Under landslagslägret i Södertälje förra veckan saknades flera av de ordinarie landslagsspelarna. Ingen av de tre som spelar i Frankrike, Elin Eldebrink, Regan Magarity eller Louice Halvarsson, kunde vara med och inte heller Frida Eldebrink eller Amanda Zahui. I sista stund tvingades också Binta Drammeh och Elin Gustavsson avstå. De båda visade förkylningssymptom och testades för covid, men befanns negativa. Beslutet blev dock att de båda inte skulle delta.

Istället blev det ett bra tillfälle för flera yngre att visa upp sig i de här sammanhangen. Rapporterna från lägret säger att de unga verkligen visade framfötterna och inte gjorde någon besviken. Freja Werth och Stephanie Visscher lär t e x ha lämnat fina avtryck, liksom Emma Johansson, yngst av alla på lägret, född 2003 som hon är.

Coach Marco Crespi sa så här om Emmas insats på lägret: ”Emma uppträdde och tränade som en fullfjädrad spelare, trots att hon var yngst av alla. Det var ett nöje att träna henne. Hon imponerade verkligen på mig. Även när hon gjorde misstag fortsatte hon att jobba, ännu hårdare och utan ursäkter, vilket är en oerhört viktig egenskap.”

Medan det svenska landslaget tränade, passade Finland och Lettland på att spela två matcher i Riga. Finskorna överraskade med att vinna båda gångerna, först med 68-63 och sedan 74-66. Båda lagen saknade några viktiga spelare. Lettland ställde upp utan sin stjärnguard Elina Dikaioulaku och hade med fyra debutanter, men mönstrade ändå ett starkt lag med bland annat tre ordinarie landslagsstarters: Kristine Vitola, Ilse Jakobsone och Kate Kreslina.

Det blev dock Finlands ”rising stars”, som bärgade segern, med Janette Aarnio (17 år), Awak Kuier (18) och Lotta-Maj Lahtinen (20) i spetsen. Kuier svarade t e x för 14+30 poäng och 8+12 returer i de två matcherna, och Aarnio, som fick sitt genombrott på landslagsnivå, gjorde 11+14 poäng.

Sammantaget var matcherna, om än träningsmatcher, en fjäder i hatten för det finska landslaget, som onekligen är på väg att flytta fram positionerna i Europa. Finland kommer inte att kvalificera sig till EM 2021, men nästa gång det är dags att kvala så kan det mycket väl vara dags.

Det är mindre än två månader kvar till ligastarten, som enligt uppgift kommer att äga rum 1 oktober, vare sig med eller utan publik. Många platser återstår ännu att fylla i lagen och ett antal frågetecken finns bland etablerade svenska ligaspelare. Samtidigt har alla potentiella utlandspelare inte heller offentliggjorts som klara för någon klubb.

Först och främst får vi se hur det blir med A3 och deras svenska spelare. De behöver ju några till, i alla fall på hemmamatcherna för att vara säkra på att alla importerna kan vara med. När de spelar borta spelar det som bekant ingen roll, eftersom SBL Dam kommer att tillåta bortalaget att bortse från bestämmelsen om 50 % hemmafostrade. En helt obegriplig bestämmelse om ni frågar mig, men det är en annan historia.

Det har varit osäkert hur det blir med Danielle Elvbo, och såvitt jag vet har inget besked kommit. Vad jag förstår räknar A3 i alla fall inte med henne. Vidare har Moa Dellbro, Matilda Sandberg och Tilda Andersson ”hotat med” att enbart spela med Umeås nyuppflyttade lag i division 1. Det tycks ha väckt en del irritation i A3, och den rimliga kompromissen är nog att ett par av dem dubbellicensieras. Då blir det frid och fröjd även på hemmamatcherna.

Frågan är om vi har sett det sista av Martina Stålvant i den svenska ligan. Beskedet om fortsatt spel har dröjt, men med den trängsel som finns på Alviks bakplan, så är det nog tveksamt om Stålvant vill ge sig in i den satsning som kommer att krävas.

Stålvant är ”bara” 31 år gammal. Ett år äldre är Agnes Nordström, som man naturligtvis önskar sig en fortsättning för i Uppsala. Jag har inga uppgifter om hur Nordström funderar, men att skadebekymmer har besvärat henne de senaste åren vet vi ju. Någon gång säger kroppen stopp, men kanske blir det inte redan i år.

Crystel Bittar spelade förra säsongen i det belgiska ligalaget Pepinster. Nu skall hon vara tillbaka i Sverige och frågan är vilken klubb som plockar upp den här fortfarande unga, men redan erfarna, point guarden?

En av deltagarna på landslagslägret var Ida Andersson, som efter sin collegetid spelat i Australien. Kan det bli så att Andersson spelar vidare i Sverige? Hemma i Södertälje kanske?

Sedan återstår att se om Södertälje kan förlänga med Elin Lomgren, som spelade där förra säsongen och innan dess tre säsonger i Luleå.

En annan som var med på lägret var Amanda Kantzy, som även hon är klar med college. Hon har skaffat en agent och försöker få uppdrag utomlands. Vi får se om hon får sina drömmar om utlandsspel uppfyllda.

I Pepinster spelade även Veronika Mirkovic, som säsongen innan gjorde riktigt bra ifrån sig i Visby. Ännu har inget hörts om var Mirkovic hamnar kommande spelår.

Landslagsspelaren Natalie Fontaine gjorde i vintras comeback efter långvariga skadebekymmer. Återkomsten skedde i A3, men vi är ju vana vid att Fontaine huserar utomlands och det är förstås dit hon vill igen.

Två andra utlandsproffs på landslagsnivå som ännu inte offentliggjort någon klubb är Abigail Glomazic och Farhiya Abdi. Gissningsvis hittar båda till slut nya arbetsgivare i Europa.

Tre svenskor kommer vi att få se i Euroleague kommande säsong. Elin Eldebrink (Bourges) kommer att vara med, liksom Binta Drammeh (TTT Riga) och Amanda Zahui (Dynamo Kursk). Det skulle kunna bli någon ytterligare, om t e x Abdi eller Fontaine hamnar i ”rätt klubb”.

Noterbart är att Ryssland och Frankrike har med tre lag vardera bland de 14 i turneringen, Turkiet två och Spanien bara ett, Perfumerias Avenida.

I Eurocup ställer A3 upp som enda svenska lag. Umeåklubben hamnade i ”Conference 1”, tillsammans med lagen från östra Europa, som Ryssland, Ungern, Tjeckien och Polen, men det kan också bli resor till Turkiet eller Israel för A3.

Möjligen ser jag i syne, men jag tycker mig ha sett att min absoluta favoritpassning, studspassen, har fått något av en renässans. Både i WNBA och NBA briljeras det med studspassningar, ofta med extra finess, då de slås t e x bakom ryggen eller mellan benen. Häromkvällen såg vi t e x Candace Parker i LA Sparks slå en kort studspassning bakåt, med en handledsflipp, i en situation där hon förväntades göra en hand-off till en guard.

I mitt tycke är den underskattade studspassen höjden av elegans. Bollbanan gör, till skillnad från mer vanliga passningar, att den blir extra svår för försvaret att komma åt. Den är också en passning som ger ordentlig fart på bollen och kan med fördel slås på både korta och långa avstånd, med en hand eller båda, och med spinn eller skruv. Just det faktum att bollen studsar i golvet en gång innan den når mottagaren, gör att studspassningen får en extra dimension och har oändligt många fler variationsmöjligheter än någon annan typ av passning.

Mer studspassningar till folket!

Amanda Zahui och hennes New York Liberty tog häromdagen, som noterats, sin första seger för säsongen i årets WNBA. Det blev en lite överraskande vinst mot Washington, som visserligen saknar sina två största stjärnor, Elena Delle Donne och Tina Charles, men ändå. Som väntat bättrar Zahui sakta men säkert på sina siffror. Hon spelare redan nu fler minuter än tidigare under WNBA-karriären (25), snittar mer i både poäng (11,3) och returer (8,9). Inte minst skjuter Zahui riktigt bra från trepoängslinjen, där hon har 42 % satta. Men konkurrensen i ligan är stentuff. Zahuis procent ger henne bara plats 15 i ligan.

Trots att den första segern kom till slut, så måste vi nog vänja oss vid att det blir ett kämpigt år för Liberty, som dessutom fått Sabrina Ionescu skadad på obestämd tid. Liberty har tagit en ny guard i truppen p g a osäkerheten med Ionescu. NY är just nu 1-6 i matcher efter en knapp förlust, 76-78, mot Las Vegas, på söndagskvällen.

Det här speciella året i WNBA, då många spelare valt att avstå säsongen, har gjort att förstaårsspelarna fått mer utrymme och chanser att visa upp sig än man sett på många år. Det handlar inte bara om den just nu skadade Ionescu. Faktum är att många tippar att det blir en annan än Ionescu som blir årets rookie. Guarden Chennedy Carter, får många tips. Hon spelar utan fruktan och tar för sig ordentligt för Atlanta och har redan hunnit med att sätta 35 poäng i en match. En annan är Satou Sabally, den stora tyska stjärnan, och lagkamrat på college med Ionescu. Sabally passar, med sin fysik, fint i WNBA och snittar 27 minuter, 11,6 poäng och 6,3 returer i Dallas.

Säsongens lag, och den troliga vinnaren av hela ligan, är dock Seattle Storm, som förra året åkte ut i kvarten, men då utan sina ledande spelare, Sue Bird och Breanna Stewart. I år är dock båda tillbaka, även om Bird har åkt på en skada som hållit henne på bänken några matcher.

Att titta på när Seattle spelar, är en stark rekommendation för den som vill se dambasket när den är som bäst. Det Seattle saknar är en ”jättespelare” inside, men det kompenseras av ett lagförsvar som är det klart bästa i ligan just nu. Offensivt spelar Seattle på ett sätt som präglas av tålamod, rörlighet och smartness, och tycks hela tiden få det avslut de strävar efter.

Stewarts mångsidighet är basen och navet i Seattles spel. Både hon och Jewell Loyd har ”grönt kort” hela tiden, men det finns många andra riktigt bra spelare i laget, som verkligen fått ihop helheten: t e x veteranguarden Alysha Clark, den rutinerade Natasha Howard och de yngre Jordin Canada, Sami Whitcomb och rookien från Australien, Ezi Magbegor.