Det har varit en minst sagt händelserik basketsommar, med både EM och OS. Ett rejält åderlåtet svenskt landslag nådde i EM en hedrande åttondeplats, där unga Emma Johansson var det stora utropstecknet. Emma spelade respektlöst och helt utan fruktan. Hon fick faktiskt göra ett hästjobb eftersom så många stora spelare saknades. Vem hade kunnat tro att hon kunde leverera på den nivån redan nu? Det var en helt annan Emma Johansson än vi vant oss vid att se i SBL. Intressant är att hon snittade under 20 minuter i sitt ligalag förra säsongen och nästan 24 i EM. Det var ett genombrott som heter duga. Men det har också gjort att förväntningarna på 18-åringen den här ligasäsongen blir väldigt höga.

Höjdpunkten för det svenska laget var givetvis segern i åttondelen mot Italien, vilket blev ett fint slut för Marco Crespi, som för några år sedan tvingades lämna uppdraget som italiensk förbundskapten. Nu lämnar Crespi självmant Sverige, och han meddelade dessutom att han helt slutar coacha. Och det undras nog en del över det beslutet. Vid 59 års ålder avslutar han en framgångsrik karriär som professionell coach.

Svaret på frågan varför får man nog söka hos Crespi själv, närmare bestämt i hans natur. Han är ju en kompromisslös, totalengagerad och extremt emotionell person, vilket alla kunnat se, inte minst i hans sätt att uppträda under matcherna. Och det har sitt pris. Det skulle tära på vem som helst, och det tär på omgivningen. Att vara i ständiga känslomässiga berg- och dalbanor frestar på. Att Marco Crespi inte uthärdar och i stället väljer att helt lägga ned, är begripligt.

Ett av Crespis uppdrag var att påbörja en generationsväxling och spela in fler unga i landslaget. Så har det också blivit, vilket verkligen behövs när delar av den stomme som burit Sverige under ett stort antal år, har gjort sitt i landslaget. Både Frida Eldebrink och Kalis Loyd hör dit, och kanske också Elin Eldebrink. Men nya står redo att ta över. Klara Lundquist gjorde i somras sitt andra EM och spelare som Matilda Ekh, Emma Johansson och Stephanie Visscher har kommit till landslaget för att stanna. Dit kan vi också räkna Freja Werth.

I de olympiska spelen gick det som vanligt, d v s USA var ohotat och tog hem titeln i stor stil. Har man Breanna Stewart, A´Ja Wilson och Brittney Griner på sin sida, så skall det mycket till om man skall få stryk. Men det amerikanska laget visade darrig form under förberedelserna och förlorade mot både Australien och WNBA All Stars i träningsmatcher. När det gällde var det dock inte mycket tvekan.

Coach Staley hade annars många ”säkra kort” i sitt lag. Diana Taurasi och Sue Bird, 39 respektive 40 år gamla, fick vinna sina femte raka OS-guld, och andra veteraner i laget var 30-plussarna Sylvia Fowles och Tina Charles. Det kom dock mycket kritik mot den amerikanska laguttagningen, inte minst för att Nneka Ogwumike lämnades utanför. Man kan nog säga att USA inte hade sitt absolut bästa lag på plats. Men med den bredd som finns i USA är det heller inte helt nödvändigt.

En generationsväxling är dock att vänta i USA, framför allt på bakplanen, där Bird och Taurasi styrt och ställt i två decennier. Spelare som Sabrina Ionescu, Betnijah Laney och Arike Ogunbowale knackar på dörren och borde snart få chansen. Annars skulle det kunna hända att någon av dem dyker upp i ett europeiskt landslag. För det är ju så det fungerar. Med nivån på amerikanskorna och den mördande konkurrens som råder, så finns det ju ingen annan råd för de som vill spela på den högsta internationella nivån än att låta sig naturaliseras i ett annat land.

Om fyra veckor drar SBL igång och den här gången är det rekordhöga 14 lag som deltar på damsidan. Borås och Östersund har tagits in i värmen, båda intressanta nykomlingar. Och ligalagen börjar sakteliga fylla sina trupper, men det är blandad kompott. Vi får återkomma till lagen, deras trupper och de förväntade styrkeförhållandena när alla lagen är mer kompletta.

Vi kan dock konstatera att ligan tappar några starka profiler från förra säsongen. Såväl Klara Lundquist som Lovisa Hjern flyttar utomlands, till Polen respektive Tyskland, och lämnar stora hål i sina svenska lag. Det gör också ungtupparna Matilda Ekh och Freja Werth i Luleå, som båda skall till college. Luleå tappar också Chioma Nnamaka, en legendar inom svensk basket, som i stället flyttar hem till Uppsala för att där bli assisterande coach. En annan spelare som flyttar utomlands är Evelyn Ovner, som senast spelade i Wetterbygden. Ovner skall spela i Bolzano i den italienska andraligan. Även Mark åderlåts, då både Stina Almqvist och Miranda Elebring lämnar för collegespel, på Pennsylvania respektive Farleigh Dickinson .

Snart drar också träningsmatchandet igång. I Huskvarna kommer t e x den traditionella försäsongsturneringen att spelas helgen 10-12 september. Deltagande lag den här gången är Borås, Högsbo, det danska mästarlaget Herslev och arrangören Wetterbygden. Turneringen har i år bytt namn och heter nu Huskvarna Stadshotell Cup.

En ny representationsbestämmelse har vi också på plats, den att lagen får använda sig av högst fyra utländska spelare, oavsett nationalitet. Och det man kan konstatera är att antalet importer kommer att nå en rekordnivå, inte bara i ren numerär, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att det handlar om fler lag. I dagsläget är 41 utländska spelare klara. Flera lag; A3, Mark, Visby, Wetterbygden och Helsingborg, har redan fyllt sina kvoter. A3 har t o m fem importer och kan spela med dem alla i Eurocup, där representationsbestämmelserna är mer ”generösa”. Hur många spelare som helst med europeiska pass är tillåtna i den turneringen, och därtill tre hemmahörande i länder utanför Europa alternativt naturaliserade.

Rekryteringarna av utländska spelare till de svenska ligalagen är dock inte klar på ett tag. Det finns skäl att anta att det i snitt kommer att landa på i genomsnitt 3,5 importer per lag, att jämföra med 2,9 förra säsongen. Och som vanligt måste man fråga sig om det är vettigt, ekonomiskt och utvecklingsmässigt, att ha nästan 50 importer, som lägger beslag på 60-70 % av speltiden, i en liga som den svenska. Och som vanligt är svaret att nöden har ingen lag. Klubbarna anser sig inte kunna konkurrera utan flera importer därför att alla andra har dem och för att kompetenta svenska spelare är en bristvara.

På coachfronten kan vi konstatera att vi jämfört med förra säsongen får nya ansikten på bänken i sex fall, i några fall nygamla sådana. Åtta lag kommer att ledas av samma tränare som förra spelåret: Jan Enjebo (A3), Fotios Ioannidis (Alvik), Jan Hricko (Eos), Jonas Fredrikson (Högsbo), Robin Sandberg (Luleå), Kevin Taylor Lundgren (Norrköping), Mady Mahdy (Uppsala) och Krumesh Patel (Wetterbygden).

Mark satsar den här säsongen på hemvävt och förlitar sig på det strävsamma paret Frank Alm/Fredrik Almqvist. Att de båda Markprofilerna delar på uppdraget gör att klubben kan lägga mer resurser på nya spelare. I Visby får vi se Xavier Hernandez Bofill, som tidigare coachat Eos. Hernandez Bofill var ju med och stöttade Visby redan under slutet av förra säsongen och lyckades sätta sin prägel på laget och spelet. Visby avslutade spelåret på ett positivt och bra sätt, med fyra vinster på de sista fem matcherna. Inledningen på säsongen var dock svag, vilket gjorde att en slutspelsplats inte kunde nås.

Spelmodellen från våren är något som Hernandez Bofill kommer att bygga vidare på den här säsongen och målsättningen är förstås att flytta fram positionerna. Vi får hoppas att den nye coachen lyckas i sitt värv. Visby har ju en historia av externa coachrekryteringar som gått i stöpet. Det klubben behöver är definitivt att fylla på med kompetens på ledarsidan, så att man kan skapa stabilitet och bygga för framtiden.

Två nykomlingar hittar vi i de båda uppflyttade lagen; Pat Ryan (Borås) och Alva Stark (Östersund).  Nykomling är egentligen inget bra ord för veteranen Ryan, som coachat Borås herrlag under många säsonger, men det blir nu premiär i damernas liga. Någon ny erfarenhet är dock inte dambasketen för Ryan, som lett Borås i ettan efter tiden i herrlaget.

Alva Stark är dock purfärsk och oprövad i rollen. Hon har varit assisterande i Norrköping och flyttade förra säsongen till Östersund för att leda klubbens satsning på en ligaåterkomst. Men säsongen blev ju varken hackad eller malen, så 21/22 blir egentligen Starks första som head coach. Förhoppningsvis kommer allt att falla väl ut för Alva Stark och hennes lag. Hon är den enda kvinnliga head coachen i ligan, den första sedan Jurgita Kausaite lämnade Norrköping.

Två intressanta starter blir det för Niklas Athanasios (Helsingborg) och Jesper Sundberg (Södertälje). Athanasios har varit assisterande i såväl det grekiska ligalaget Olympiacos som det grekiska landslaget. Han får nu sitt första ”riktiga” head coach uppdrag. Det skall bli spännande att se vad han kan uträtta med Helsingborg.

Sundbergs återkomst till Sverige och ligan, den här gången till Södertälje, får sägas vara årets händelse på coachfronten. Bara 31 år gammal har han redan lång erfarenhet. Sundberg har varit assisterande coach i landslaget och tillbringat de tre senaste säsongerna i Leicester Riders. Innan dess var han i Norrköping och gjorde avtryck i svenska ligan. Sundberg lämnade aldrig något åt slumpen, förberedde sig och spelarna noga, och kunde få laget att prestera optimalt.

Södertälje och Sundberg har fått oförtjänt kritik för det sätt på vilket han rekryterades till Södertälje. Viktor Bengtsson var ju utsedd att leda laget, innan klubben gjorde en tvärvändning och i stället tog in Jesper Sundberg. Vad som påståtts är att klubben först gjorde klart med Sundberg bakom ryggen på Bengtsson och sedan avpolletterade den senare. I själva verket förhåller det sig tvärt om.

Helt klart är att Bengtsson fick gå innan Sundberg ens var aktuell. Vad än skälet var till förändringen, så satt klubben lite i klistret när man genomförde den. Säsongsstarten var nära förestående och man hade ingen head coach. Men även Sundberg befann sig i limbo och hade inget intressant uppdrag att se fram emot, när kontakt med Södertälje uppstod och på den vägen är det. Så är det ibland. Tillfälligheter kan göra att allt faller på plats, utan att det handlar om tjuv- och rackarspel.

En coach som i stället lämnat Sverige är Fransisco Pinto, som fått ett toppjobb i Frankrike, som coach för ligalaget Tarbes. Den franska ligan hör till de allra bästa i Europa och det är första gången en svensk får chansen på den nivån. Pinto är sedan någon vecka i gång med träningarna och förberedelserna inför ligastarten 2 oktober. Innan dess skall Tarbes genomföra ett kvalspel för att ta en plats i Eurocup. Motståndare blir belgiska Kortrijk.

Pinto rapporterar att förutsättningarna i hans nya lag är de allra bästa. Han har massor av kompetens runt omkring sig och kan helt och hållet koncentrera sig på coachingen och träningen av laget. Klubben har en arena som disponeras helt av herr- och damlaget. Träningsmöjligheterna är m a o obegränsade. Säsongen blir dock ingen dans på rosor i den tuffa ligan. Klubben har, trots sina förutsättningar och ett professionellt lag, den lägsta budgeten av alla lag i ligan. Förra säsongen kom Tarbes på åttonde plats (av tolv lag). Det blir spännande att se vad Pinto och Tarbes kan uträtta den här säsongen.

Lite otur har dock Pinto haft med sina spelarrekryteringar, främst de svenska. Först var ju Louice Halvarsson tvungen att avstå säsongen p g a barnafödande, och sen blev det inget av med rekryteringen av Paulina Hersler.  Hon och klubben var överens i ett tidigt skede, men det stöp på att det franska förbundet sa nej. Anledningen var att alla ligaklubbar i Frankrike innan säsongen måste lämna in sina budgetar, med intäkter och kostnader redovisade, och förväntas hålla sig till det. I fallet med Hersler hade Tarbes behövt överskrida det som man på förhand hade budgeterat, vilket inte godkändes. En form av ”lönetak” alltså, så det blev ingen Hersler, som i stället landade i turkiska Besiktas.