Idag skall vi nörda in oss en smula i de olika rollerna i ett basketlag och grotta ned oss i teknikaliteter när det gäller omröstningarna om ”årets guard, forward och center”.

Hur vet man vilken position en viss spelare har i ett basketlag? Det är inte alltid så lätt i den moderna basketen. De traditionella fem positionerna är de här: point guard (etta), shooting guard (tvåa), small forward (trea), power forward (fyra) och center (femma). Positionerna är tänkta att representerade rollerna som ett lag behöver för att fullgöra sina uppgifter på planen, och varje position har i någon mening var sin uppgift. Bollen skall ju dribblas upp, det skall tas närskott och skott längre utifrån, screener skall sättas, returer skall tas, etc.

Men verkligheten är inte så enkel. Basketens utveckling har gjort att rollerna allt mer har börjat gå in i varandra, även om t ex en guard knappast går att förväxla med t ex en center ens i dagens basket. Men det är faktiskt på gränsen det också. Se bara på det spel som Janel McCarville i Alvik spelar. Hon utför i mångt och mycket en centers uppgifter, med ansvar för spelet närmast korgarna, men har sköter också mycket av spelfördelandet i sitt lag, en roll som man normalt förknippar med en point guard.

Trepoängsskyttets utveckling är en sak som förändrat mycket och därmed de traditionella rollerna. Numera hittar man ofta de största spelarna bland de bästa trepoängsskyttarna. Alla i dagens basket skjuter treor och alla är attackspelare. Och det är numera inte bara point guards som dribblar upp bollen, eller över huvud taget dribblar bollen. Lika vanligt är det att guards postar upp nära korgen och är bra returtagare, i vissa lag t o m den bästa.

Nej, rollerna som pg, sg, sf, pf och räcker inte alltid till för att beskriva positionerna i ett basketlag. Därför har det av nödvändighet uppstått ett antal ”hybridpositioner”. Vissa spelare kan ju klara av flera av de traditionella positionerna, och vissa är i sin naturliga spelstil sådana som har två eller fler positioner i sig.

Några av de vanliga hybrid positionerna är de här: ”combo guard” betecknar en spelare som kan vara både pg och sg, ”swing” är sf/sg, ”big” är pf/c, ”point forward” är sf/pg och en ”stretch fyra” en pf som kan skjuta långt utifrån, som en sg.

Man skall heller inte förstå de vanligaste positionerna som att ett lag måste ställa upp med fem spelare som motsvarar dem. Sakerna som skall göras på planen måste göras oavsett vilka man har på planen, och då kvittar ju det där med positionerna. Och i vissa typer av anfall används oortodoxa uppställningar. ”Fyra ute, en inne” är ju t ex inte helt ovanlig, då ett lag kan ställa upp med fyra guards och en center.

Så det är m a o inte självklart att en spelare är en tvåa, trea eller något, ibland inte ens om den är t ex guard/forward eller forward/center. En sak som tydligt illustrerar den saken är den årliga omröstningen om utmärkelserna i SBL Dam och Herr.

I herrarnas liga höjdes det många ögonbryn, inte minst i Luleå, över att Luleås Brandon Rozzell inte fick utmärkelsen som årets guard. Istället gick den till islänningen Elvar Fridriksson i Borås. Och det får man anse var högst välförtjänt. Fridriksson är ju en typisk etta, d v s point guard, och helt klart var han bäst i den rollen i SBL Herr.

Men Rozzell då, som i mångas ögon är den stora favoriten att bli ligans MVP. Han är ju också guard? Och kan man verkligen bli MVP men inte få utmärkelsen som årets guard?

Det som spökar är just det där om sammanblandningen av rollerna. Någon utstuderad pg är Rozzell inte, möjligen en combo eller rentav swing. De som röstade den här gången föredrog denna gång att ge priset till en traditionell etta, även om de betraktar Rozzell som ligans bäste spelare. Och högst troligt kommer Rozzell att bli MVP. Så säger i alla fall flera som jag pratat med om hur de röstade. Om det blir så är det inte mer fel än något annat.

I årets omröstning i SBL Dam fick Samantha Cooper från Wetterbygden utmärkelsen som årets forward, med 60% av de avgivna rösterna. Men Cooper fick också röster som årets center, närmare bestämt 20% av dem. De flesta röstade alltså på Cooper som forward, andra som center. Om fler hade betraktat Cooper som center kunde det alltså ha hänt att hon inte hade fått någon utmärkelse, trots att hon fick flest röster av alla om man slår ihop de båda kategorierna ”årets forward” och årets center”.

Det kan alltså bli en viss förvirring i omröstningarna, beroende på vilken av kategorierna guard, forward och center, som de röstande placerar in de olika spelarna i. Merparten av rösterna kommer från coacher och spelare, och att inte ens de är överens i de här frågorna är signifikativt.

Vad man borde göra för att säkerställa att ingen, likt Cooper riskerade att göra, faller mellan stolarna, och för att det skall bli en korrekt omröstning, är att på förhand bestämma vilka spelare som är ”röstningsbara” i respektive kategori. Jag minns att man för några år sedan försökte sig på något liknande. Det är det rätta att göra igen.

Några förhoppningsvis kloka och kunniga människor skulle kunna lista 10-15 spelare i var och en av kategorierna guard, forward och center, som är de ”valbara”. Det behövs också av ett annat skäl, att det finns ett krav på ett visst antal matcher för att spelaren skall gå att rösta på.

Jag blev t ex i år en person uppmärksammad på att McCarville inte var valbar eftersom hon efter en snabb titt i statistiksammanställningen hade spelat elva matcher, och kravet var ju 13. I själva verket stod McCarville på två rader i statistiken, på en rad med elva matcher och en rad med två. Just den saken påpekades till alla röstande efter att saken hade uppmärksammats, men det problemet hade inte ens uppstått om en kommitté på förhand hade spikat de valbara.