Idag är krönikören på sitt gnälligaste humör. När dagarna blir allt mörkare vill man hitta lite tröst, t e x genom att se på bra och underhållande basket. Men allt blir inte som man vill. Idag skall vi därför ägna några rader till att ge uttryck för frustration över att saker och ting inte alltid är till belåtenhet.

Det finns lag som håller stilen, men efter 3-4 omgångar i ligaspelet är det övervägande intrycket att spelet generellt inte håller någon upplyftande nivå, snarare att det skett en försämring. Och det är inte så konstigt. Mer än 30 svenska spelare har lämnat ligan inför den här säsongen och 15-20 av dem kan betecknas som erfarna ligaspelare. Visserligen har ett tiotal gjort comeback, men det hjälper inte så mycket när lagen tvingats fylla på med drygt 30 rookies.

Det finns helt enkelt inte ligamässiga spelare så att det räcker. Det är helt uppenbart. Och dessutom har ju ligan utökats med ett lag. Många av ligalagen är rejält ihåliga och tunna. De har i bästa fall en förstauppställning som kan konkurrera, men faller platt när spelarna 7-8 måste roteras in.

Att ligan blivit kvalitetsmässigt svagare är inget som hänt över en natt, utan resultatet av utvecklingen under de 5-10 senaste åren. Högt bidragande orsaker är den stora flykten av svenska spelare till den amerikanska collegebasketen och att allt fler svenskor spelar i andra europeiska ligor. Sammantaget utgör de här två grupperna nästan 100 spelare. En stor del av dem är våra allra bästa, och sådant är förstås kännbart.

Jag vill hävda att merparten av dagens lag, så här långt, t o m är klart sämre än förra säsongen. Dessutom tyder allt på att nivån på importspelarna har sjunkit och är i många fall rena besvikelser. Möjligen beror det på att de pandemidrabbade klubbarna tvingats till lågbudgetlösningar.

Alla försöker förstås göra sitt bästa med det material man har sitt till sitt förfogande, men jag skulle tro att flera coacher sliter sitt hår i förtvivlan över den sits de befinner sig i. Anfallsspelet är på många håll enahanda och saknar såväl kreativitet som kunnande. Alltför många spelare har förmodligen alltför ofta tittat på NBA, med tanke på alla oöverlagda en mot fem attacker som man ser. Och så fort en spelare är öppen, oavsett vilken spelare det är, så skjuts det treor, vilket förmodligen är precis vad motståndarlaget vill. För ofta krävs det bara några taktiska drag, t e x att se till att bollen hamnar i ”rätt” händer, för att vinna matcher. När ett lag hamnar i den situationen krävs det intuitivt individuellt agerande för att hänga med, vilket är en bristvara.

Det finns spelare i ligan som är riktigt bra 1-1 försvarare, men väldigt många fler som inte håller måttet och som närmast är att betrakta som rundningsmärken. En bekant mailade nyligen till mig med de här raderna: ”Jag tittade på matchen Luleå-Södertälje och såg bara en spelare som hade tillräckligt bra teknik och reflexer för att kunna spela bra försvar. Hon var brasilianska”. Hårda ord, men det ligger en hel del i det.

Flera lag har den här säsongen bestämt sig för att spela på ett aggressivt sätt och jag sina motståndare var de än finns, från den första minuten till den sista. Problemet när man försöker sig på den typen av försvar, utan att ha spelarna som klarar av det, blir att man måste tillgripa metoder som inte direkt höjer skönhetsupplevelsen. Det blir till att använda armar och händer som slagverktyg och griptänger. Att det sker i den omfattning det gör, och att spelarna kommer undan med det, kan bara bero på att de stackars domarna inte orkar blåsa på allt de ser.

Ett fint lagförsvar, där man ser att det finns tydliga regler och att spelarna gör sitt yttersta för att följa dem, kan vara njutbart. Lika tråkigt är att se lag där det mesta verkar gå vind för våg, där det inte verkar finnas något bestämt sätt agera tillsammans som ett lag i försvaret, där man inte kan utskilja något uttalat sätt att t e x försvara mot pick and roll, varifrån man hjälper eller hur man roterar defensivt.

De bättre lagen gör förstås slarvsylta av lag som inte har förmågan, eller möjligen kunnandet, att försvara sig som ett lag. Å andra sidan finns det lag som kanske inte har det allra bästa spelarmaterialet, men som lyckas göra lagförsvaret till en ädel konst som vinner matcher. Ett lag som i match efter match håller motståndarna under 65 poäng kommer helt enkelt att vinna oftare än det förlorar.

En intressant sak att kika närmare på är förhållandet mellan tvåorna och treorna som ett lag sätter. Många coacher talar ju om ett balanserat anfallsspel, innebärande att man eftersträvar ett spel där poängen kommer på flera olika sätt: på närskott, på halvdistans, efter attacker, på treor etc.

I den moderna basketen är treorna av enorm betydelse. Ett bra lag måste ha bra trepoängsskyttar, allra minst hot från trepoängslinjen. Det normala i dagens läge är att lagen får bättre utdelning på trepoängsförsöken än på tvåorna. Så är det även i SBL Dam. I genomsnitt skjuter spelarna i SBL Dam i genomsnitt 30% på treorna och 44 på tvåorna. På hundra skott får de ut 90 poäng på treorna och 88 på tvåorna. Det är inte så stor skillnad, mindre än på många andra håll, och dessutom är ju en tvåa i verkligheten värd mer än 2,0 poäng medan en trea nästan alltid innebär just tre poäng. Nästan alla bonusstraffar kommer ju på spelare som foulas när de gör mål på tvåorna, mer sällan på treorna.

Det finns dock skillnader mellan lagen, men det skall vi strax återkomma till.

Jag vet att jämförelsen haltar, men om vi kikar på hur det ser ut i WNBA, så blir bilden entydig. Alla tolv lag i den amerikanska ligan får ut mer av sina trepoängsförsök än tvåorna. I snitt skjuter de 35 % på treorna (vilket ger 105 poäng på 100 försök), och 45 på tvåorna (90 poäng på 100 försök).

Det ligger nära till hands att säga: då är det bara att lägga upp försvaret på att motståndarna får skjuta så lite treor som möjligt, för vem vill släppa in 105 när man kan komma undan med 90?

Men tyvärr är det inte så enkelt. Ju mer man koncentrerar sig på att ta bort alla treor för motståndarna, desto mer öppnar sig spelet upp för det anfallande laget nära korgen och i tresekundersområdet. Ju mer man försöker försvara sig mot trepoängsskytte, desto fler avslut kommer motståndarna att få närmare korgen, skott med en högre procent än på treorna. Alla lag i WNBA skulle helt enkelt döda sina matcher om motståndarna skulle våga sig på ett försvar som på bara gick ut på att ta bort treorna.

Varenda coach, oavsett var, skulle välkomna att få 50 procents utdelning på tvåorna och gladeligen nöja sig med runt 30 på de treor man skjuter. Och kom ihåg att tvåorna i snitt är värda mer än 2,0.

I den svenska ligan får de flesta ut mer av sina trepoängsskott än av tvåorna. Men för några lag är det tvärtom, och det är väldigt tydligt att de kan delas in i två huvudsakliga kategorier. Den första kategorin består av ligans två bästa lag. Båda har avsevärt högre utdelning på sina tvåpoängsskott än treorna. De är större och bättre inside, skulle någon kunna påstå. Men det är bara halva sanningen. Det finns andra lag, med lika stora eller ännu större spelare, som inte får ut i närheten av det de här lagen uppnår.

Den viktigaste orsaken är att de här två lagen spelar balanserat i anfallet. De har trepoängshoten, men har förmågan att spela tillsammans på ett sätt som gör att de får högprocentiga skott nära korgen. Och som sagt, när man kan uppnå runt 50 % på tvåorna så har man stora chanser att vinna matcherna. Och det gör det här lagen.

Den andra kategorin är lag som huserar i botten av tabellen. De kommer inte upp högre än 40 % på tvåorna, men tvåorna är trots det deras starkaste gren, eftersom trepoängsskyttet är riktigt svagt. Balansen i anfallsspelet lyser med sin frånvaro. De här lagen har inte hoten från trepoängslinjen och blir därmed ett lätt byte för motståndarlagen, för tyvärr har de inte spelet för att skapa högprocentiga skott i tresekundersområdet. Och när spelet går i stå hamnar man allt som oftast i situationer där man till slut måste dra iväg en trea. Och resultatet blir varken hackat eller malet.

Nåväl, det får vara slutgnällt för idag. Spelet måste gå vidare och den kommande helgen har vi att se fram emot några riktigt intressanta tillställningar. På lördag väntar två tungviktsmöten: A3-Alvik och Luleå-Högsbo. Och samma dag spelas två riktiga ”fyrapoängsmatcher”: Eos-Norrköping och Wetterbygden-Uppsala. Slutligen skall på söndagen en förlustnolla raderas ut, då Mark tar emot Visby.

Det kan mycket väl bli bortalagens helg, i alla på lördagen. Söndagsmatchen är svårare att tippa. Skall vi sticka ut hakan och säga att hemmalaget Mark tar sin första seger för säsongen?