Den grekiske filosofen Platon skrev för 2500 år sedan i sitt stora verk ”Staten” att man skulle man få det bästa och klokaste ledarskapet om man redan i ung ålder valde ut de medborgare som hade de bästa förutsättningarna och egenskaperna, och sedan konsekvent tränade dem för att de en dag skulle styra staten.

Den modell han förespråkade har haft ett enormt genomslag, inte bara när det gäller styrandet av ett land. Även inom idrotten har Platons modell på många håll varit den förhärskande. Och är det än idag. Kinesiska gymnaster och pingisspelare selekteras t e x oerhört tidigt och drillas hårt i sina respektive idrotter, redan från barnsben. Ett annat exempel är tennisakademierna, som finns på olika håll i världen. Det råder ingen tvekan om att man på det sättet kan få fram en kraftfull elit. Det är inte bara kinesiska pingisspelare och gymnaster som dominerar i sina grenar. Andra kända namn som kommit fram den här vägen är tennissystrarna Williams och golfspelaren Tiger Woods.

Men lika säkert är att Platons modell har en mängd nackdelar. Tidig selektering gör att man missar många begåvningar som inte får möjligheterna att lyckas. Att metoden inte är 100-procentig visar sig också ofta. I det nyligen genomförda världsmästerskapet i bordtennis lyckades t e x ett par från lilla Sverige, i konkurrens med alla kinesiska broilers, vinna guldet i dubbel och en annan svensk nådde singelfinalen.

Om den gode Platon hade haft tillgång till de forskningsresultat vi har idag, skulle han förmodligen ha resonerat annorlunda. I alla fall om det handlar om idrotten av idag, och i synnerhet idrotter som inte bara har behov av att fostra en elit, utan också har skriande behov av att skapa bredd.

När jag ser min unga träningsgrupp av tjejer fara runt på träningsgolvet, funderar jag mycket på hur deras framtid inom basketen kommer att se ut, men också på Platon.

Den här säsongen gör jag något som jag aldrig varit med om tidigare, att träna en grupp 5 – 6 åriga tjejer. Det är annorlunda, för det handlar inte om den ”vanliga” basketträning man är van vid och haft med andra grupper. Jag fick ganska tidigt klart för mig att det är något helt annat när man har en så ung grupp av nybörjare, att det viktigaste är att få dem att tycka att det är kul, att träningarna skulle innehålla mycket lekar och skoj, men också koordinations-, rörlighets- och styrkeövningar, och så kunde man smyga in lite grundläggande basket.

Ibland har hag känt det som att min fru, som inte kan särskilt mycket om basket, skulle vara bättre lämpad att leda den här gruppen, för sysselsätta barn med allehanda saker är hon riktigt bra på. Mycket bättre än vad jag är.

Som tur är har jag hjälp av två andra tränare. Den ene är steg 4-utbildad med meriter från elitverksamhet och landslag, den andra en före detta ligaspelare med landslagsmeriter. En rejäl uppställning på en grupp av 20 nybörjare, med andra ord. Det föranledde en bekant att skämtsamt säga: ”jag förväntar mig minst fyra landslagsspelare från den här gruppen”. Hur det blir med den saken återstår att se, för det är svårt, nästintill omöjligt, att sia om deras framtid.

Några kanske är borta efter nästa träning, om en månad eller nästa säsong. Utmaningen för oss ledare är helt enkelt att försöka hålla intresset vid liv, så länge som möjligt. För de som fortfarande är med i sporten när de går in i tonåren väntar den riktiga vattendelaren. Vi vet ju att bara 20 % av de svenska kvinnliga spelarna är kvar inom basketen när de lämnar tonåren. Det är ett bortfall av astronomiska mått. Hur parerar vi sådant? Den som har svaret på det förtjänar basketens nobelpris.

Det intressanta med så unga spelare att de inte ens vet om att de en dag (kanske) blir basketspelare, för de har knappast någon aning om vad basket går ut på eller hur en match spelas. Tanken på det är ju en smula hisnande, för ”grejen” med det hela är att smyga in basket, bit för bit, i deras medvetande, så att de en dag inser att ”det är det här vi har tränat för”. För idag går det inte att introducera dem i att spela basket. Man kan bara smyga in lite basketmoment i alla lekarna, som att de får känna på bollbehandling, att dribbla bollen, passa den till varandra och göra mål på en korgställning som är upphängd på en låg höjd, eftersom t o m vanlig minihöjd är för hög för dem.

Och frågan är hur vi bäst planerar deras träning och matchande de närmaste åren, för att dels rusta dem för en bra framtid som spelare, dels för att kunna behålla så många som möjligt, så länge som möjligt. Ibland vet jag ärligt talat varken ut eller in.

Saken blir inte enklare när man inser att t e x åldersspannet på elitnivå börjar bli ordentligt utsträckt. Jag läste i en forskningsrapport att spelarna är på sin absoluta topp i åldern 26–29, men samtidigt vet vi att t o m den internationella toppbasketen omfattar spelare från de tidiga tonåren till dryga 40. Spannet för en möjlig elitkarriär tycks alltså omfatta 25 säsonger, i vissa fall t o m mer!

Det finns massor av exempel på det här. De båda svenska ligorna, har, eller har haft, spelare som presterat på en hög nivå efter fyllda 40, t o m uppemot 50. I det amerikanska landslaget är Diana Taurasi och Sue Bird still going strong. De båda vann i somras sitt femte raka OS-guld. Taurasi fyller 40 nästa år och tänker av allt döma fortsätta spelarkarriären. Bird blir 42 och det är inte osannolikt att det blir ytterligare någon säsong. Och här talar vi alltså om två av världens absolut bästa guards.

Samtidigt ser vi mer och mer att spelare startar på toppnivå redan i tonåren. Både Klara Lundquist och Emma Johansson kom t e x med i landslaget som 17-åringar. I kvalturneringen till EM 2023 debuterade flera spelare som är födda -04, och som redan har presterat fint i sina klubblag och internationellt spel, sådana som Matilde Villa (Italien) och Luize Sila (Lettland). Joste Jocyte, född -05, är redan ordinarie i Litauens landslag och tillhör det franska ligalaget Lyon.

Så vad göra med min unga grupp av spelare? I brist på ett definitivt facit är det nog bara att försöka söka sig längs en gyllene medelväg. Det blir viktigt att hitta sätt att behålla intresset och nyfikenheten vid liv, att få de här små tjejerna att känna att idrotten är kul, givande och lärorik. Samtidigt skall de få så mycket ”basketkunskaper” till livs som möjligt. Det är ingen tvekan om.

Jag har aldrig förstått varför man inte skall lära alla unga spelare så mycket som möjligt av den grundläggande tekniken, så länge de själva vill och tycker att det är kul. Det kommer min grupp av tjejer att få göra, i alla fall så länge jag tränar dem. Om en 7 – 8 åring kan lära sig att göra layups från både vänster och höger, eller en spindribbling, så kan det inte vara något som helst fel med det. I synnerhet är perioden 8 – 12 år, som kallas ”den motoriska guldåldern”, speciellt gynnsam för inlärning av sådana färdigheter.

Att de sedan utvecklas olika är en annan sak. Några kanske blir duktigare än kompisarna i tidig ålder, andra betydligt senare. Det ena är inte mer rätt än det andra. Alla har rätt att till utvecklas på sitt eget sätt och i sin egen takt, men att rusta dem så bra som möjligt för deras eventuella basketframtid så tidigt som möjligt kommer inte att skada någon.

Den gode Platon hade nog tyckt att det vore ett slöseri med resurser att utbilda så många som möjligt, så bra som möjligt, redan från unga år. Den sortens ambition skulle man i hans värld bara ha med de speciellt utvalda. Men å andra sidan, Platon lanserade sina teorier för mer än 2000 år sedan. Och, som sagt, hade han vetat det vi vet är jag ganska säker på att han hade reviderat sin uppfattning.