Två spelare från Mark har inför den här säsongen gått till grannen och ligasatsande Borås, men nu kommer en som går andra vägen. Det handlar om ett stort löfte inom den svenska basketen, Wilma Sörensen, som i år har fyllt 16, d v s är född 2004. I Mark hade man tänkt att offentliggöra övergången i ett senare skede, men nyheten sipprade ut till media i Borås.

Och det är inte så konstigt att Sörensens flytt väckte intresse i lokalmedia. Hon är ett stort framtidsnamn och betraktas av många som den mest lovande i sin åldersklass. Sörensen, som för närvarande mäter 178, skall gå på NIU i Mark. Och hon har gott påbrå. Mamma Josefine Johansson var en tidigare SM-vinnare i Södertälje och landslagsspelare.

Wilma har redan hunnit med ett antal landskamper i U15 och U16, och gjorde en riktigt bra turnering i Tallinn, under Baltic Sea Basketball Cup, då hon fick priset som bästa svenska i turneringen. Och en säsong i BED har det alltså blivit innan det snart är dags att ligadebutera. Sörensen spelade förra säsongen 17 matcher i Borås, då hon snittade nästan 20 minuter, 3,8 poäng och 3,3 assister per match. Att vi kommer att få höra mer om Wilma Sörensen i framtiden kan vi betrakta som säkert.

Man får säga att Norrköping Dolphins inte underlättar jobbet för den grupp som lovat mig att tippa grundserien i SBL Dam. Med bara fem spelare redovisade, minst i ligan, vet man varken in eller ut med Dolphins och hur deras trupp kommer att se ut. Man får anta att det kommer in tre importer i laget och gissningsvis förlänger såväl Alva Karlsson, som Linn Jerrhage, Milica Joksimovic och Ella Eklöf. Men det vet vi ännu inte. Norrköping mörkar än så länge.

Några lag: A3, Helsingborg och Wetterbygden har fyllt sina trupper. Vad gäller A3 blev det klart när några av spelarna, som hade tänkt lämna för att enbart spela med division I-laget, gick med på att dubbellicensieras. A3 har nu 13 spelare, inklusive den långtidsskadade Sandra Hansson, som inte väntas åter på den här sidan årsskiftet.

Alvik är också färdigbyggt, så när som på att en import (förmodligen amerikanska) skall in i truppen som ersättare för Shanity James. Och när Freja Werth och Moa Erlandsson bekräftas som klara sitter även Luleå nöjt, i alla fall tills vidare. Högsbo har ett par platser kvar. Minst en av dem lär bli en import, och så håller man givetvis en plats öppen för Elin Fredriksson, som även hon är borta hela hösten på grund av skada. Och vad gäller Visby är antagandet att sista spelare in i truppen blir Camilla Kilinc, som ju redan var där förra säsongen och sägs ha ett fast jobb på ön.

Lag som vid sidan av Norrköping har en del kvar är Eos, Södertälje, Uppsala och nämnda Mark. Från förra årets trupp har Eos Sofie Ljungkrantz och Georgia De Leeuw ännu oredovisade, och kanske blir det ytterligare ett nytt namn i Lundaklubben. Uppsala har en hel hop från förra säsongen som ännu inte offentliggjorts, inte minst Agnes Nordström, Louise Skyttevall, Milen Hagos, Ellinor Meyer och Lina Claesson.

Att Julia Rohner skall förlänga och att Lotta Dahl gör comeback i Mark är något som förväntas. Södertälje har överraskat med några intressanta nyförvärv. Vi får se vad klubben ytterligare kan unna sig och har råd med. Några ”ungdomsplatser” ytterligare lär det bli, och kanske något mer. Möjligen Ida Andersson?

Träningsmatcherna närmar sig som sagt med stormsteg, och mångas favorit den kommande säsongen, Alvik, har bekräftat sitt spelschema under försäsongen. Så här skall Alvik träningsspela:

3/9: Alvik-Uppsala
10/9: Alvik-Södertälje
13/9: Östersund-Alvik
19/9: Södertälje-Alvik
27/9: Alvik-Wetterbygden

Nyligen skrev jag om ett par turkiska ligalag som hade dragits inför FIBA-tribunalen p g a underlåtenhet att betala spelare överenskomna bonusar. Men det händer fler saker i Turkiet. Förra säsongens jumbo i ligan, Canik Belediye, som inte lyckades vinna en enda av sina 20 matcher, får inte vara med den kommande säsongen. Canik skulle fått chansen efter det senaste, avbrutna spelåret, men har inte betalat anmälningsavgiften i tid. Och då åker laget ur.

Folket i Belarus håller på att resa sig med krav på förändringar, saker som vi i vår del av världen betraktar som självklara. Det är nog bara en fråga om tid innan diktatorn Lukasjenko faller, för så sker med flesta envåldshärskare. Det finns några som lyckats klänga sig kvar vid makten livet, för det är det enda alternativet till de otrevligheter som väntar om man blir störtad.

Lukasjenko behandlar sitt land som sin egen lekstuga och säkerligen som sin kassakista. Han agerar, som alla andra diktatorer, utan hänsyn till folket och dess vilja, och enbart på ett sätt som gynnar hans egna intressen och stadfäster makten.

För några år sedan, då Telge spelade Eurocup, med Jens Tillman som coach och med spelare som Cleo Forsman, Sally Kabengano, Amanda Zahui och Binta Drammeh i laget, var Gorizont från Belarus ett av lagen i gruppen. Vid ankomsten till bortamatchen i Minsk inkvarterades Telge på ett fint hotell alldeles i närheten av den stora matcharenan.

Telge tränade i arenan dagen innan matchen. På matchdagens morgon kom ett meddelande till hotellet att matchen var flyttad till en mindre hall, längre bort. Anledningen? President Lukasjenko hade bestämt för att ha en ishockeyträning i sporthallen med sina kompisar. Diktatorns vilja var förstås lag och det vara bara för basketspelarna att pallra sig iväg till den andra arenan.

I WNBA fortsätter New York Libertys kräftgång och det är en klen tröst att Sabrina Ionescu bara hann spela tre matcher innan hon skadade sig. Ionescu lär återkomma innan säsongen är över och få möjlighet att bärga sin första vinst i ligan, men hon hade knappast kunnat förändra Libertys situation särskilt mycket. Det rookietunga laget är helt enkelt ännu för tunt och har för många hål för att kunna hävda sig.

Amanda Zahui fortsätter att blanda och ge. Det är förstås inte så lätt för svenskan, som har en klart större roll än tidigare, och därmed har större förväntningar på sig. Hon ökar dock på sina minuter, liksom poäng- och retursnitt och skjuter klart bättre på treorna än någon annan säsong, men har samtidigt en skottprocent överlag som är hennes lägsta på fem år. Man kan förstå att Zahui, med sitt fina skott utifrån, har frihet att skjuta treor så fort hon får ett läge, men det New York skulle behöva av henne är mer enkla poäng i närheten av korgen.

En europeisk spelare som verkligen har överträffat förväntningarna i WNBA är den belgiska landslagsguarden, Julie Allemand. Hon draftades redan 2016, i den tredje rundan, men först i år blev det debut i ligan. Allemand har de tre senaste säsongerna spelat i det franska mästarlaget Lyon, och gör nu stor succé i Indiana Fever.

Allemand har stormat in i Indianas förstauppställning och tagit ett fast grepp om rollen som bakplansgeneral i laget. Hon spelar redan mer än 33 minuter per match och imponerar med sitt stabila och säkra spel, och med de beslut hon tar på planen. Hennes skottval är precisa och procenten i avsluten utomordentlig. Allemand snittar dessutom 5,5 assister per match, vilket är näst bäst i ligan, efter Courtney Vandersloot. Och redan nu anser många av Allemand står enbart Vandersloot efter som den bästa point guarden i WNBA.

Och vi skall avsluta med en ytterligare notering om WNBA: Man slås av att de allra flesta coacherna i WNBA, även den numera nyklippte Bill Laimbeer, föredrar att sitta på sina stolar huvuddelarna av matcherna. Det är ganska märkligt. Skall inte en engagerad coach stå upp hela matchen och helst ränna runt, gestikulera och skrika hela matchen, gärna också inne på planen? Tja, vad vet jag, kanske har de i USA inte förstått hur man skall göra.