Att Klara Lundquist skrivit på för Washington Mystics i WNBA slog ned lite som en bomb. Det var ju inte länge sedan Lundquist kom hem hals över huvud från sitt hittills enda utlandsäventyr, i Montpellier i Frankrike. Hemlängtan blev för stor den gången och nu skall hon iväg ännu längre bort. Bara 1,5 år har gått sedan den franska upplevelsen, men kanske har den unga svenskan en annan inställning den här gången. Möjligen har hon också förändrats som person, eftersom hon provar att ta språnget från den trygga hemmiljön på nytt.

Eftersom Washington meddelat att de skrivit ett ”training camp contract” lär det innebära att Lundquist deltar på Mystics läger innan ligastarten 14 maj. Kontraktet innebär dock att klubben kan avsluta kontraktet när som helst innan spelet startar.

Villkoren och lönenivåerna för förstaårsspelare (både de som draftats och övriga) i WNBA är strikt reglerade. Rookies som blivit draftade och får plats i lagen kontrakteras på tre år, med ytterligare ett års option. Med ickedraftade spelare, som Klara Lundquist, kan man skriva avtal på ett eller två år.

Lönemässigt betalas rookies i förhållande till hur tidigt de blev draftade. De fyra första valen i draften, ”lottery picks”, som t ex finskan Awak Kuier, får drygt 69 000 dollar för den första säsongen, medan Lundquist lön för det första (fulla) spelåret hamnar på 59 885 dollar. Men det förutsätter att hon får ett ”fast” kontrakt efter träningslägret.

Lundquists coach i Washington blir den erfarne Mike Thibault, som coachat på professionell nivå i USA sedan 1980, de första 23 åren på herrsidan. Han fyller 71 i år och bär med sig fina meriter. Bland annat ingick han i coachstaben när det amerikanska damlandslaget vann OS-guldet 2008.

Thibaults första uppdrag var som assisterande i LA Lakers, då han fick vara med om de två NBA-vinsterna 1980 och 1982. 1982-86 hade han samma roll i Chicago Bulls och satt alltså i staben under den famösa NBA-draften 1984, av många betecknad som den bästa draften någonsin. Och definitivt den mest beryktade.

Ordningen i draften var att Houston skulle välja först, sedan Portland med Chicago som trea. Alla tre lagen var i desperat behov av stora spelare och favoriten att väljas som etta var Sam Bowie. Thibault har berättat att Bulls, som hade tredjevalet, hade siktet inställt på Akeem Olajuwon, men allt ställdes på ända när Houston Rockets började draften med att välja just Olajuwon.

I Portland fick de glädjehicka och valde ögonblickligen Bowie och tog därmed, som Houston, ett historiskt felbeslut. Och där satt Bulls, som med tredjevalet tog Michael Jordan. Men det var faktiskt lite motvilligt. Med både Bowie och Olajuwon borta, valde Bulls att ta Jordan för att senare kunna använda honom i en trade och byta till sig en center. Men så blev det som bekant inte, och resten är, som man brukar säga, baskethistoria. Så nära var det alltså att den kommande Bullsdynastin kunde ha uppkommit i Houston eller Portland.

Mike Thibault gav sig in i dambasketen och WNBA 2003, då han utnämndes till head coach i Conneticticut, ett jobb han hade i nio år, och som resulterade i två WNBA-finaler. Från 2013 har han coachat Washington, och vann 2019 mästerskapet med Elena Delle Donne och Emma Meesseman som frontfigurer. Thibault har sin son, Eric, som en av sina assisterande i Washington och uppges ha planer på att lämna över till denne när det är dags för pensionering. Även Thibaults dotter har coachingen som yrke. Hon är assisterande till Lindsay Whalen på Minnesota University. Och som om det inte vore nog är även Thibaults svärson collegecoach.

Så vad kan vi då vänta oss av Klara Lundquist i WNBA? Det är förstås svårt att säga, men Mike Thibault tycks ha höga tankar om hennes potential. ”Hon kommer att fortsätta utvecklas, och vi hoppas att hon blir en del av vår framtid de kommande åren” sa Thibault efter sin överraskande värvning.

Man skall förmodligen inte ha allt för stora förväntningar på Lundquist i WNBA, i alla fall inte på kort sikt. Omställningen blir stor på alla sätt och vis, och får hon spela den här säsongen så blir det nog i en begränsad omfattning.

Lundquist kommer inte bara att ställas mot de bästa spelarna i världen. Att slå sig in i Mystics lag, en av de största favoriterna att vinna WNBA, blir förstås tufft, men bara att träna med alla stjärnorna blir förstås givande.

Washingtons tyngd ligger visserligen på de stora positionerna, med Delle Donne, Meesseman och så nytillskottet Tina Charles som flyttat från New York för att få chansen att äntligen vinna ett WNBA-mästerskap, men bakplanen går naturligtvis inte heller av för hackor, även om det blivit en del oro på guardsidan i år för Thibault och Washington.

Thibault tappade den här säsongen sin främsta scorer bland sina guards, Aerial Powers, som snittade 16,3 förra sommaren, men som spelade bara sex matcher 2020. Istället lyckades man med en fin värvning, då man lockade till sig stjärnan Alysha Clark från mästarlaget Seattle för att leda laget från bakplanen. Men Clark skadade sig under den europeiska säsongen och kommer inte att kunna spela alls.

Kvar i laget bland guardsen är två starters, Ariel Atkins (14,8) och Leilani Mitchell (9,5) och så har man fått tillbaka Natasha Cloud, som avstod spel förra året. Att inte Clark kunde komma till spel gjorde att Thibault tvingats till mycket aktivitet för att få till rätt guarduppsättning. Han har tagit in den oerhört erfarna Shavonte Zellous, som dock bara har ett ”training camp contract” och förutom Lundquist fyllt på med tre andra rookieguards på träningslägret: Pre Stanley, Aislinn Konig och Bianca Millan, som var lagkamrat med Fanny Wadling i Maine.

Om Lundquist kommer till spel i Washington den här säsongen blir hon den sjätte svenskan någonsin i WNBA. Den sjunde som brukar nämnas i de här sammanhangen är Elin Eldebrink, som dock aldrig spelade i ligan. Hon fick ett kontrakt över träningslägret med New York 2016, men fick lämna innan säsongen startade och hann bara med två träningsmatcher.

Först ut av alla var Tania Kostic, som efter collegeåren i Oregon draftades 1998 som nr. 26, i den tredje rundan. Kostic spelade två säsonger i två olika klubbar som inte längre finns i ligan: Cleveland 1998 och i Miami 2000. Hon gjorde inga större avtryck och snittade båda säsongerna under tio minuter per match, men kommer för alltid inneha den historiska positionen som den första svenskan i WNBA

Sedan följde Chioma Nnamaka. Även hon gick på college (Georgia Tech) och draftades 2008 i den andra rundan, som nummer 21. Nnamaka gjorde bara en säsong i ligan, men fick bara spela tolv matcher och i snitt 6-7 minuter. Även hon draftades ev en klubb som inte längre finns, San Antonio, men spelade i Atlanta.

Farhiya Abdi blev den tredje, när hon 2013 värvades till Los Angeles. Det blev tre raka säsonger för Abdi, som för varje år ökade på sina spelminuter, från sju det första året till 14 under det sista. Poängmässigt kom hon inte över fyra i snitt. Även Frida Eldebrink spelade en period i San Antonio. Året var 2016, men det blev bara åtta matcher innan äventyret tog slut.

Sveriges mesta WNBA-spelare är Amanda Zahui, som spelat i ligan sedan 2015. Första säsongen var hon i Tulsa, och de fem därefter i New York. Nu har Zahui flyttat till Los Angeles, där hon förbereder sig för sin sjunde raka säsong i WNBA. Zahui är den enda av de svenska spelarna som lyckats ta en roll och etablerat sig i ligan. Hennes siffror har sakta men säkert förbättrats och den förra säsongen var hennes allra bästa i flera avseenden. Zahui snittade då 25 minuter, nio poäng och 8,5 returer per match.

Zahui har efter sin hälseneskada börjat träna för fullt. Efter sex år av spelande året runt var det bara en tidsfråga hur länge hon skulle kunna hålla sig på benen, och i vintras, då hon spelade i ryska Nadezdha, tog det slut.

Det är många spelare, främst amerikanska, men också europeiska och australiensiska, som kör på året runt, år efter år. Men förr eller senare kommer alla till en punkt när kroppen inte längre håller och bristen på återhämtning och uppbyggnadsträning ger sig till känna. Det finns förstås de som varnat Zahui för det här, men i likhet med många är väl girigheten efter ära och pengar för stor hos många spelare. Liksom hos deras agenter och klubbar.

Nu är hon i alla fall igång igen, men kommer som bekant inte till EM-slutspelet. Hennes rehab tog längre tid än väntat, vilket gjort att hon enligt egen utsago inte kan fullfölja planen att spela både WNBA och EM, utan måste ”välja” det ena eller det andra.

Eftersom man får anta att hon kommer att spela WNBA-matcher under den period som Sverige har läger, träningsmatcher och EM-slutspel, så kan man ju ställa sig frågan varför hon måste ”välja”. Det handlar ju inte om att dubblera, men anledningen till att hon valde bort EM till förmån för WNBA är att hon med tanke på situationen föredrar att vara nära det team av läkare, sjukgymnaster med flera som hjälpt henne under skadeuppehållet, och som fortsätter göra det. Och de finns ju där hon befinner sig just nu.

Ingen tycks dock klandra Zahui för hennes beslut, vilket hänger samman med att hon under alla år ställt upp för svenska landslag, som hon själv sa: ”från det att jag var 13 år”.

Det ser ut som om Amanda Zahui blir den enda spelaren som frivilligt avstår EM för att spela WNBA. Alla andra EM-klara spelare kommer inte att ansluta till sina WNBA-lag förrän efter EM eller t o m efter OS-uppehållet 12 juli-14 augusti, däribland belgiskorna Emma Meesseman och Julie Allemand, ryskan Maria Vedeeva och Cecilia Zandalasini från Italien. Det blir över huvud taget en klen europeisk representation i WNBA det här året. På sin höjd sju, förmodligen färre, kommer att vara med när WNBA startar 14 maj. Och som det ser ut just nu kommer kanske inte fler än 4-5 att ansluta i ett senare skede.