planen verkar det övertygat om att det kan vinna. Oavsett hur matcherna utvecklar sig spelar laget metodiskt och med ett lugn i den fasta förvissningen om att allt kommer att ordna sig. Jag vet inte hur många gånger jag sett Mark vinna matcher där de legat under ordentligt, eller matcher som är jämna. Och likadant var det mot Eos. Mark var i ledningen hela vägen från den andra minuten, som mest med elva poäng, men i slutet närmade sig Eos. Med halvannan minut gick Eos förbi, men Mark redde ändå ut det. Segern skrevs till 82–78.

Eosspelarna såg inte ut att vara beredda på att ta sig an Mark, i alla fall inte på det sätt som man förväntar sig av ett lag som skall betvinga Kinnalaget. Lagets förlust var goda nyheter för lagen bakom den sista slutspelsplatsen, den som Eos innehar. Nu har de fortfarande närkontakt. Helsingborg och Högsbo är t e x bara en vinst bakom Eos.

Inför det nya året kan jag inte låta bli att göra en förutsägelse om hur grundserien kommer att sluta. Den lyder helt enkelt så här: De sju lagen som nu innehar de främsta placeringarna kommer att nå slutspelet, d v s Luleå, Visby, Östersund, Norrköping, A3, Alvik och Mark. Det åttonde laget (men inte nödvändigtvis på åttonde plats) tror jag faktiskt blir Högsbo.

Med de raderna får krönikören önska alla ett gott nytt år.  Det blir nu ett uppehåll i skrivandet eftersom en längre utlandsvistelse väntar. Men man vet aldrig, kanske ansätter skrivarlusten vid något tillfälle under den tänkta pausen. Det fortsatta ligaspelet kommer jag givetvis ändå att följa. Det går inte att göra annat, när vi har en säsong som inte liknar någon annan.