De första semifinalmatcherna avlöpte planenligt, med klara segrar för Norrköping respektive Luleå. Framgångsreceptet för Norrköping blev att inte bjuda Östersund på några öppna treor. Och det var ju rätt medicin, för Östersund lever högt på sitt skytte utifrån. De skjuter i snitt över 30 treor per match. Den här gången tilläts de att avfyra 25 och de gånger de inte hade en Dolphinsspelare i ansiktet kunde räknas på ena handens tumme, och procenten blev därefter, med Östersundsmått mätt klena 24 %.

Östersund gjorde faktiskt tio poäng mer än Norrköping i det färgade området. Det gjorde inte så mycket för Norrköping och coach Kevin Taylor Lundgren, som enkelt kunde ro hem det hela. Att byta ut Östersunds treor mot tvåpoängare var ju precis det som hemmalaget ville. Även match två spelas i Norrköping och då får Alva Stark fundera ut något sätt att få bättre ordning på anfallsspelet. Eller blir det möjligen något defensivt drag?

Luleå öppnade med att pressa ned A3 i skosulorna och gjorde 31–11 i den första perioden. Umeålagets guards hade enorma problem att komma över halva plan mot det aggressiva Luleå. Janne Enjebo gjorde då det enda raka och lät en stor spelare komma upp med bollen. Uppdraget föll på Ama Degbeon och sedan gick det bättre. A3 förlorade resten av matchen med bara en poäng, men skadan var ju redan skedd.

Jag har noterat flera reaktioner på att Luleå tillåts spela mer fysiskt än något annat lag. Och det råder ingen tvekan om att Luleåspelarna ofta är på gränsen, och över den, utan att det beivras. Man är ju van vid att domarnas tolerans ökar när det är slutspelsdags, men den här säsongen tycker många att det händer så fort Luleå kliver ut på planen.

Man kan säga att domarna inte har någon avundsvärd uppgift när de dömer Luleå. De spelar ju med mer aggressivitet än något annat lag och har också några av ligans absolut bästa 1–1 försvarare i sådana som Ellen Nyström, Ponturo, McCarty-Williams och Hägg. Det råder ingen tvekan om att Luleå försöker spela ett ”ärligt” försvar och är som helhet det absolut bästa laget defensivt sett. Luleå kommer definitivt undan med fler saker än det t e x tillåts i internationella sammanhang, men jag tror att skillnaden mellan dem och de andra lagen gör att det på något sätt skapas en egen nivå för Luleå. Som motståndare kan man naturligtvis irritera sig över det, men en sak är säker; Luleå kommer inte att ändra spelstil och domarna lär inte heller ändra sig. Det är bara att bita i det sura äpplet, försöka hantera situationen på bästa sätt och försöka svara med samma mynt. Det är precis vad A3 måste göra om inte matchserien skall ta slut i Luleå på fredag.

Så några utmärkelser i SBL Dam, utöver de officiella:

Bästa sjätte spelare får bli Fanny Wadling, som i sin återkomst till Sverige verkligen har gjort ett avtryck i Luleå. Den första säsongen i ligan snittade Wadling 24 minuter, tio poäng och sex returer. Det är bara Luleå som kan tillåta sig att ha en sådan spelare som kommer in från bänken.

Årets rookie kunde också gått till Wadling, men eftersom hon får den första utmärkelsen, går nykomlingspriset till Helen Agnig, Visby. Det höjdes en del ögonbryn när hon hämtades från AIK, men Agnig har verkligen överraskat med energifyllt spel och tagit given plats i Visbys rotation.

Den mest utvecklade spelaren är det hårt om. Bland flera kandidater väljer jag Sofie Ljungcrantz i Eos, som blivit allt bättre som tvåvägsspelare och mognat i sitt spel. Ljungcrantz har blivit en klippa och given starter i Eos.

Fair play utmärkelsen går till två spelare: Jessica Kelliher, Visby och Amanda Tivenius, Uppsala. I en tid då det gnälls på domare och allt annat i omgivningen, utom en själv, känns det rätt att prisa två spelare som står för motsatsen. Det finns många spelare i ligan som har ett bra uppträdande på planen, men priset går till Kelliher och Tivenius, som båda får mycket stryk inside utan att gnälla och ifrågasätta domslut. De ger och tar med samma jämnmod. Sådant är kul att se.

Ungdomsfemman, de bästa svenska spelarna som ännu inte fyllt 20, domineras av Wetterbygden Sparks, som visserligen haft en miserabel säsong och inte ens kan vara säker på att behålla sin ligaplats, men säga vad man vill: inget lag har så många duktiga tonåringar i sin trupp. Man får hoppas att Wetterbygden, om laget blir kvar i ligan, bygger nästa års lag på ungdomarna.

Tilda Sjökvist, Emma Johansson och Emilia Forss i Wetterbygden, Edessa Noyan, Södertälje och Helen Agnig, Visby, blir mitt tonåringslag. Sjökvist, Johansson och Notan är redan etablerade ligaspelare, medan Agnig och Forss fått sina chanser i år och verkligen tagit dem.

Collegefinalerna brukar vara riktigt jämna, men inte den här gången. Storfavoriten South Carolina höll för trycket och besegrade UConn med 64–49. Det var aldrig någon diskussion om hur det skulle gå. Någon gång kom UConn så nära som 6–7 poäng, men matchen var helt och hållet South Carolinas. UConn gjorde sitt bästa för att stoppa ”årets spelare” i collegebasketen, Aliyah Boston, som ändå gjorde en avgörande insats med elva poäng och 16 returer. Men den stora matchvinnaren blev guarden Destanni Henderson, som levererade 26 poäng.

Henderson skall nu vidare och försöka bli draftad till WNBA, medan Boston har ett år kvar på college. Boston är motsvarigheten till A´Ja Wilson, som var lagets dominant när South Carolina förra gången vann det nationella mästerskapet, 2017. Då som nu var Dawn Staley coach för South Carolina, och den här gången kan hon kvittera ut en bonus på 500 000 dollar för segern.

UConn nådde finalen mot alla odds, efter en riktigt besvärlig säsong, med framför allt skador som har ställt till det. Auriemma beskrev säsongen som den tuffaste han upplevt under sin tid på UConn. Auriemma stretar ändå på och nästa säsong får han behålla sin största stjärna, Paige Bueckers, som har två år kvar. Azzi Fudd återvänder också för sitt sista år och UConn får dessutom påfyllning med två spelare, rankade fyra och femma i landet i årets ”recruiting class”. South Carolina får ”bara” in nummer 12 och 18, men tippas ändå, redan nu, som favoriter inför nästa säsong.

Tvåa i förhandstipsen är Stanford, som bara tappar Lexie Hull av de mer tongivande spelarna. Cameron Brink, Haley Jones och Hannah Jump blir kvar, och dessutom har Stanford dragit den bästa lotten i rekryteringen. Tvåmetersspelaren Lauren Betts, topprankad av alla från high school, kommer att ansluta till Stanford. I år blev det en försmädlig förlust i semifinalen mot UConn, men nästa säsong blir Stanford inte att leka med.

Till sist kan vi notera att Frida Eldebrink har bekräftat att hon avslutar sin utlandskarriär och återvänder hem till Södertälje. Inget kontrakt är ännu underskrivet, men både hon och klubben tycks ha ambitionen att lösa den saken. Och därmed kan vi räkna med att allt kommer att gå i lås, liksom att tvillingsyster Elin och Louice Halvarsson ansluter inom kort. När jag träffade Halvarsson för en tid sedan bekräftade hon att målet var en återförening med tvillingarna i Södertälje för att försöka vinna det SM-guld som hon och Frida ännu inte har uppnått.

Med de utsikterna i Södertälje, kan vi, innan den här säsongen ens har avslutats, räkna med att 2022/23 blir något utöver det vanliga. Ett Södertälje med de tre landslagslegendarerna plus ett par vassa importer blir verkligen något att bita i för de andra ligalagen!

Elin Eldebrink och hennes Bourges är nu klara grundserievinnare i den franska ligan. Nu återstår att sätta punkt med ett bra slutspel, men innan dess skall Bourges försöka ta hem Eurocup. Slutspelet avgörs med semifinaler på tisdag och final på torsdag. Hela Final Four avgörs i Bourges hemmahall. Bourges möter i sin semi Galatasaray från Turkiet, som innehåller profiler som den amerikanska landslagsspelaren Kelsey Plum och den serbiska diton Tina Krajisnik. Matchen Bourges-Galatasaray startar kl. 20 och kan ses på FIBA You Tube. Och frågar ni mig så kommer Bourges att vinna matchen och möta Mersin/Venezia i finalen.